Det har efterfrågats bilder på Kiro och Puppis här kommer ett par.

Kiro är en hjälte. Mycket tålmodig och vänlig. Puppis är energisk och enerverande tycks Kiro tycka, och ibland är valpis bara för pestig. Han blir aldrig arg men kan grymta lite om att "tänk på att jag är en gammal man din slyngel. Jag orkar inte med såntdär valpbitande i fötter och öron....."

 Slick i mungipan. Valpis är vördnadsfull inför gammelmannen.

Förlåt farbror jag menade inget illa....

Emelie kom över på en brunch. Vi hade shoppat massor med nybakt bröd på kondis och hade världens massa pålägg. Kaffe och juice. Smaskens, smaskens. Emelie har som många vet haft en himla massa otur med sina hästar, men nu börjar jag fundera om det är otur eller om det är det onda ögat som vilar över henne. Jag har inte haft en skråma på mina hästar, men nu när Emelie följde med och tittade så hade Cazal en rispa i ett framben. Blodet hade runnit nedför hoven även om inte jacket var så stort. Jag föreslog genast att Emelie skulle åka hem så fler inte blev drabbade ;-).

När Emelie åkte hem skulle jag ut och fixa med såret. Först fick tottarna mat och sedan skulle det piffas och plåstras. Hittade först inte rätt på alla saker och hade lite bråttom för det var inte så lång tid till skymning.

Ute blåste värsta stormen. Några riktiga vindbyar kom så att tallarna hade nästan låg horisontellt. Tyckte att hästarna formerade sig så tätt i några sekunder så jag undrade om det var något som hände.

När jag sedan rundade husknuten hade en gran ramlat ned över grinden till hagen. Den hade fyllt upp hela grindhålet och mina elsastiska grindar var i bott.

Det var bara in efter Peter. Som tur var så var han hemma och medelst sågar av olika slag försökte klyva graneländet. Till slut kunde vi dra den  någon meter utanför grinden och sätta rätt grindtrådarna.

Oddsen var inte stora för att det skulle gå bra med expeditionen; kolsvart hade det hunnit bli, storm och skyfall, en gran mitt utanför grinden och sedan till att göra rent ett sår....... Cazal den gode ängeln kommer fram till mig direkt jag klev in i hagen. Han följde med mig snällt på de fjutta decimeter vi hade mellan gran och bod. Han stod  tåligt ut med att jag hällde vatten ur en hink på hans ben trots att det var lite otäckt. Att det var svart, hällregna och blåste storm var inga problem.

Tyvärr var carporten, där jag har ljus och uppbindningskrokar fylld i bröte (byggmaterial m.m.) vilket gjorde att jag fick ha honom i grimskaftet. Medan jag joxade fram grejer strosade han runt, knödde sig in i carporten och trampade på ett fodertunne lock som slog upp på bakbenet på honom. NU tänkte jag. NU kommer det att explodera!!!!!! Inte då. Han fortsatte som om ingenting hade hänt.

Efter tvätt blev det jodopaxande m.m och transport åter till hagen. Lika snällt som han gick ut, lika snällt gick han in. Han hade inte alls bråttom till sina kompisar utan stod och tittade efter mig i grindhålet som nyss varit granbelagt. Vilken ÄNGEL!!!!!!

Mysbissingar