Alla inlägg den 11 mars 2011

Av Ann-Louise Ryrvik - 11 mars 2011 08:23


Nu ytterligare en liten historia =D.


En kompis skulle skaffa häst och letade. Jag hade lite uppdrag att hålla ögonen öppna å hennes vägnar. Dum idé! Akta er för det! Det är ungefär lika dumt som att åka och titta på valpar. Dömt att sluta med att man får med sig något hem :-)!


Jag trodde jag gick säker eftersom jag redan hade fyra hästa och det absolut inte fanns någon önskan om fler. Tji fick jag. Jag brukade kolla av lite olika sidor i Sverige, Norge och Danmark.  Så även denna ödestigra dag. Jag gick in på en norsk saluhästsida och började scrollade min vana trogen ned i listan. Ganska snabbt stelnade jag till. Vad var det? I bakgrunden på en bild med en brun häst syntes en svart hårig häst.... Men j-lar!!!! Shit!

Ögnade igenom annonsen. Två dölehästar säljes snabbt pga...

Jag sprang till telefonen och ringde! Tänkte inte ett dugg.


Jag var samtal två som var intresserade av den svarta. Den mannen skulle komma och titta på hästen nästa vecka. Jag höll på att DÖÖÖÖ! Jag var som en tonåring som är kär. Det bubblade i hela kroppen. Jag pendlade mellan hopp och förtvivlan. Tänk om jag inte fick honom... Jag skulle inte kunna överleva...


Efter många om och men och lite förhandlingar blev han min. Jag köpte honom osedd och han var en ohanterad 4-årig hingst. Jag och ett par kompisar gav oss iväg för att hämta honom. Det var en historia för sig, ni som gillar sånt kan ju kolla i bloggen från juni eller juli 2008...


I vilket fall kom han hem hit. Han var så vacker, så magnifik, men han hade en sorts avvaktande inställning till en. Nyfiken, avvaktande och lite hotfull samtidigt som han var social... Svårt att ta på, men man fick klart känslan att man inte ska vända ryggen åt honom. När man gick i hagen och var tvungen att vända ryggen åt honom, hade jag en pinne eller något bakom mig för att slippa få honom så nära nacken. Han stod alltid och blängde lite under lugg, ruskade på huvudet och sedan gick han emot en på ett aningen spänt sätt...

Vid ett tillfälle hade jag med en hästvan kompis i hagen och hon skyndade sig faktiskt ut. Hon hade aldrig varit rädd för en häst förut, men hon kände att hon inte litade på honom. Ändå hade jag inte sagt något och försökte se till att vi inte hamnade i en situation som skulle vara för riskfylld.


Efter en tids acklimatisering var det dags att börja greja med honom. De gånger förre ägaren, (han hade ärvt honom och var väl ingen hästkarl egentligen), försökt leda honom hade han slitit sig. Han provade direkt med mig men jag hade turen att hinna runt och hamna framför honom. Han vrängde bara huvudet utåt och bogade bort mig. Hade nog en jäkla tur med hjälp av miljön som gjorde att hans högersväng bromsades, för en millisekund senare hade jag hamnat bakom  bogen och då hade jag inte haft en chans. Nu hann jag framför honom och sa nämen hej vill du ha en karamell. Det ville han. Sen kunde jag faktiskt leda honom, fast han gick bredvid och slog med frambenen, ruskade  och kändes som han ville trycka på en.


Någon gång skulle Gubben med och ta bilder, och han tyckte han var så läskig att han klättrade upp i grävskopan som stod i paddocken =D. Stackars Gubbe, vad han får stå ut!!! (Han och Loke är förresten bästisar nu mer...)


Förste gången jag släppte honom i paddocken sprang han iväg. Nosade lite. Sedan vände han sig mot mig. Tittade. Ruskade på huvudet. Slog med frambenen och sedan tog han fart rakt mot mig. Det var ett par tre sekunders funderande. Vad ska jag göra? Vad tänker han göra? Vill han leka? Vill han döda mig? Vad?


Eftersom jag inte visste vad han ville så stod jag kvar (kanske inte så smart om  han ville döda mig) och jag gjorde ingenting. "Han stannar nog..." 

Han slide-stoppade framför mig. Nästan PÅ mig. Ruskade. Jag sa "-Hej på dej du! Här får du en karamell!". "Nu får du springa iväg igen och leka." Jag klappade honom och gick bort från honom lite snett bakom honom. Han såg onekligen förvånad ut.

Sedan gjorde han två sådana ruscher till mot mig och jag gjorde likadant. Jag gav honom en godis, klappade honom och lämnade honom. Den sista gången kändes det som om luften gick ur. Han frustade, mjuknade i kroppen och sedan gick han med mig när jag gick.


Det häftiga var att efter den dagen har han aldrig gjort något liknande. Han har aldrig kännts obehaglig att ha bakom sig och han har varit foglig som ett lamm att leda och hantera. Han tvärslutade också med ruskandet och slåendet med frambenen.


Jag vet fortfarande inte om  han ville skrämma mig eller om han ville leka. Det kommer jag aldrig att få veta heller, men oavsett så fick inte beteendet att rusa emot matte fått något resultat. Jag blev inte arg. Jag blev inte rädd. Resultatet var att han fick en klapp och en karamell.


Nu i efterhand kan jag väl tycka att jag var ganska naiv och att det var ganska riskfyllt. För att inte säga helt idiotiskt. Fast vad hade jag för val. Hade jag gått emot, hade jag kanske fått fight och då hade jag förlorat. Hade jag flyttat på mig hade det kanske blivit en bra strategi att skrämma eller leka med tanter.

Antagligen hade jag gjort likadant idag, men jag hade nog inte placerat mig mitt i paddocken utan kanske närmre en grind ;-).



    


 


    

Av Ann-Louise Ryrvik - 11 mars 2011 06:38


Jag har ju några dagar i rad skrivit om problem och att tackla dem utan handgripligheter. Nu fick jag kalla fötter så att ingen missförstår hur mitt fokus ligger...  


Det ligger på att belöna önskvärda beteenden och jag har ett affirmativt synsätt på djuren och deras träning.

Jag tycker att negativt straff och positivt straff ändå ligger på just straffsidan och där vill jag vara så lite det bara går. Vi människor har så lätt att fokusera, som jag skrev i början av veckan, på att få bort, på ha kontroll, att styra. 


I vardagen har jag samma relation med djuren som jag har med övriga familjemedlemmar. På samma sätt som jag uppskattar och accepterar min man och min sons olika intressen och personligheter accepterar jag djurens personligheter och intressen. Och lika lite som jag funderar på hur jag ska ändra människornas betende i familjen, lika lite funderar jag på hur jag ska ändra hästarna och hundarnas. Däremot är jag observant på vad som händer bland två och fyrfota...

När jag umgås med familjen och med mina vänner funderar jag inte på rang, dominans och straff (även om det gäller negativt straff och time-outer.) då bara njuter jag av samvaron och uppskattar våra likheter och olikheter. Ser och bekräftar. Detta gäller djuren också. 


När det gäller träning så försöker jag alltid hitta ett sätt att belöna. Kan jag inte hitta ett sätt att belöna, då kanske jag ska göra något annat. Har jag ett djur som jag inte kan BELÖNA till dressyr eller tävlingslydnad, utan måste begränsa deras övriga liv för att de ska prestera, då skulle jag försöka hitta en annan aktivitet åt oss eller hitta ett annat sätt att få utlopp för mitt intresse. 


Andledningen till att jag har hästar och hundar handlar inte om prestation utan om relation. Jag tycker om deras väsen och de beteenden som kommer med det!


Presentation

Fotoutmaningen 2015

 

Kategorier

Fråga mig

88 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5 6
7 8 9 10 11
12
13
14
15
16 17 18 19 20
21 22 23 24 25
26
27
28
29
30 31
<<< Mars 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästboken!!!


Skapa flashcards