Oh, vad livet är underbart. I dag är det 4-5 grade plus ute och jag tinar upp. Jag avskyr vinter. Hade vi varit gjorda för vinter hade vi haft päls! I går kväll var det - 10 grader och det är INTE roligt.

Livet är underbart också för att jag i dag har haft min bästa träningsstund med Loke. Helt fantastiskt. Det känns som vi kommit mycket långt på vägen till varandra nu. In speaking terms.

Vi började med att han fick springa runt och härja lite. Det är ingen ide att kämpa mot naturkrafterna och hamna i onödiga konflikter. Efter en liten stunds studsande med anhalter hos mig för godis och klapp så  började vi greja lite. Måste tillstå att det krävs mod att stå kvar oberörd när han kommer dundrande, bakutsparkande och ruskande på nacken och ha förtröstan att han inte vill jämna mig jäms med marken. Att han hinner stanna. Att han har kontroll på vart benen skjuter. Men se - han hade kontroll och jag är inte platt.

Han fick bjuda vad han hade. Targt, sänka mulen, vända bort huvudet, ponnie-zen, fritt följande och ruskanden (lika bra att ta udden av ruskandet genom att ge snask för det ;-). Efter lite grejanden med lite pauser emellen så satte jag på grimma och det blev lite följa. I dag var han inte alls så offensiv och härjig utan lufsade med som en vovve, både när han var lös och i grimmskaft. 

(Försökte förresten belöna honom för frivilliga lägganden och rullningar. Men det var ingen bra idé. Provade tre gånger och varje gång blev han skitsur. Såg riktigt kränkt ut. Precis som jag gjort mig skyldig till något enormt etikettsövertramp, vilket jag väl antagligen gjorde också.  Första gången trodde jag att det var för han blev överaskad. Andra gången fick jag fokus på det och tredje gången insåg jag att det inte var uppskattat. Intressant. Speciellt med tanke att jag har suttit på honom vid ett flertal tillfällen när han legat ned. Antagligen kan det bero på att jag kom för fort fram för att belöna eller för att han hade "rulla sig" i tankarna när jag dök upp. När han legat ned förut har han ju vilat och jag har kommit fram lite mer försiktigt. Hmmm... )

När det var dags att sluta så vägrade han att lämna paddocken. Det var stört omöjligt. Vi hamnade lite i konflikt, fast det blev en fruktbar en. Inget bråk, men ändå lite olika viljor och det visade sig att jag var envisast ;-). Det intressanta var också att han inte blev förbannad och tänkte mölja ned mig. Faktum är att jag tror att han kunde ha gjort det förr. Jag tror att han gillar mig nu och har förtroende för mig, för det fanns ingen tendens att sparka, slå eller slita sig. JAG ÄLSKAR HONOM!!!!!

Här kommer en bildkavalkad på Loke innan jag tog av honom hans pyamas:-). Tyvärr hade jag lilla uselkameran så bilderna blev tyvärr inte så fräcka men ni får stå ut.

Hej! Här kommer några bilder på mig, Snyggingen.

Tjohooooooo!

Busebus!

Åhej.

Gud, va han skuttar runt den där! Kan man leka med honom tro?

Samförstånd.

Holy Moses. Han är stor!!

k

Två coolingar på väg!

Undebart väder. Blev inspirerad att göra lite smått och gott. Tittade igenom hur lydnadsbitarna ligger. Visserligen ännu bara smådelar, snudd på fragment, men det bådar gott. Tycker han har fin teknik i fria följet. Går rakt och jämt med fint fokus. Speciellt stegförflyttningarna ser ut att bli strålande. Han korsar sina framben fint i högerflytten och håller sig helt parallellt. Hoppas verkligen inte att jag sabbar det (fast det gör man väl förståss..). Snygga ingångar.

Vi kikade lite på krypet, vilket jag inte har tränat på ett bra tag. Såg mycket bra ut. Låg och med bra teknik.

Pupp börjar bli redo för mer organiserad träning. Det har ju mest varit små korta, sporadiska pass hittills, men han har lärt sig mycket och har ganska bra grunder tycker jag.

Än är det som sagt bara fragment, men som jag tycker fina fragment :-).!

Stilig Puppis. Han börjar bli en stor kille.

Ännu står rosorna från Nyår. Dessa fick jag av en gäst och de var så små och söta. Jag var mitt i kastrullerna när jag fick dem, så jag hann inte ens snitta dem. Tryckte bara ned dem i en glaskaraff med vatten. Jag hade förväntat mig att de skulle nicka efter någon dag men icke. De står där så kaxiga och raka. I den bleka vintersolen glöder de.

De står där så kavata!

Puppis kikar ut på omgivningarna. Det är kallt men det bryr sig inte en Puppis om, han vill bara ut och springa i alla fall.

Pratade i telefon med Marie "Eiram" i kväll. Så plötsligt fick jag se mina killar och denna scen på golvet i köket. Jag fick be Marie vänta, och treva efter kameran. Som tur var låg den i köket och jag hann och ta några bilder på gossarna. Kan det bli gulligare?????

Jag kan säga att de låg där länge och även om de stundtals vaknade och kikade upp, så var det ingen som tog bort tassen från den andre....

Vänner!

Puppis 1 år och Kiro snart 14 år...

Kom precis in efter kvällskollen av hästarna. Det är väldans kallt för att vara i dessa regioner - 12 grader. Brrrr.....

Jag tyckte att Loke var lite fuktig på sidorna och ville inte att han skulle vara utan något täcke. (Jag har blitt en mes. Suck! Han klarar det säkert utan problem, men det kändes inte bra.)

Undrar om han haft täcke förut?!?! Antagligen inte för när jag kom med täcken blev han osäker och rädd.  Inte mycket men ändå. Han gjorde små flykter när jag försökte lägga på. Men tredje gången sa han OK - i trust you.

Jag lät honom ha det liggande löst över ryggen om han skulle få panik av att det satt fast. Han fick följa mig lite med det på och jag drog över det med naglarna för att kolla att han tålde ljudet. No prob. Sen skulle jag försöka knäppa. He he med den manen, den halsen och den bogen. NÄ det gick inte. Det jag provade var ett Bucas som är Salles. Tog av och kollade ifall det fanns något annat i utbudet som skulle kunna tänkas passa. Nej. Jag kastade på honom ett fleecebucastäcke, för jag tänkte att det är ju torrt ute och det är bättre att han har ett litet skyddande lager än som han kändes innan. Dessutom går det nog lätt sönder om han skulle få panik. Det är bra. Detta täcke gick i alla fall att knäppa :-). Vi får se hur det ser ut i morgon.....

Lille Loke

Jag kan i alla fall känna mig nöjd med att han verkar ha förtroende för mig. Det var inga problem att sitta på huk och greja med maggjordarna. Sista tiden känns det som vi kommit en bit på väg. Hans ögon har mjuknat och det känns som vi verkligen börjar bli polare. Härligt.

Mmmmm....

Skönt att det har lugnat ner sig eller? Har du någon gång varit irriterat och fräst mitt i julstressen? När gröten kokat över, julskinkan bränts, julmusiken är för hög och barnen tjatar? Skulle gissa att en slående majoritet i något läge fräst ifrån nu under helgerna.

Hur många gånger har era hundar tappat humöret? Antagligen ingen. Det är egentligen otroligt.  Och om de hade gjort det hur hade ni hanterat det?  Vad hade ni tänkt och gjort om hunden morrat åt er?

Det är fascinerande att de nästan till 100% klarar stressiga miljöer med burdusa farbröder, duttande tanter, klängande barn,  fjärrstyrda bilar, springande ben och frestande dofter. Vilken skillnad mot oss. Vi klarar inte en bråkdel utan att börja svaja i humör. I alla fall är jag sån. 

Vad som om möjligt är ännu fascinerande är att vi skulle bli chockade om hunden tappat humöret? Och om de hade gjort det skulle vi antagligen tycka att de hade haft mentala problem eller attitydsproblem. Gäller det människor också? Får ett djur vara pressat eller ha en dålig dag?

Såg för länge sedan ett program på TV om att dyka med delfiner.  Det handlade om hur ”dumma” och ”mordiska” delfinerna helt plötsligt kunde bli och ”anfalla” turisterna. Folk berättade hur hemskt det var med dessa gräsliga djur som kunde göra sådana saker. De som verkar så snälla.... (Jag ville hoppa in i TVn. Skaka om människorna och säga att det är DJUR! DU har trängt dig på dem! De kan inte ALLTID tycka att det är roligt!!!!)

Idag blir människor mäkta upprörda om en hund morrar eller en häst drar öronen bakåt. Visst är det konstigt!??!  Konstigt att de inte är av plysch och vi får tacka Gud att de inte är som människor!

Jag känner mig lite provokativ såhär i början av det nya året ;-)!

..... får man när man mockar hos hästarna! I dag var vädret strålande och jag var ute och mockade den hårdgjorda delen av hästarnas hage. (Jag har bara nödmockat över jul och nyår.) Sådant tar tid. Egentligen inte för att det är så mycket skit utan för att det ska klias och umgås. Jag var nog där i tre timmar och mockade effektivt i 30 minuter :-). Vad jag gör resten av tiden? Umgås med hästarna, kliar, gosar och chillar.

Det är ganska intressant... När jag står och hänger med hästarna tycker jag att vi kommer varandra så nära. Närmare än när vi gör något annat. Andningen går ned, pulsen sjunker och kroppen blir tung. Likadana blir hästarna. Att hålla om deras mular. Stilla. Att de håller om mina händer. Tillit. Att ha hela handen inne i Salles mun och han bara stilla och mjukt håller om. Förtroende. Att luta kinden mot ett solvarmt mjukt kors.

Det är faktiskt helt underbart.

Då tänker jag på hur sällan förr jag tog mig tid till att bara vara med hästarna. När jag var barn gjorde jag det ofta. Jag kunde vara i hagen i timmar. Jag kunde vara där så länge att det nästan blev separationsångest för fölen när jag gick. Stoet eller mej?!?? Jag hörde till flocken. Riktigt den tiden har jag inte idag, men jag kan ta mig mer tid och värdesätter den mer än jag gjort tidigare i vuxen ålder. Jag känner att det är värdefullt för banden mellan mig och hästarna. Det lugn som inträder känner jag ger hästarna förtroende för mig och tvärt om.

Eftersom jag känner hur viktigt det är så tänker jag på alla gånger när man har stressat till hästen efter jobbet, mockat som en gnu, hämtat hästen med andan i halsen. Borstat. Blivit irriterad för att den inte stått still. Irriterad för att broddhålen j-las. Sadlat på. Inte tid att dra gjorden i etapper. Rida, rida rida i krumelurer med hård hand och kort stubin. In med hästen igen. Kastat till den mat och sedan iväg igen........ Vem blir glad av detta? Kanske skulle man ha prioriterat annorlunda vissa dar? Kanske man skulle ha nöjt sig med att mocka och sedan gått till sin håriga, småleriga häst och umgåtts istället. Det tror jag att både häst och människa hade mått MYCKET bättre av!

Myys. Bild från i fjol.