Alla inlägg den 7 mars 2011

Av Ann-Louise Ryrvik - 7 mars 2011 20:49


Nu har jag varit så seriös så nu måste jag vara oseriös igen :-). Hittade dessa knasiga bilder när jag letade efter Casino bilder. De såg så varma och sköna ut så jag var bara tvungen att lägga upp dem. Det är jag som mockar lösdrift, samt gosa med två kelsjuka pung-pojkar....


        

Av Ann-Louise Ryrvik - 7 mars 2011 17:30


Måste skriva en sväng om detta också. Många gånger missar man att det är annat som förstärker beteenden än godis.

Ytterligare ett exempel ur vardagen.


Jag gick och mockade i lösdriften. Skottkärran var nästan full. Casino, min coola lilla shettis kom spankulerande och ville väl ha lite underhållning. (Det var innan jag lärt honom frysa ;-). Han gick runt och kollade läget. Var allmänt ivägen. och efter en stund började han smågnaga lite på skottkärrans skaklar/handtag eller vad de nu heter. Den började vingla lite. Jag hade INGEN SOM HELST LUST att skotta upp en hel kärra igen om han välte ut den.

Detta var tidigt i min klickerbana så jag hade lite korrigeringsrester som skramlade upp ibland...

- Nej! sa jag skarpt och hötte till åt honom med armen.

Han drog undan huvudet. Tittade på mig under lugg.

Jag skottade lite. Han började gnaga och skaka på kärran igen.

F-n också tänkte jag och rusade mot honom och skrek "Sluta!!!!!!"

Han tog ett steg bakåt. Tittade på mig under lugg.

Jag hann bara vända ryggen åt honom så var han på kärran igen och skakade ännu rejälare.

Nämen, nu måste jag ta i ordentligt tänkte jag. Om jag kastar plastgrepen på kärran så det smäller så kanske han tycker att den är obehaglig.

Sagt och gjort - slabadang - grepen for i kärran med en rejäl smäll.

Han tar ett steg bakåt. Kikar under lugg och går direkt tillbaks och börjar dra i kärran.

Såpass hade inlärningsteorin åkt in i min hjärna så jag insåg att vi var på en mycket dålig väg om jag inte ville ha en häst som välter skottkärror.

Jag tog snabbt tag i kärran och körde ut.


Här måste tänkas!

Tydligt var att jag tränade hästen i att bita i kärran med mina åtgärder. Det skedde oftare och oftare och mer målmedvetet för varje gång. Belöningen som ni ser i detta fall var inte godis utan antagligen "att tanten sprattlar och skriker". Det kan vara nog så kul för en uttråkad häst som vill ha lite action =D.

Hästen tränade mig i att sprattla och skrika när han tog i skottkärrans handtag! Min benägenhet att göra det ökade och ökade för varje gång.


Det är nog mycket så det blir med hästar som nafsar - tanten säger till. Hästen nafsar igen - tanten säger till igen. Hästen nafsar igen - och tanten säger till igen. En aldrig sinande sprial av träning.... Skickligt men kanske lite oönskat ;-).


Nåväl vad hade jag nu för val?

Om ja skulle straffa det, speciellt med tanke på upptrappningen som redan skett, fick jag nog kasta grepen PÅ hästen. Antagligen skulle inte det heller hjälpa. Kanske jag skulle halft slå ihjäl honom. Kanske skulle hjälpa men hur kul skulle det vara!??!


Belöna ett annat beteende. Jag skulle kunna träna in ett annat beteende i samband med skottkärran. Stå och vänta en bit ifrån. (Vilket jag så småning om gjorde en variant på, men det var mest för att han inte skulle vara ivägen.)


Ta bort möjligheten att få utdelning av beteendet. Skottkärra och spratteltant ur hagen varje gång han engagerade sig i skakeln... Hmm  jobbigt...


Ignorera beteendet - inte ge någon respons. Eftersom jag är en lat person och dessutom tycker att det funkar så sanslöst bra så valde jag den. Oavsett om han så vände kärran upp och ned över mig så skulle jag inte reagera bestämde jag mig för ;-).


Nästa dag i hagen. Jag han inte mycket mer än komma in i hagen förrän han var där. Han gick rakt fram till kärran och började skaka och dra. Jag fortsatte med mitt. Tittade inte, stannade inte upp, ändrade inte tempo. Han släppte taget och tittade på mig. Testade en gång till - ingen reaktion på tanten - sedan gick han bara därifrån.


Nu hade jag uppmärksammat "träningen" redan efter tre repetitioner och därför var det lätt att ändra beteendet genom att på verka konsekvenserna av det. Hade vi däremot hållit på några månader, något år och tränat varandra hade vi haft en väl inövad vana som tagit längre tid att ändra och hade den dessutom varit under oregelbunden förstärkning, vi har reagerat då och då, hade den varit mycket svår att bli av med.


Med detta vill jag säga. Håll ögonen öppna för beteenden; både önskvärda och oönskade. Fundera på vilka konsekvenser dessa beteenden får för hästen och ändra dem beroende på om du vill ha mer av detta beteenden eller mindre. Gör det så snabbt som möjligt och utvärdera! Man kan tro att man straffar ett beteende fast verkligheten visar att man egentligen förstärker det....



  


Casino var för övrigt den häst som gjorde det tydligt för mig att aggressioner skapar aggression. Han hade en tendens att vända rumpan till och hota i tid och otid i början. Pojken var liten och jag var rädd att han skulle bli sparkad i ansiktet. Tänkte att det nog var bäst att ta ur ponnyn detta. (Ni förstår att det var ett tag sedan.. ) Fast jag borde vetat bättre så gjorde jag det! Suck! Men man var så osäker och gamla sätt att hantera situationer dök upp. I vilket fall så om han vände baken åt så var det "Det jävlar ger du fan i!" och så jagade jag honom tills jag fick en huvudsänkning eller tuggning. Jag hade väl läst någon horsemanship bok eller nåt.. Jag drev honom och när han sänkte huvudet el tuggade var jag nöjd.


Intressant var att jag inte såg någon minskning av att vända rumpan till men vad jag såg var att om jag hade bråkat med honom då fick de andra hästarna det ett h-vete. Han for på dem som en iller och var allmänt sur och jävlig i ett par dar. Likadant varje gång. Då insåg jag att detta inte var så smart. Hans rumpvändande minskade inte och han plågade bara sina hagkamrater istället. Så jag slutade. Jag slutade att bry mig om denna rumpa som kom vändandes då och då.

Det intressanta var att DÅ slutade rumpan att komma. (Nu på senare år har man ju förstått att detta är ett defensivt beteende och ett tecken på rädsla och osäkerhet, men det visste man inte då. Naturligtvis minskade det när jag slutade bråka och han kunde börja lite på mig.)


Successivt blev denna ponny ursnäll. Från att ha varit en apa att sko blev han snäll. Han slutade att vända rumpan emot och hota. Han slutade slänga av barn. (De fick inte dra i tyglarna bara för då åkte de av!)




           

Av Ann-Louise Ryrvik - 7 mars 2011 16:57


MILOU SOM KNÖR OCH ÄR IVÄGEN;


Förr blev Milou alltid färdig med sitt kraftfoder först av alla hästarna när de fick mat. Han fick så mycket mindre. (Nu drygar jag ut med lucern hackat strå i så de får ungefär samma ättid. Han måste tugga mer och det blir lite mer volym än det lilla kraftfoder och mineraler han får.)

Medan hästarna åt brukade jag greja i lösdriften. Jag mockade, fyllde vatten o.s.v Varje gång han var färdig så kom han och knödde som en gnu. Han var ivägen, smakade på mina skor, körde upp sitt kraftfoderindränkta huvud i mitt ansikte och torkade av sig på mina kläder. Det är då man börjar bli lite irriterad. Efter några sådana dagar på rad börjar man bli trött på det och skulle helst vilja stypa hästen, klippa till den eller dänga den med ett tillhygge. (Nä, inte jag, fast andra. Ja, jag kanske också... lite grann... Kanske lite irriterad... ;-) Hrmmm....)


De flesta gör det också! Men då bestraffar jag hästen för något som jag inte har lärt den. Hur fel är inte det? Hur oschysst är inte det? Att bara straffa utan att lära?!??! Snacka om skadligt för relationen.

Men om man då vill träna affirmativt så får man tänka tvärt om. Vad vill jag ha. Jag vill ha en häst som håller sig ca en armlängd bort från mig. Okey då får vi träna det!

Jag shejpade upp backandet på träning utanför hagen först. Så det låg högt i "beteenden-jag-tar-till-för-att-få-godis" eller "tigga-mappen" som jag kallar den.

När sedan Milou glad i hågen kom för att härja med mig belönade jag när han var på det avstånd jag ville. Kom han närmre, knödde, buffade så rörde jag mig inte en millimeter. Gick han bakåt. Godis. Det behövdes inte många karameller för att han skulle ha hittat vilket avstånd det var lönt att vara på.

Första dagarna var jag noga med att alltid träna detta och gav honom så småning om på oregelbundna tidsintervall vilket innebar att han stod i närheten och väntade. ibland kom godis efter 1 sek ibland efter 30 sek, ibland efter 15 ibland efter 23 o.s.v  Då blir att stå och tigga en bit ifrån väldigt hållbart. 


Om man, som jag, ser beteenden just som beteenden och inte lägger några värderingar i dem  så är man nöjd över resultatet.

Om man nu anser att knöende och "invaderande av ens personliga sfär" är ett sätt för hästen att ta över, kan man ju eventuellt tänka att jag statuerade mitt ledarskap genom att hästen måste följa min vilja för att få det den vill ha... Eller hur!?!? Nu blir alla nöjda både de som tror på rangkonflikter och de som inte gör det =D.


Casino och Milou.....

  


Jag gjorde förresten likadant med min monstershettis. Han var alltid ivägen när jag mockade.  Han lärde sig "frysa" dvs stå blick stilla som tiggbeteende. Där kunde han bli stående. Några gånger var jag på väg in och kom på att han fortfarande stod kvar där ute och "frös". Då fick jag springa tillbaka ge honom en karamell eller klappa om honom  och meddela att det var slut på mockningen =D.

Av Ann-Louise Ryrvik - 7 mars 2011 15:53



Det kom en fråga som är mycket relevant; Hur man ska agera vid beteenden som inte är önskvärda, rent av farliga?

Med tanke på att vi klickertränare pratar om att belöna önskvärda beteenden, igonrera icke önskvärda eller eventuellt ta bort belöningsmöjligheten "stänga kakburken". ... Kan det ju te sig tämligen provokativt. Ska jag inte bry mig om att hästen nafsar och biter? Ska jag inte bry mig om att den står och skrapar som en tok på stallgången?


Naturligtvis ska man bry sig om det! Skillnaden är att vi har ett annat sätt att angripa problemet. Ofta när det är frågan om problembeteenden så är den som frågar orienterad i att få bort ett beteende. T.ex få hästen att sluta nafsa, få hästen att sluta knö med bogen, få hästen att sluta skrapa och om det är hundar få hunden att sluta dra i kopplet, bita matte i benet o.s.v. Genom att vi ställa den typen av frågeställningar är vi hänvisade mentalt till att bestraffa.


Vi försöker istället vända på resonemanget. Vad vill vi att hästen/hunden ska göra? Om jag inte vill att hästen ska skrapa på gången kan jag belöna den för att stå stilla. Om jag vill att hästen ska gå fint vid sidan belönar jag det. Anledningen är främst att man oftast alltid kan hitta en lätt smidig lösning på problemet utan att använda obehag. Och att använda obehag skapar alltid följdeffekter som är mindre lyckade; stress, aggressivitet, rädsla, oro....

Att vi väljer att belöna beteenden innebär ju också att vi jobbar med hästens vilja istället för emot. Då får vi individer som vill göra det som vill att den ska göra istället för att vi hindrar dem att göra något de vill. Det i sin tur innebär att vi inte behöver passa dem på samma sätt. För de försöker inte göra något annat. Hänger ni med?


Några vardagsexempel för att göra det tydligare;


Jag var inhyrd i ett stall där ägarinnan (en förövrigt numer god vän till mig =D) bl.a hade en 16 årig hingst. När han stod i boxen och någon gick förbi eller ens tittade på honom strök han öronen, for ut med huvudet och högg... Var matte närvarande så korrigerade honom genom att springa dit och "hytta", säga till honom på skarpen att lägga av. Hingsten backade in i boxen. Matte tittade på honom några sekunder med "onda ögat". Sa lite nådigt "bra" när han stod stilla där i boxen och gick sedan igen.

  

Känns det igen??? Varje dag! Flera gånger om dagen!?! Det är så det ser ut i stallarna. Många som är hängivna anhängare av korrigering gör just så. Korrigerar, korrigerar, korrigerar och undrar sedan vad de ska göra när de inte får korrigera. "Ska den få hålla på så?!?"

Jamen, hästen gör det ju i alla fall hela tiden! Hade det varit en "bra" korrigering hade det bara behövts en á två gånger och sedan hade det aldrig hänt igen. Sådana korrigeringar kan jag leva med när det är fråga om tex försök att bestiga en eller kanske eventuellet något annat. Själv har jag bara stött på bestigningsgrejen. Två gånger försökte en av hingstarna med några dagars mellanrum hoppa på mig. Då använde jag positivt straff. Eftersom jag aldrig använder det annars så hade det en enorm effekt. En effekt som man sällan når om man gång på gång hytter, skäller, vrålar och småslår hästen. Hingsten blev nästan chockad! Sen har det aldrig hänt igen heller!

Alla andra situationer har jag kunnat lösa utan korrigeringar genom att TÄNKA och att TA PROBLEMEN INNAN DE UPPSTÅR.  Man måste inse att träning sker varje gång vi har hör och syn kontakt med hästen. Varje sekund tillsammans sker inlärning och genom att vara medveten och observant i varje läge kan man ge responser på olika beteenden hästen utför, redan första eller andra gången. Vill man har mer av beteendet eller mindre av det. Och beroende av vad man vill så manipulerar man konsekvenserna av beteenden...

Vi kommer tillbaka till det för nu blev det nog lite svårt...


Åter till hingsten;

Någon vecka efter att jag flyttat till stallet står jag och hingstens ägare utanför stalldörren och pratar. Jag sneglar in och ser hur hingsten står där med spetsade öron och tittar åt vårat håll. När han får syn på att jag tittar på honom så stryker han öronen och grinar.... Aha, tänkte jag, nu ser jag.... Varje gång någon tittar på honom blir beteendet förstärkt. Folk som skulle gå förbi hans box gick ju på andra sidan och tittade lite på honom med fasa. Uppmärksamhet - förstärkning. Att matte sprang dit - även om hon hojtade - förstärkning. Detta beteende skulle ju aldrig ta slut.

 

Jag sa till ägaren. -Du, ska du inte ta och göra något åt situationen?

-Jamen, det gör jag ju varje gång!!!

-Ja just det... VARJE gång! Det minskar inte hans beteende alls, snarare förstärker. Ska du inte försöka träna in ett annat, oförenligt beteende istället?

-Det går inte att ge hingstar godis! De blir farliga då! osv.osv.osv

Strunt samma tänkte jag. Not my problem! Mina hästar stod på lösdrift så jag var ju heller aldrig i stallet.

  

Någonstans hade matten börjat grunna för ett tag senare åkte jag till Syd-Afrika och var borta några veckor. När jag kom hem sa hon.

-Nu ska du få se! Hon hade lärt hingsten att sätta mulen på ovansidan en utsträckt hand och få godis. Det gick kanonbra. Dessutom hade det följt med en liten slick med tungan eftersom han hade godissmulor på näsan, som hamnade på handen

och som han slickade upp i samma veva som han targetade handen.

  

Det var ju kanonbra eftersom det definitivt är ett oförenligt beteende - att hugga i luften med utsträckt tunga. (Tja går och går, fast man gör ju inte om det ;-) .)

När vi skulle gå förbi hans box stannade vi till, han slickade på handloven och fick godis. Efter två veckor så hade han generaliserat det till alla som gick förbi. Så slutprodukten blev en hingst som istället för att stryka öronen och hugga i luften när folk passerar, står och sticker ut tungan på håll. Och vad händer då? Alla människor stannar och pratar med honom. Nämen, halledudane så söööt du ääääärrrr!!!!! Han fick sin uppmärksamhet och människorna fick ha sina kroppsdelar ifred.

 

Sen fick vi andra positiva bieffekter också. Förut när han skulle släppas i hagen så fick man skensläppa några gånger, och när man släppte på riktigt fick man ducka, för han vände och slog. Efter targetträningen var det också löst.

In genom grinden och vända - puss på handen o karamell

Ta av grimmskaftet - puss på handen o karamell

Gå ur hagen - hästen står kvar - puss på handen o karamell

Man går därifrån och tittar man bakåt så står han kvar vid grinden och sticker ut tungan.

 

Med andra ord blev vardagen trevligare för alla parter. Hästen nöjd och glad. Människorna nöjda och glada. Vi har heller inte bestraffat hästen med risk att den blev avogt inställd till männsikor, nervös, stressa o.s.v Tvärtom! Människor som kommer är kul! Det är positivt!


Vän av ordning fråga nu. -Ska jag hålla på att ge godis hela tiden då, som någon j-la godisautomat :-(. Nej efter ett tag när beteendet finns där räcker det med en bekräftande blick ibland, godis ibland, en klapp ibland. Det har blivit en vana.


Andra vännar av ordning säger; - Jamen, jag har så sällan godis med mig i fickorna. Jag glömmer det! Då brukar jag kontra med att; - Du kom ialla fall ihåg att sätta på dig byxorna, så då kan du säkert komma ihåg att stoppa godis i fickorna också =D! Man kommer ihåg att man ska åka till hästen. Man kommer ihåg att den ska ha mat. Man kommer ihåg att sätta på ett träns när man ska rida. Då kan man komma ihåg att ha godis med också =D mohahahhaha....



 

 

 








Presentation

Fotoutmaningen 2015

 

Kategorier

Fråga mig

88 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5 6
7 8 9 10 11
12
13
14
15
16 17 18 19 20
21 22 23 24 25
26
27
28
29
30 31
<<< Mars 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästboken!!!


Skapa flashcards