"Puppis" väckte mig tidigt i morse, 03.00, och ville gå ut. Passade då på att kolla tjälknölen jag hade i ugnen. Hoppsan, snart klar. Fixade saltlake och grejer....

När jag sedan skulle gå upp och lägga mig igen, kom Kiro efter mig. Han har fått Metacam någon dag för han har varit lite risig i höfterna. Nu hade han väl inte ont och tog svängen vid trappan för kraftigt. Högerbenet bar inte, utan vek sig och han ramlade handlöst bakåt och slog runt. Panik! Jag rusade ner för trapporna igen och då hade han kommit upp. Däremot stod han på tre ben. Höger bakben bara hängde. F-n, f-n, f-n. Panik! Brutet? Höften ur led? Verkade inte så dock.

Hela morgonen var det gråt och tandagnisslan. Ont i hjärtat, ont i kroppen, ont i ögonen. Jag och Johan låg på golvet och grät bredvid Kiro så att Johan kom för sent till skolan. Stod i valet och kvalet. Ska jag lyfta in honom i bilen och åka till veterinären en sista gång?

Varför vänta tills all värdighet och livsgnista försvinner? Varför inte låta en sådan trotjänare få somna in i stället? Varför? Det finns inget egenvärde i att lägga dagar till sitt liv om man inte kan leva dem.... Så säger en del av ens förnuft.

Jamen, han skulle ju kunna få njuta av denna sommar... Han ser pigg ut i ögonen..... säger en annan del.

Hur som haver har han repat på sig. Han har börjat stödja på benet igen. Han har inte ont och han är lika mat-alert som vanligt. Kanske, kanske kan det gå några dagar till.....