Emelie kom över på en brunch. Vi hade shoppat massor med nybakt bröd på kondis och hade världens massa pålägg. Kaffe och juice. Smaskens, smaskens. Emelie har som många vet haft en himla massa otur med sina hästar, men nu börjar jag fundera om det är otur eller om det är det onda ögat som vilar över henne. Jag har inte haft en skråma på mina hästar, men nu när Emelie följde med och tittade så hade Cazal en rispa i ett framben. Blodet hade runnit nedför hoven även om inte jacket var så stort. Jag föreslog genast att Emelie skulle åka hem så fler inte blev drabbade ;-).

När Emelie åkte hem skulle jag ut och fixa med såret. Först fick tottarna mat och sedan skulle det piffas och plåstras. Hittade först inte rätt på alla saker och hade lite bråttom för det var inte så lång tid till skymning.

Ute blåste värsta stormen. Några riktiga vindbyar kom så att tallarna hade nästan låg horisontellt. Tyckte att hästarna formerade sig så tätt i några sekunder så jag undrade om det var något som hände.

När jag sedan rundade husknuten hade en gran ramlat ned över grinden till hagen. Den hade fyllt upp hela grindhålet och mina elsastiska grindar var i bott.

Det var bara in efter Peter. Som tur var så var han hemma och medelst sågar av olika slag försökte klyva graneländet. Till slut kunde vi dra den  någon meter utanför grinden och sätta rätt grindtrådarna.

Oddsen var inte stora för att det skulle gå bra med expeditionen; kolsvart hade det hunnit bli, storm och skyfall, en gran mitt utanför grinden och sedan till att göra rent ett sår....... Cazal den gode ängeln kommer fram till mig direkt jag klev in i hagen. Han följde med mig snällt på de fjutta decimeter vi hade mellan gran och bod. Han stod  tåligt ut med att jag hällde vatten ur en hink på hans ben trots att det var lite otäckt. Att det var svart, hällregna och blåste storm var inga problem.

Tyvärr var carporten, där jag har ljus och uppbindningskrokar fylld i bröte (byggmaterial m.m.) vilket gjorde att jag fick ha honom i grimskaftet. Medan jag joxade fram grejer strosade han runt, knödde sig in i carporten och trampade på ett fodertunne lock som slog upp på bakbenet på honom. NU tänkte jag. NU kommer det att explodera!!!!!! Inte då. Han fortsatte som om ingenting hade hänt.

Efter tvätt blev det jodopaxande m.m och transport åter till hagen. Lika snällt som han gick ut, lika snällt gick han in. Han hade inte alls bråttom till sina kompisar utan stod och tittade efter mig i grindhålet som nyss varit granbelagt. Vilken ÄNGEL!!!!!!

Mysbissingar

Lille Jago växer sig allt större. På ett par veckor har han blivit "stora mannen". Jago är inget bra namn att ropa, i alla fall inte till en valp. Han går numera under benämningen "Puppis" och lystrar kanonfint på det namnet. Alla mobbar mig och undrar hur det kommer att låta när han väger 40 kg..... Det blir bra!  

I dag efter att han har vilat så stod nästan ett öra upp - fantastiskt!

Här kan man skönja vad som komma skall - en vuxen "hårding".

Johan med kompisarna

Jago och Essie

Trött valpis.

För ett par veckor sedan var jag inne på Lilla Edet Rasta och handlade när jag passerade förbi. Där hade de en ny variant av Ahlgrens bilar. Det var sura. Köpte en påse och den var BUSGOD! Fantastiskt goda om man gillar sura godisar!

Sedan dess har jag varit inne i varenda affär och mack för att hitta flera. I Motala, Linköping, Västerås, hela västsverige och i Skåne och ingenstans stod fler att finna. Frustration, frustration, frustration!

På väg hem ifrån Skåne tänkte jag att nu MÅSTE jag in på Rasta i Lilla Edet och kolla om de hade några kvar och SENSATION - det hade de!!!

Hamstrade raskt upp med åtta påsar. Man vet ju inte om man aldrig får tag på dem igen.

I dag var det dags för klickerkurs i Skåne. Vi hade fått äran att vara på Eslövs brukshundklubb och ha kursen. Perfekt! Som gammal SBKare tycker jag att det är suveränt. Man känner sig hemma och man vet vad som finns.

Vädrets makter var med oss. Strålande sol och klarblå himmel. Fantastiskt när man tänker på hur det var för två veckor sedan när jag var i Säffle. Snöstorm och elände som det var då.

Det var ett gott gäng som samlades där med en massa trevliga vovvar av olika storlekar och raser. Störst var en Ridgeback av modell ponny och mest fantastisk var nog en 9 årig husky som bjöd beteenden, och var aktiv, som en border collie. Imponerande! Jag trodde det var en unghund.

I dag har jag haft celebert besök av Maria Zahlander från Stjärnsunds stuteri http://stjarnsund.etanet.se/, dvs Milou-mamma. Jättekul! Hon kom med flyget i arla morgonstund till Trollhättan. Efter lite fika, kikning i Dartmoor-årsbok och lite dryftande om ditt och datt, gav vi oss ut för "besiktning" av Milou. Maria verkade nöjd med vad hon såg. Jag fick en massa tips och råd inför att jag ska ställa ut honom, visa honom eller vad det nu heter. Jag har ju aldrig gjort något sådant och bara varit och tittat på två P.R.E visningar. Vi provade ut visningsträns, som Maria var så vänlig att låna ut till mig.

Största ångesten är väl själva springandet... Jag får väl upprepa vad kära Emma säger; -Jag springer inte annat än om jag blir jagad! Ha ha ha. Jag har ju någon/några månader att deffa mig ;-). Fördelen är väl att jag ska visa Milou först, han är ju dock en ponny. Värre vore att hålla jämna steg med Cazal... Jag bävar för den dagen.

Jag fick ett jättefint foto med ram av Maria som hon tagit när Milou var liten pyttefölis. Visst var han precious!

eller "Kampen mot naturkrafterna!". När jag blir gammal kommer jag skriva en biografi med den titeln. Jag tycker att det är ett ständigt jagande om inte med grep, kratta och spade så med dammsugare, hink och trasa. Det tar aldrig slut! Det lättar inte ens! Ändå har jag så god hjälp av div. löst folk som hjälper mig då och då. När man precis duschat och tvättat händerna och ser fram emot lite slapp och slö navelpillning så ser man sig omkring och så... är det bara på´t igen. Och då tål jag MYCKET innan jag reagerar....

Lite out of date passus:

Det är förresten som det där med ogräset i rabatterna. Det man vill ska växa växer inte, och det man inte vill ska växa det växer som f-n. Man borde göra tvärt om egentligen. Man borde odla ogräs och rensa bort de andra. Kanske skulle man lyckas bättre då, och man slapp fundera över att inte rabatterna ser ut som i "Allt om trädgård" hur man än försöker. "Vildvuxen trädgård" står det som rubrik på artikeln om trädgården med chickt klättrande, överdådligt blommande rosor, blandat med ståtliga perenner (inte sådana som de taniga, små plantor som blekt växer här mellan kvickrot, hästhov och tistel ). Inte ser min vildvuxna trädgård ut sådär!

Gräsmattan kanske skulle kunna bli en grobladsmatta. Why not?

Är det så att när man sitter på ålderdomshemmet och tänker tillbaks på livet så tänker man på grepar och disktrasor? Förhoppningsvis inte. Jag hoppas om en partiell senilitet så att jag bara minns de stunder då man gjorde det där lilla man hann göra mellan städningarna.

Nädå. Här ska vi inte vara några dystermesar! I natt lägger jag mig och det är hyfsat ok i min omgivning. I morgon är det på´t igen. Fniss!

-Uäääk! Det luktar skunk!