Appropå godis är inte allt.....

Måste bara ta en anekdot om Milou. Lille Milou-pralinen skulle hingstvisas. Jag är ju ingen utställningsmänniska gud bevars. Så fjärran man kan bli, men a girl's gotta do what a girl's gotta do ...

Efter att ha både badat och borstat, piffat och puffat.... (tur det finns G&T och RiksFM ;-) ) gav vi oss av till Småland. Det var visning tillsammans med Welsh-arna av olika storlekar och då förstår ni vilka udda fåglar vi var. Jag tyckte vi var piffade för hästen inte var lerig, manen var borstad och jag hade rena skoridbyxor. Här var det barbie-hästar med dito förare. Guud va´pinsamt det var, by the way!

Nåväl, lille Milou skötte sig exemplarisk. Lasta ur, stoppas i box, veterinärundersökning, ögonlysning, visning - han stod helt stilla inför domarna och var snäll och tyst. Sa inte flaska till någon. Nöjd och glad i hågen trodde jag att vi var klara. Jag tog ned honom till stallet, tog av nummerlappar från tränset, plockade ned pryttlarna och stoppade dem i bilen. Bara att hämta ut papprena och sedan åka hem.

Då kom någon och sa till mig att jag skulle upp och in med hästen igen för att få kritiken. Chock! Nämen, jamen....

Det var bara att springa efter pick och pack, sätta på lappar igen, tränsa på, ta bort det värsta sågspånet ur man och svans och rusa upp till ridhuset. Milou var som en ny häst. Han levde fan. Helt tokig. Slog med frambenen, ruskade, knuffade, skrek och voltade runt mig. Då kände jag först att jag ville strypa honom förstås, stressad som jag var, och så pinsamt som jag tyckte att det var. "Jag som ju hade en sådan välartad hingst."

Det finns väl inget som kan få en att ta till våld som stress och frustration samt andra människors "onda öga". (Nu var det väl inga onda ögon här för de andra betedde sig väl likadant, men ändå.)

Som tur var kunde jag behärska mig och tänka! Vad är skillnaden från förut till nu? Jag är stressad och uppvarvad! Alltså måste jag åtgärda MIG! Jag fokuserade på avslappnade axlar, andning och började gå med honom med avslappnade axlar och ganska hasiga steg. Jag har en kompis som har ett rörelsemönster som är väldigt coolt, där hon liksom tar ut hela stegrörelsen i höften. Henne brukar jag tänka på när jag måste gå coolt... Det tog inte mer än ett tiotal sekunder så var han som förut. Hellugn!!!!

Som vanligt var det mitt fel. Hade jag i detta läge bråkat med hästen hade det också blivit tokigt. Antagligen hade han inte blivit lugnare av det utan snarare tvärt om. Vilka associationer skulle han få till andra hästar och ridhus om jag korrigerat honom. Antagligen mer stressad nästa gång.....

Samma gör jag när jag är ute och går med eller rider någon av hästarna och jag känner att jag är stressad eller börjar bli orolig för att passera något speciellt. Det är så lätt att man blir spänd och håller andan. Hästen känner det bums. Ibland är det svårt att spänna av trots att man vill. Då brukar jag sjunga - endera något klämkäckt så  jag blir lite fnissig eller något med någon svårt text med många verser så jag måste koncentrera mig på texten. Typ "Balladen om den kaxiga myran"...

Ni måtte tro att jag är GALEN, och ja, det är jag nog. Fast för mig funkar det :-). Man skulle också kunna tro att hästarna skulle falla i sken med tanke på min sångröst och tondövhet, men endera är de lika tondöva eller också kanske de  blir så rädda för att jag ska ta en vers till så de knatar snällt med.....