Appropå diskussionen så tänkte jag bara nämna Loke. Ni som följt bloggen vet ju lite om honom.
Loke köpte jag som 4 åring, hingst ohanterad från Norges västkust bland fjordar och glaciärer. Pga olyckliga omständigheter hade han blivit stående. Allvarlig sjukdom, död.... Han hade blivit ärvd av mannen jag köpte honom från.
När Loke kom hit var han först stillsam ett tag. Sedan var det som om han hamnade i puberteten eller vågade kolla av mig. Det var ett ständigt ruskande och knöende. Så fort man vände ryggen så hade han en tendens att ruska och gå upp tätt inpå ryggen och "trycka". Han stod ofta och blängde på mig under lugg...
Här skulle nog de flesta tyckt att jag skulle "höttat" honom. Han får inte kliva in i mitt space. Inte provocera.
Visst, ibland (ganska ofta faktiskt) kände jag att jag kanske var ute och cyklade som valde att inte ge någon som helst respons på beteendet. Inte agera, inte vika undan. För att inte få honom helt kloss an tog jag en pinne eller något som jag höll ut rakt bakom mig så att det blev ett utrymme. Då gick han där bak och ruskade och grejade.
I paddocken var han så skrämmande så "Gubben" hoppade upp på grävskopan som stod där. Han vågade inte vara på marken. Samma sak där. Ruskade, for, boga de och slet.
Gång tre i paddocken vände det. Loke var lös. Han sprang, bockade, ruskade och for. Sen tittade han till på mig och sprang rakt emot. Jag stod kvar. Han nitade framför mig. -Nämen hej är du här? Sa jag, klappade honom och gav honom en snask. Han stack iväg igen. Upprepade proceduren ett par gånger till. Sen var det som om luften gick ur honom. Han suckade, kroppen slappnade av och efter den stunden har det inte varit något som helst. Ingenting.
Ibland undrar jag vad som hade hänt om jag gått på honom... Kanske hade det blivit bra. Risken hade väl varit att om jag tagit i "för lite" hade han trappat upp konflikten, han kunde ha blivit aggressiv på riktigt, eller också hade jag tagit i så att han blivit "avstängd". Han hade "gett upp" utan att egentligen ändra inställning till mig. Inte vet jag.
I vilket fall så går det mycket bra idag. Utan att jag gjort något. När Salle hade varit borta hela dan och jag släppte in honom, så hälsade de på varandra. Sen sprang Cazal bort till de andra hästarna. Loke sprang med 10-15 m, stannade och vände sedan tillbaka till mig. Då blev jag glad. Han vill vara hos mig och han är lugn och avslappnad med mig.
Så här känns det just nu. Å andra sidan kanske jag får ångra mig längre fram. Jag får väl återkomma om några år när jag vet vart det tagit vägen.....
Lin
24 mars 2009 09:29
Jag tror att det betydde väldigt mycket att du stod KVAR, alldeles lugn och trygg.
"Aha, den där går inte att rubba på, då är hon nog nån att lita på ändå"
Man vet aldrig, men som du säger:
Man vet inte vart ett beteende tar vägen förrän efteråt!!
Sophia
24 mars 2009 10:16
Blir du inte nervös av att en hingst kommer springandes emot dig? =)
Hur behåller du lugnet och bortser från nervositet?
Ann-Louise
24 mars 2009 10:24
Lin; tror det också....
Sophia; Jag är nog ärligt ganska slut i hõvet. Jag tror att jag är både en aning naiv och en aning orädd. Jag tänker som så...Varför skulle han vilja skada mig? Han är lös. Jag har inte gjort något. Jag står bara här.... Vill han inte komma nära mig så behöver han inte... Han stannar nog... Visst kunde man känna att det "knep till" lite...men mest oro hade jag nog i det stora hela ifall jag inte tog till någonting som skulle komma att escalera...
Jag skulle inte rekommendera någon annan skulle bara stå så. Att jag gör det är för jag tar en medveten risk.
Däremot kan jag tycka att det illustrerar bra detta med att "se dominant ut" men är man det???
Eller kanske är han dominant men hamnar inte i konflikt med mig.....
Jag har ingen aning. Däremot känns det som vår relation är lugn, avslappnad och harmonisk och det var den INTE innan.
Maria Y
24 mars 2009 13:36
Du är cool, du! Här hemma kallas det för "Nilla-metoden" efter vår fantastiska katt som lärt ett antal kattjagande hundar att det inte lönar sig med henne. Hon bara placerar sig tryggt vid en vägg och väntar ut - orubblig. Precis som Loke, brukar hundarna göra om attacken ett antal gånger innan luften går ur dem. Ofta vänder sig då hunden till sin ägare som får gyllene tillfällen att K/B för att avstå från katt. Nilla har alltid själv valt vilka kattjägare hon vill jobba med och hon har aldrig råkat illa ut. Vissa hundar har hon valt bort och gjort sig osynlig för. Nu har hon lagt av och gått i pension.
Har faktiskt sett ledarstoet hos oss behandla ett ovanligt moppsigt ungsto på ett liknande sätt. Inte uppmärksammmat hennes rus-attacker med ett öronvift ens. En stund senare valde hon dock att i princip promenera rakt igenom samma ungsto på väg till vattenhinken. "Du är luft" - typ.
Det var förstås inte så att maken på grävskopan hade sinnesnärvaro att filma lite?
Ann-Louise
24 mars 2009 13:51
Cool eller allmänt slut i huvet, eller dumdristig, eller bara ovanligt seeeeeg :-).
Nu i efterhand kan man fundera över intelligensen i det hela, but I´m alive.
Nä, det är så jäkla typiskt. Det hade varit så intressant. Tänk att ha haft det på film. En annan sån grej var när ett sto stod och slog med frambenen kloss an på mig. Tryckte upp bogen o halsen i riktig "muckarattityd" och jag stod kvar. En kvart tog det sedan bara slutade hon, öronen började spela, hon frustade och slappnade av. Coolt. Där tror jag också att hon blev lugn av att hon inte fick fram några reaktioner hos mig. Jag stod fast.
Nästa gång å andra sidan något sådant händer kanske de får skrapa ihop mig med en skyffel.... Jag dör förhoppningsvis lycklig i alla fall.
Lena
24 mars 2009 15:34
Lägger inga som helst värderingar i om du är cool eller knäpp ;o) men känner en värme inombords när jag läser en del av dina inlägg och det här var ett sådant. Jag både avundas dig (du vet min tidigare relation till hästar) och beundrar dig!
http://klingemaden.bloggagratis.se
Lin
24 mars 2009 16:02
Du är nog den enda jag känner som kommer att dö lycklig!! Detta beror på att du lever i NUET :)
ylle
24 mars 2009 16:47
Fascinerande, och fantastiskt! Men hur många är så coola?? Och står kvar?
Maria Y
24 mars 2009 16:57
Det är väldigt spännande vad man kan bli av med bara genom att ignorera. Samt hur provocerande det kan vara för omgivningen att man väljer den vägen.
Men ger man sig tid att studera djurlivet runt om sig tycker jag det finns hur många exempel som helst på hur de sk ledardjuren ignorerar och väntar ut. Det är väl snarare "mellancheferna" som har fullt upp med att fara runt och trycka till andra?
Lin
24 mars 2009 17:17
Såg du mitt sms ?
Hon backade av sig själv :) !!!!!!!!!!!!!!
Sophia
24 mars 2009 19:32
Har en liten fundering, har du klickerträningskurs även för hästar? Bara över en helg som du hade för hund?
ylle
25 mars 2009 06:05
Ja, det stämmer ju, att ignorera ger individen som gör det väldig makt! Kommer ihåg när mamma var sur över något och straffade hela familjen genom att inte tala med oss, att inte alls låtsas om att vi fanns.. vi blev som TOKIGA, och olyckliga! Använder själv ibland tigandet som maktmedel eftersom jag vet hur effektivt och nedbrytande det är, men då i min äktenskapliga relation. (*fniss* = stackars man!!)Men den positiva förttärkningen jobbar ju också med det, när man ignorerar att eleven gör fel och istället berömmer när den gör rätt, eller FÖRSÖKER göra rätt....
http://ponnyflickornasblogg.bloggagratis.se
Ann-Louise
25 mars 2009 07:09
Ja, fast i mammas ignorering antar jag låg en viss värdering? De som jag träffat som kört den taktiken tillför ett tyst obehag med ev. snörpar på munnen, suckar, grymtningar vassa blickar och kyla. De håller också ofta på länge...
(Jag har allt också kört det på min stackars "Gubbe" när han hamnat i onåd någon gång....)
Tanken med extinkton är mer att vara 0. Bara lugn, vänlig och tålmodig då djurets beteende inte påverkar. Sen får man vara blixtsnabb med att belöna allt annat än det oönskade.
Så ser jag det.
ylle
25 mars 2009 08:28
Jo det är klart att det är STOR ekillnad, visst låg det värdering i mammas tysthet, en aura av OGILLANDE och MIG ÄR DET SYND OM NI ÄR SÅ DUMMA MOT MIG.... Men även en ickevärderande tystnad UTAN suckar och snörp kan vara otroligt effektiv (nu talar jag om bland människor) för om man behandlas som luft så är man ju INGEN.. ibland vill man då hellre ha ogillande!?? Hmmm.. Men just den där auran du talar om gör ju så mycket t ex i skolan, där en elev som struntar i tråkningar och glåpord och går sin egen väg med näsan litet i vädret gärna blir en åtråvärd person att vara med (anses som stark) Det är MYCKET intressant med beteenden, både bland människor och djur!!!
Bitten
25 mars 2009 08:33
Det är just detta med att kunna vara lugn,
vänlig o tålmodig som jag beundrar så hos dig.
Lin
25 mars 2009 15:07
Ylle, du skriver om en "ickevärderande tystnad"
Jag tror inte att det finns en sådan tystnad utan värderingar, då värderingarna ligger i den tystes känslor och tankar.
Åsa
25 mars 2009 18:49
Ann-Louise, du ÄR cool! Jag försöker behandla unghästen liknande när han vaktar i sin box eller hotar om jag ska lägga på täcket, men kanske med något högre självbevarelsedrift ;)
Ang. ickevärderande tystnad: jag har kört en liknelse med min tvåbarnsmamma till syster om att barnen till en döv mamma inte tjatar (verbalt) eftersom de inte får någon respons ALLS vare sig positiv eller negativ - hon hör ju inte dem. NRS, No Respons Signal, har jag förstått är ganska vanligt när man jobbar med zoo-djur (betydligt vanligare än negativt straff), men jag är inte insatt och kan ha fel. Fungerar gör det iallafall, jag har testat på både maken, arbetskamrater, och syrrans barn. Ingen irritation och inget "försvar" blir det heller :)
