Nu kommer sista delen i sagan om Junge i Skogen.

Allt var frid och fröjd. Junge, Casino, Cazal och Milou var ett gott gäng. Sedan kom den femte hästen in i bilden. Det var det norska vidundret Loke. Han var en 4 årig ohanterad dölehingst som jag råkade ramla över, blev störtförälskad och bara var tvungen att få. Jag var som en tonåring och gick som en nervös, ny kär fjortis med svängningar mellan gråt, hopp, förtvivlan och fjärilar i magen medan jag cirkulerade kring telefonen för att få besked om han kunde bli min. Jag gick runt med dubbla telefoner för att alltid kunna nås, ifall att. Jag ville inte säga något till Gubben eftersom jag trodde att han skulle ha protesterat, men tillslut kunde jag inte låta bli att svara honom när han frågade vad det var för fel med mig. -Jag är kär! sa jag. - Va?!? sa han med förvåning och viss oro. - Jag är kär i en häst! Jag MÅSTE ha honom!!! -Jag kommer att DÖ av hjärtesorg annars!!!

Jag vet inte om det var lättnaden av att det var en HÄST det var frågan om , men det var inga som helst problem. - Klart du ska ha hästen om du vill ha honom, sa gubben. Tack o lov. Har man redan fyra så är det ju lite galet att vilja ha en till....

Manipulerandet av Gubben inträdde ju egentligen från första början. Först var det fölet jag ville beställa. -Det är så låååångt fram och vi har gott om tid att förbereda oss! sa jag till Gubben. Okey sa han.

Två veckor senare typ, så hade jag skaffat staketmaterial m.m Någon månad senare hade jag skaffat Junge. Jag var ju tvungen att ha någon att öva på tills det kom en helt otränad häst till mig! Sen behövde ju ändå fölet sällskap av en annan häst när de skulle bo hemma hos mig!

Veckan efter Junge kom Casino. Jag var ju tvungen att ha en sällskapshäst till Junge eftersom han inte kunde gå ensam!

- Hur gick det här till?!? undade Gubben. - Det har knappt gått två månader och vi har redan två hästar och den ursprungliga hästen har inte ens kommit än...

När Cazal hade anlänt var det heller inte stopp med det, för sen kom Milou. En hästflock är bäst om det är fyra hästar eller fler och då kan de gå i jämna par om de vill! Stackars Gubbe. Jag vet inte om han går på det eller om han bara låter mig hållas. Antagligen det sista, för han är inte dum, Gubben. =D

Nåväl. Jag fick klartecken att jag fick köpa honom av Lokes ägare och efter en vecka fick jag åka till Norge och hämta.

Loke och Cazal

Pojkarna

Fin var han...

Loke och Johan

Junge var inte glad i Loke. Jo, först men ganska direkt började han gå undan. Om Junge var vid stallet och Loke kom så gick Junge iväg över ravinen och till gammelgärdena. Om sedan Loke kom dit efter några timmar så gick Junge tillbaka över ravinen och till stalldelen av hagen. Loke följde aldrig efter och de skrittade bara. Efter några veckor så började Loke gå efter. Ytterligare någon vecka senare började Junge springa iväg när Loke kom. Det verkar vara en dödssynd i hingstarnas värd. Springa iväg gör man inte!!! Då började Loke jaga Junge. Det gick ytterligare någon vecka och det eskalerade successivt.

 En dag kom Junge hem och hade blivit rejält "tumlad" av Loke. Jag vet inte om det var enkomes sparkar eller om han också ramlat tex i ravinen. Han var genomknackig med bulnader här och där. Inga öppna sår dock.

Han var rejält stukad. Både fysiskt och psykiskt. Jag var inne med honom till hästsjukhuset Skara, men det var inga skelett eller ledskador. Bara rejält mörbultad. Han fick gå själv ett tag för att hämta sig. Första två dagarna gick det bra för då var han nog så dålig att han inte orkade bry sig. Sen började han staketvandra. Under tiden gick de andra ihop. Loke var på krigsstigen och ville ta de små också, fast då gick Cazal emellan. Rör inte mina kompisar tycktes han säga. Konstigt nog så höll Cazal honom ändå rejält stången, så ung Cazal var.  

Ångloke!!!

Loke och Cazal!

No hard feelings...

Uppvisning...

Cazal stod alltid mellan Loke och småpojkarna.... 

När Junge krävde sällskap igen tog jag beslutet att Loke skulle få gå själv.  Jag delade på hagen och fick fixa en sovsal till... Det lustiga var att om det var några som stod och gosade med varandra över staketet sedan så var det Loke och Junge. Skumt va!?! Å andra sidan var väl Junge trygg då och eftersom han inte sprang iväg så blev heller inte Loke sur... 

Våren efter så smet Loke in till de andra, då vi höll på att ta in halm. Elen var av, mellangrinden var halvt öppen och han drog in som en avlöning. Alla stack utom Cazal som stod kvar och tog smällen. De hade en stunds handgemäng med mig bredvid. Riktiga markeringar. De stegrade, vevade och slog med framben, fast ytterst kontrollerat. Bägge var svettiga så de ångade och sedan var det bästisar. Då tog jag snabbt beslutet att Cazal, Loke och Milou skulle få gå ihop, eftersom jag tyckt synd om Loke som gått ensam. De kom så hinmla bra överens. Och så fick Junge och Casino gå ihop som de alltid gjort förr.

Tyvärr blev glädjen kort. Casino hade haft fångkänningar varje vinter. Han tålde vilket bete som helst - inga problem. Han reglerade hösilagintaget så han var smalare än när jag fick honom och han hade begränsat med mat. Ändå fick han känning i december. Av vad vet jag inte. Han hade inte tillgång till frostnupet gräs för jag hade stängt till och han gick på den hårdgjorda, grusdelen. Han hade inte haft några kraftiga foderändringar. Hösilaget var från samma skörd på samma gärde. Vi hittade ingen orsak. När det hände tredje vintern fick det vara nog. Han gick illa och hade dubbel-islag. Började bli pigg, hovarna hade rättat till sig och han började gå bättre och bli sig själv i november och sedan var det dags igen i december :-(. Det var veterinärer och täta verkningar. Sista gången, när han inte kunde resa sig utan låg och åt när jag gav honom hösilage så ringde jag slaktbilen och han fick sluta sina dagar.

Vackre lille Casino...

Junge fick total sorg. Trots att Milou flyttade in så tog det ett år innan han blev sig själv igen. Han såg helt utslagen ut. Visste inte att hästar kan sörja så. Men det var kanske en kombination av hans knäckta psyke efter Loketumultet och förlusten av Casino. Efter ett år piggade han dock på sig och sedan när Edipo "Fnasket" flyttade in var han riktigt i sitt esse. Edipo eller Fnasket som jag kallar honom är en lusitanokille som jag fick av Gubben i 20-års present. Inte illa va!?!? =D

   När det sedan blev sommar började Junge helt plötsligt gå undan för Milou. Jag blev jätteförvånad och Milou verkade lika förvånad. Precis som med Loke eskaledrade det från att Junge gick undan och Milou inte brydde sig, vidare till att Junge började springa undan och Milou följde efter, till ren jakt med bett och sparkar.

Det var när Milou blivit fyra år. Loke var också fyra år då det skedde. Jag hade sett att han reagerat med rädsla på snälle Cazal också. Antagligen utstrålar de testosteron som gör att Junge blir rädd och springer, trots att han känner dem väl och att de inte bryr sig om honom. Springet väcker efter ett tag fel tankar hos hingstpojkarna och de blir arga. Jag vet att Junge har fått stryk av hingst förut i sitt liv och det är kanske det som satt spår och gör att han beter sig som han gör.

Nu fick han gå med bara Fnasket. Det gick fint, fast det var antagligen ändå bara temporärt. Om Junge har blivit rädd för en 4 årig liten Milou så lär han bli rädd för Fnasket också om ett par år. Det hade väl gått. Jag hade väl fått skaffa ytterligare en häst eller kastrerat Fnasket, men så fanns det andra problem också. Trots att Junge inte ville och kunde gå med de andra hästarna så var han ändå tvungen att ha kontroll var de var. Gick de andra hästarna utom synhåll för honom så spelade det ingen roll att han hade hästsällskap i sin hage. Efter en stund började han alltid staketvandra och det var åtskilliga nätter jag har fått stå ute i trettiograders kyla mitt i natten för att försöka lugna honom. Då har Loke och Salle gått till en ände av hagen där han inte såg dem och varit utom synhåll förlänge. Han sprang så han ångade. Så har han i o f s alltid gjort när hans ordning var rubbad. När han stod hos Marie kunde han ju gå igång på att hon inte tagit ut de andra hästarna i exakt rätt tid. En kvart senare än vanligt och han var i full trans. Antagligen kände han ändå att han ville hålla ihop alla eftersom de tillhört hans gäng tidigare...

När han och Milou gick ihop kunde jag ta ut Milou i ca en timme. Köra lite eller så, men tog det för lång tid fick han panik. Det resulterade tex i att jag inte kunde åka på hingsvisningen i våras inte heller på någon körkurs. Det hade inte gått.

Junge i juni...

Jag våndades i ett halvår. Satte in en annons i Nordiska ridhästar, men ingen som ringde var aktuell. Det var alltid något som jag inte trodde skulle funka. Om jag skulle sälja honom skulle han få det bättre än hos mig.

Jag gav upp ända till Charlotte hörde av sig. Hon hade varit här och tittat på Loke för att ta ett föl efter honom, men sedan ville jag inte det eftersom han och Cazal funkade så fint ihop. När hon frågade om Junge fortfarande var till salu, sa jag först nej, men sedan funderade jag lite och kom på att jag aldrig kan få tag på en bättre matte till Junge. Alla förutsättningar där var perfekta och jag var helt övertygad om att han skulle få det bra. Inte bara bra utan betydligt BÄTTRE än hos mig. Och på den vägen är det!

Junge i september...

Junge och Caroline i september.

Jag kan bara gratulera Charlotte till en alldeles fantastisk häst och gratulera Junge till den underbaraste matte man kan få!!! Jag önskar dem all lycka!

Lite blandade bilder på Junge hos oss;

Isabelle och Annika

Vårstädning av håriga hästar.

Annika bjuder Junge på halstabletter. Det är gott.

Junge spanar ut över favorithagen.

Fina rumpor ;-) ha ha ha!

Junge i sommarkostym.

Goaste hästen!

Junge, Caroline och Casino

Vackrare kan ingen vara...    

Junge och Johan tomtar hos grannarna i bygden.

Sen kom nästa pojke in i bilden - Stjärnsunds Milou. Denna lilla pudding!!! En liten kavat dartmoorhingstkille. Rakt in i allas hjärtan stegade han utan minsta tvekan!

Varför gå två gånger när man kan ta alla på en gång?!??! Här är det godisstopp.

Milou, Cazal, jag, Casino och Junge

Junge tycker om sina små pojkar.

Milou nyfiken i en strut.

   Johan och Milou  

Junge och Casino stod hos Marie på Långebo i drygt ett år. De gick på lösdrift och vi hade det allmänt bra.

Casino, Hanna och Junge utanför Stallet på Långebo.

Jag och Marie är ute och kollar på crosskillarna när de kör. Jag vill säga att vi har coola hästar....

Casino ändrade färg med årstid....

Eftersom Marie är serietecknare på Min Häst fick Junge och Casino vara med där också...

Under det året som Junge och Casino stod hos Marie byggde vi lösdrift, hagar m.m hemma. Jag hade också fått veta att fölet hos Christina blev ett stoföl. Total chock! (Hur det kunde vara det... Det kan födas ston ibland... ;-) .) Ett vakum några veckor inträdde. Vad gör jag nu? Sedan fick jag nys på en P.R.E hingst som var född på Finntorps gård i Askersund. Stoet var på ombetäckning på Stuteri Pepino, så där fanns hela familjen att se. Pappa, mamma och barn. Jag hoppade rätt in i bilen och stack ned direkt. Där fanns han - min Cazal och jag var kär. Jag hade hittat min hingstpojke.

Första mötet med Cazal i Skåne. Så öppen och social!!!

Plutten!  

Cazal brallar loss på Finntorps Gård. Skrev papper den dagen.

Lösdriften hemma.

Det är skönt att ha hästarna hemma hos sig. Man kan ruscha ut och smågreja lite titt som tätt. Kolla täcken, vatten och hösilag. Fryser de? Mår de bra? Om än så mitt i natten.

Jag och Junge

Goaste, goaste Junge!!!  

Junge trivdes jättebra med Casino och Cazal.

 Två tummar i samma....

eller vad säger ni!??!

Vacker som få!!!       

Det kom en fråga om hur jag mötte Junge... Här kommer den storyn, och lite till.

Jag har älskat hästar i hela mitt liv. När jag var liten och åkte bil grät jag i frustration när jag, genom från fönstret,  såg en häst gå i någon hage. Från 2 års åldern och framåt.

Det enda jag lekte var häst. Jag lekte häst med kompisar, jag lekte häst med mig själv, jag lekte häst med kulor (fiapjäser var ryttarna), jag lekte häst när jag spelade labyrintspel (jag var då hoppryttare och hålen kulan kunde ramla ned i var hindren. Jag var Hugo Simon och de andra ryttarna), ja i alla tänkbara situationer.

Jag kommer från en hästälskande släkt. Morfar.  

Min barndoms drömhäst!!!

Ni förstår - redan då var jag svag fär hästar med mycket hals :-).  

Så fort jag blev någorlunda rörlig med cykel så började jag utforska hästbeståndet i området. Till min lycka fanns det en man med kallblodstravare en bit bort och där blev det min fritidsgård. Jag fick greja och rida på dem hur mycket jag ville och skötte mig i stort sett själv med dem. Att det gick bra!?!! Men det gjorde det. Visst fick jag någon lårkaka av någon spark ibland och visst ramlade jag av och stukade fötter och armar, men det fick ändå ingen veta. Jag var rädd att jag inte skulle få fortsätta att vara hos hästarna. Visst blev man biten ibland...

Mest förtjust var jag i ett borkfärgat sto med stjärn som var helt underbar. Hon fick ett föl också som jag i stort sett bodde tillsammans med.

Sen blev man större och jag började på ridskola, fast då var jag bra upp i tonåren. Sen blev det många år av harvande i maneger och på olika hästar.  Det blev hästar på foder och så småning om även egen häst.

Triano

Triano  

När mitt halvblod Triano gick av tida alldeles för tidigt (14 år, antagligen hjärntumör) så hade jag uppehåll på något år och när jag sedan skulle försöka börja rida på ridskola var det kört. Eftersom jag vid det laget hade kommit i kontakt med belöningsträning och klickerträning och tränade mina hundar så, var det OMÖJLIGT att rida på ridskola. I alla fall den ridskolan. Bl.a var det en häst som var så stel som en planka, helt snedmusklad och faktiskt vanskapt och den skulle jag försöka böja och rida i trav på volt och han var nästan helt oförmögen. - DRIV!!! Han försökte så han nästan snubblade över sina egna ben. 

Jag pratade lite med honom och hans små öron vickade och lyssnade på mig och han HÖRDE mig. Han hade en själ. Jag kunde inte pressa honom. Efter den dagen åkte jag inte dit igen. Jag hade beslutat mig för att sluta med hästar. Att rida och träna hästar var oförenligt med mitt förhållningssätt till djur.

Nu måste jag väl tillstå att det kan vara mycket taskiga erfarenhet eller en all

män inlärningssvårighet hos mig, men min erfarenhet generellt av ridskolor är att man inte lär sig rida och man lär sig absolut inte ödmjukthet inför hästen. Man blir en marionett som utför. Gör det, gör så, ta mer, driv där... men man/jag FÖRSTÅR inte varför eller hur det hänger ihop. Dra fram, banka bak och djävlar om den inte orkar galoppera på volten. -Spö!!!!!

Ingen fråga om utifall ryttaren ger motstridiga hjälper. Ger ryttaren hästens förutsättningar att utföra det vi ber om? KAN hästen göra det? Har hästen ont? Och eftergift.... Hur noga var vi/jag med det?  Hur var timingen på eftergiften? 

Usch va´dum jag har varit i mina dar! Elak och grym på grund av okunskap....

Nåväl nu bestämde jag mig för att sluta med hästar. Då ligger det så till att jag har en kompis som håller på med häst och hundshower, Inger Hillskog Roth. Hon fick med mig för att hålla en show på Flyingedagarna. Jag hade min gamle Kiro och han "duellerade" med ponnyn Fonzie om människans bästa vän. Det var jättekul. De hoppade, låg, satt kvar, inkallning, gick fot, sprang slalom m.m  Allt iklätt glitter ha ha. Not me =D. Då började jag grunna på om jag inte skulle skaffa en häst att träna det som föll mig in och på mitt sätt.

Jag började googla och efter många stunder vid datorn hittade jag akademisk ridkonst som passade mycket bättre in i hur jag ville rida. Jag hittade också P.R.E hästen och dessa två idéer sammanföll i Christina Drangel. Hennes Indigo var unghäst, jag var spekulant, åkte dit och tittade, men så småningom  bestämde sig Christina för att behålla Indigo och jag skulle vänta in det kommande fölet, som vi då hoppades skulle bli hingst. Jag var säker på att det skulle plutta ut en liten hingst - döm om min förvåning när det senare visade sig vara ett sto ;-) .

I vilket fall, under väntans tider så, deltog jag som fotfolk på en del Christina kurser. När sedan Frauke kom och skulle ha circuskurs på Broknäs så hoppade jag naturligtvis på det. När vi satt där på genomgången och ekipagen presenterades så sa Christina. -Du ska ju också vara med med häst! - Jag!?!??

-Ja, nu ska klickermänniskan få en utmaning - Junge! =D.

Så mötte jag Junge. Första dagen var han överallt. Han nöp och bet i kläder, stressade runt och INGET funkade. Jag kände mig som världens sämsta människa. Jag kommer så väl ihåg min ångest. Nu kommer hon aldrig vilja sälja det där fölet till mig. Jag är ju oduglig!!! Jag skickade ångestfyllda sms till henne och bad om ursäkt för min oförmåga och uselhet. Sov illa på natten också. Allt är KÖRT!

Dag två var det som att vända i en hand. Helt plötsligt hittade vi varandra. Han var bara helt underbar! Lugn och snäll med mig och samarbetsvillig. Jag var helt förundrad. Kläckte väl ur mig att jag var kär. Alla konstaterade att det var ömsesidigt och varifrån skämtet "han får väl följa med hem" kom ifrån vet jag inte, men i bilen hem fick jag ett sms från Christina. Det vi skämtade om... Du kanske ska köpa honom - på riktigt! Då hade jag en läromästare tills fölet kom också.

Och så blev det! Någon vecka senare var det Stockholm igen och hämtning av ett stycke underbar, fantastisk Junge.

Jag hade annonserat efter stallplats och bland många som ringde, ringde också   Marie Bergström. Vi hade mycket gemensamt och jag beslöt mig för att det var rätt ställe för Junge att bo på. Det var dit kosan styrdes när jag hämtat honom i Stockholm. Det visade sig att det inte gick att ha honom i box, utan han fick gå ute. Han fick gå ensam i en hage, vilket också visade sig inte gå. Han sprang och stressade. Marie hade vaknat på morgontimmarna och tittat ut och då hade han sprungit ångande fram och tillbaka längs staketet helt maniskt. Hon gick då ut och stoppade in honom till sitt sto High Stock och då blev han direkt nöjd och lugn. Han fick gå med henne i två dagar, men eftersom det var höst och började bli kallt kunde inte High Stock som var fullblod, gå ute om nätterna plus att Maries travarhingst Six Pack var helt i upplösningstillstånd. Höll på att gå igenom trådar och sparkade på staketstolparna. 

Det skulle inte gå en natt till... Va fasen skulle jag göra???? Själv kunde han inte gå. I box kunde han inte stå.  Vad???

Enda lösningen var att försöka få fatt på en annan häst snabbt som f-n. Kollade annonserna på morgonen. Hittade ett par som jag trodde var bra. Åkte till Göteborg. (Jag jobbade då på bokmässan.) På lunchen hade jag några sekunder på mig at slänga iväg ett telefonsamtal. Ringde första och närmsta som bodde i Ljungskile. Stämde möte på kvällen. Hem på kvällen, ta med transporten, åka till Ljungskile, titta på hästen i några minuter. Det gick att lyfta hovarna han gick att leda - okey jag tar honom. In med ponnyn i transporten och hem igen.

Vilken lycka. Att en sådan vansinnesdåd kan bli så bra. Det var den mest underbare lille shetlandsponny jag fått tag på. Junge och han funkade fint ihop och de blev radarpar.

Casino  

Casino och Junge  

Casino