…… om  att  skriva ner sig – skriva upp sig – erkänna sina brister.

För mig är att lägga korten på bordet det enda möjliga. Det är skönt att slippa hålla uppe någon fasad och man kan då också göra något åt sin okunskap.  Man kan ställa alla dumma frågor och man kan erkänna att någonting har gått dåligt/strulat.

Samtidigt är det otroligt läskigt för man ligger med blottad strupe. Man känner också att man blir ansatt ibland både av de som trampar för att växa själv och av en del som är "bror Duktig och fröken Präktig".  Det har en tendens att bli "lilla vännen förstår du inte" och att man inte blir tagen på allvar.  – Jasså, så tråkigt att det inte fungerad för dig i dag, men JAG kan dittan och dattan och det gick SÅÅÅÅ bra  för mig!

Det gör ont för man känner sig dålig och mindre värd och man skulle vilja hålla uppe ”jag är också världsbäst – garden” men jag VÄGRAR låta mig förledas och dras ned i jag-kan-träsket. För är man väl där är det svårt att kravla sig upp och retirera. Så det är bara att bita ihop.

 Att inte kunna (ännu, förhoppningsvis... ;-) ) är inte automatiskt likställt med att vara dum i huvudet.  När jag träffar någon som är nybörjare på hundträning, tänker jag att de bara inte har lärt sig än. Det betyder inte att de är sämre i slutändan än någon annan...

Det skulle vara samma sak som att anse att en unghäst som ännu inte kan galoppombyten är en dålig häst eller att en vuxen hund om inte tränats i fritt följ är omöjlig att lära……. Det är bara beteenden och det gäller väl för oss också.

Förresten läste jag ett bra uttryck på Marcus Holst hemsida;

Jag tror att det är många som skulle ha nytta av det mottot…

Å andra sidan är det kanske någon knasig taktik från mig om att, om jag inte säger att jag kan något kan jag heller inte ifrågasättas….. det  får bli nästa veckas filosofiska diskussion, he he…