I dag var jag och Johan till Karlstad med Peter. Han ska åka till Nya Zeeland och hälsa på släkten. Johan passade på att gå i några söndagsöppna leksaksaffärer för att planera inför julen. Antagligen blir det mest LEGO ändå :-).

Innan vi åkte hem passade vi på att spåra på Sörmon. Det är så perfekt att spåra. Skogen är verkligen inbjudande.

Johan gick ut sitt spår själv. Inte sådär väldans långt, men ganska ok. Inte heller så väldans rakt eller lätt, men Diva fixade det plättlätt. Diva är verkligen rå på att spåra. Jättekul! Här kommer några bilder, med speciell hälsning till Malin :-)!

Vi hade gubbens bil så vi hade bara koppel att spåra i. Det går bra det också.

Spårgudinnan Diva och prinsen Johan

Tjolaskutt i riset

Johan hade lagt spåret så det kom ut på sandvägen och sedan gick in i skogen igen. Omöjligt trodde jag. Plättlätt sa Diva!

Framme vid slutet - en hundmatsburk - gott tyckte Diva.

Johan stolt och glad över sin vovve.

Analys av spåret....

Här kommer en bild speciellt till Malin, Divas exmatte :-).

Diva härjar runt här på dagarna med Puppis och oss. Ligger gärna och värker ut sig i sängen, leker med Johan och bland spårar de också. Lite trick har hon på sin repertoar också som Johan gärna visar för hugade besökare :-).

Ska lägga in lite fler Divabilder i morgon, men nu ska jag äta lite god mat och dricka lite gott vin tillsammans med familjen. Jag har varit på budgetmöte på klubben idag och Gubben åker till Nya Zeeland i morgon så han tycker väl det är lagom kul att jag sitter här vid datorn just nu. Ha en trevlig kväll allihop :-)!

Jag blir så glad och stolt att Larsson med fantastiska bloggen gillar Loke. Ja, jag är ju knäsvag för honom också som ni alla vet. Därför tänkte jag också lägga in ett par av mina favoritbilder (från förra månaden) på honom.  Ni som redan sett dem kan ju scrolla förbi.

Det var de första gångerna han började bjuda frivilliga ligg.....

....fast ganska fin ändå.

Kan det bli ljuvligare än syren och liljekonvalj.....

det skulle väl möjligtvis vara någon av de undebara rosor som finns här i vår värld....

Det finns ett ordspråk eller någon lär ha sagt; "It´s lucky horses don´t scream in pain.... because the sound would be deafening". Det med tanke på alla hårda händer, skarpa bett, felanvända finspänningstyglar, sporrmärken i sidorna, spörapp och annat smått och gott som vi åsamkar våra "älsklingar".

Jag skulle vilja tillägga att vi ska vara lyckliga att inte hästarna bestämmer sig för att det får vara nog. Då skulle vi ligga mycket pyrt till. 600 kg välbeväpnade muskler och vi flyger till Kina. Eller trampas ned till Hades......

Det är hästarnas välvillighet (och förståss successiv avtrubbning, avstängning och djävulska uttröttning av hästarna) som gör att vi kan fortsätta behandla dem som om vi har något att säga till om.

Respekt! Respekt för dessa stora, kraftfulla djur som med sina hovar undviker att trampa eller sparka oss och med sina vassa tänder och starka käkar undviker att slita köttstycken ur våra armar och ben. Respekt för deras tålmodighet och överseende! Respekt för detta underbara väsen!!!!!!!

Några sekunders LEK mellan två bästisar i hagen!!! Tänkt om dessa vapen och denna kraft riktades på allvar mot människan för att skada...... Hade man hunnit reagera ens? Ödmjukhet!