Kuckelikuuu klockan är sju, men att stiga upp är otänkbart. Jag är fjättrad i sängen på bägge sidor. Åt ena sidan av kateter och åt andra en maskin som mäter barnets plus och väbefinnande. Att få gå upp och duscha är en dröm, att borsta tänderna en fantasi och att komma loss är en utopi.

Min enda frihet och kreativa stimulans är att nå telefonen och försöka formulera ett inlägg på bloggen. Jag når telefonen, kopplar upp mig – vilket jag väl antagligen inte får. Fast ´då jag är ensam på mitt rum och inga maskiner är igång så fuskar jag ändå. Jag får till ett riktigt skojsigt inlägg mitt i inspirationen. Det är dock jobbigt och tar tid, men tid är å andra sidan jag har, där jag ligger. Eftersom kameran i mobilen inte funkar blir det bildlöst, men bilder kan jag ju alltid stoppa in senare. Trycker på sänd…. Inget händer…. Provar en gång till… Inget händer och tadaaaa…. Hade tappat mottagningen och allt är förlorat. NATURLIGTVIS! Det gör det alltid när man får till flöde och då det är svårt att spara mellan varven…. Provade att få fatt på datorn och skriva ett worddokument, men inspirationen saknades. Inlägget skulle bara bli en blek kopia av förra utan vits och klarsyn. Dessutom intensifierades besöken av personalen så jag fick lägga ned. Det enda som återstod var rubriken… 

Vi hade en grov sikttid på kejsarsnitt vid halv tio på förmiddagen. Och det blev väl i de krokarna. Jag mådde förträffligt förutom smärtsam kateter och hungermonstret. I övrigt mådde jag fint. Jag tillhör ju den skaran människor som kan om jag är lugn och trygg strunta i om det kommer och går människor i min närhet var tionde minut. Tar man prover  så somnar jag så fort jag lägger ned huvudet på kudden igen. En mycket praktisk egenskap vid sådana här tillfällen men mer olämpligt när man t.ex går på bio och jag somnar under reklmfilmen. Eller sitter på en föreläsning och jag helt plötsligt somnar. (Som tur är så tycker jag att det är kul att köra bil så sådana situationer händer det dock aldrig tack och lov! )

  Johan väntar....

 Efter skrubbtvätt av kropp i ”avlusningsmedel” ( det är egentligen bakteriedödande medel, fast det låter roligare med ”avlusning” tycker jag, så blev det viss rakning och mer prover gjorda. Eftersom jag var akut så fick andra planerade stackare vänta och jag var först ut.

Jag kördes ned på operation där jag fick ligga på en operationsbår som Jesus på korset. Armarna rakt ut och det var dropp, blodtrycksmätar och annan övervakande apparatur.  Narkosläkare kom för att sätta ryggbedövning, vilket är att föredra framför narkos eftersom det inte påverkar barnet. Mina erfarenheter från ryggbedövning är att det är opålitligt. Jag fick det när jag skulle föda Johan, och den hamnade fel så den smärtlindrade inte utan tog bara bort krystvärkarna. Mycket tokigt. Jag skulle dock ge det en chans igen. Jag var noga med att förvissa mig om att de skulle märka om det inte bedövade smärtan! Men efter lite prat kände jag mig trygg.

Att stoppa in ryggbedövningen på en övrig pigg människa var smärtsamt. Speciellt då det kände som han grävde i ryggmärgen med en pinne. Tillrop som att slappna av och andas, var svåra att följa, men det gick faktiskt ganska bra. Fick väl höra detta med smärtkänslighet. ”Det är så olika hur man upplever smärta.” Vissa känner inte det alls”. Då kryper man ned i ”Jag är så oduglig och ramlar ned i vek-träsket. Jag tycker att det gör ont men alla tror jag är en svag, vekling…” Lustiga är att jag efter snittet inte hade något ont och kund både sitta och stå i stort sett direkt bedövningen gått ur benen och jag var fysiskt förmögen. Där ansåg alla tvärt om att så okänslig du är!?!?!?

Nåväl, tillbaka till snittet. När ryggbedövningen tog inträdde en häftig känsla. Sockerdricka i kroppen från armhöjd och nedåt. Att känna fötterna men inte kunna rubba dem. När de sedan började skära och trycka på magen, kändes det som om man hade en fylld sopsäck där som de grejade med. Något hände men man visste inte vad de gjorde med sopsäcken.

Tämligen snabbt gick det tills jag hörde ett konstigt ljud. Är han ute nu? Japp! Och millisekunden senare gladdes man av ett ilsket skrikande!

Jag trodde han skulle vara slapp som en disktrasa och inte se ut som ett barn. Här kom det ut ett ”färdigt” barn fast ett litet ett. Han vägde 1800 gram och var 42 cm lång.

Fick säga ett snabbt hej, sedan stack de iväg för koll och avtorkning. Efter ett tag kom de tillbaka för ett litet längre hej eftersom han mådde bra. Det var skoj. Gubben och Johan var där hela tiden.

Fördelen denna gång jämfört med förra gången var att nu var jag pigg på ett annat sätt. Förra gången hade jag tre dygn utan sömn, mer än någon enstaka svartnande ögonblick i kval. Jag hade inte fått någon näring eller vätska, förrän lite på slutet, så när Johan väl föddes var jag s borta och utsliten att jag varken brydde mig om honom, om någon annan, om vad som hände eller den där ”jävla brickan med flagga och varm choklad”. Sedan slog trumman på då det svartnade, pulsen försvann och larmet gick. Jag kunde inte engagera mig på riktigt och bry mig om Johan förrän vi sedan länge var hemma.

Nu var jag glad redan när jag fick syn på Erik. Vi kunde åka in och jag kunde ta kontakt och kolla in honom på prematuravdelningen. Så trots att Erik är liten och ligger i kuvös och under övervakning är har jag närmare kontakt så här direkt, samma dag än jag hade med Johan som var stor, stark och jag fick hos mig direkt. Färdig och klar.

           Denna gången var brickan uppskattad även av mig. Efter två dygns fasta så....

Just nu ligger han på prematuravdelning, eller vad det heter, och jag ligger kvar på förlossning för att kollas så att mina värden blir bättre och att allt funkar som det ska. Dessutom är det fullt på hans avdeling så flyttas jag någon stans emellan så blir det till BB.

Detta inlägg har inget med hästar eller hundar att göra utan är bara skrivet som debriefing och i tristess. Nu har jag äntligen fått möjlighet att ha internet på rummet och då får jag passa på att skriva. Detta inlägg är mest för egen del och för att eventuella personer som inte ha något bättre för sig i midsommartid har något att läsa.... Kanske är ni strandade på någon kobbe, eller hos ännu tråkigare vänner  ;-) 

Så här började det.

Det var en ganska intensiv helg, med mycket stående och lite sömn.  Tog igen det på måndag genom att vila mest hela dagen och ligga mest hela tiden. Jag var frustrerad över denna tröttet och oföretagsamhet. Mest har jag känt mig som en slapphög och surkärring den sista tiden. Orken har inte riktigt funnits där. Psykiska viljan har varit stor och frustrationen gigantisk, medan den psykiska viljan varit obefintlig. Efter minsta lilla aktivitet har jag varit slut för dagen. Det har varit mycket man velat göra och mycket man egentligen måste göra, men dessa små, små uppgifter har varit oöverstigeliga. Att sitta vid datorn har gett en viss mental stimulans utan att ta fysik kraft, samtidigt som man känner sig som värsta slapphög och glidare.

På kvällen sitter jag och grejar med lite bilder från Skåne och gör ett inlägg. Pojken kommer springande. Han har hört glassbilen pingla. För några veckor sedan hade vi jagat i fatt den, för Johan ville prova bilglassarna, men de var slut. Vi fick i löfte att han skulle komma in när de åter fanns i lager. Nu hade vi hört honom för ett par veckor, fast han inte kommit in. Kanske hade han glömt bort?!?? Det var till att springa ut till bilen och försöka fånga honom igen. Puppis kom och ville med. Jag lyfte upp honom och ”hyste” in honom lite vårdslös. Han kan ofta inte hoppa in själv utan jag lyfter in honom. Dock brukar han få sätta upp frambenen och jag lyfter in rumpan genom att själv böja benen och lyfta med dem. Nu hade jag inte tid tyckte jag utan lyfte upp hela hunden a dryga 40 kg och vred och ”kastade” in honom i farten. Kände när jag satte mig i bilen att detta nog inte varit så smart. Det gjorde ont som et konstigt band runt ovansidan av magen. Inte ont, bara fel. Nå strunt sak samma. Säkert en sträckning, men tänkte att det kanske är olämpligt att göra så och att jag inte skulle göra om det.

Tack och lov för husfridens skull fick vi fatt i glassbilden och det visade sig att bilarglassen fortfarande var slut och det var därför inte glassbilen kommit in. Han kom ihåg att vi gärna ville ha och skulle förhoppningsvis ha fått nya till nästa gång. Vi vände hemåt. Jag kände av det konstiga trycket fortfarande och tänkte lägga mig en stund. Somnade och vaknade runt tolvtiden, mådde fint och gick på toa. Kändes ändå inte helt, helt prefekt utan jag tog med mig vovvarna ned i gästrummet och lade mig. Där har jag förberett sängen med upphöjda ben som gör att svullnaden i ben minskar lite, lite över natten. Efter denna stående helg, var jag svullen i dubbel storlek ända upp till höfterna….Stelt, irriterande och smärtsamt.

Efter en halvtimme vaknade jag och mådde dåligt. Toa igen, somnade och vaknade efter en halvtimme till. Mådde ännu sämre! Och sedan gick det snabbt utför minut för minut. Vad är det som händer!??! Trycket runt ovansidan av magen ökade och strålade runt, nedåt och gick bakåt precis vid den tänkta ;-) midjan. Inte jätteont men kramp eller håll känsla. Det blev svårt att andras djupt. Ångesten kröp på. En sådan ångest som man får ibland när man mår illa och inte har spytt än. Man vankar, stressar och är allmänt panikartad. Jag kände att det snabbt blev sämre minut för minut. Jag vankade runt, försökte ligga, försökte gå, försökte…. Tänkte att detta kommer inte att gå. Det ÄR något fel! Jag kommer inte att kunna ta mig in. Att sitta på akuten är inte aktuellt det skulle jag inte klara. Ambulans??!

Fick väcka gubben och ta kontakt med telefon rådgivningen. Han blev kopplad till förlossningen, där någon svarade som tyckte med stort tveksamhet (och suck i rösten) att ”det väl var bäst att vi åkte in så de fick titta på mig”. Fick känslan av att vara hypokondriker… Jag som är så stor motståndare av sjukhus, tabletter och sådant. Det är SISTA utvägen. Hade jag inte känt att det snabbt blev allvarligare hade jag ALDRIG åkt in…

Nu började jag spy och efter att vara hyfsat färdigt med det, slängde vi oss i bilen och åkte in. Vi har turen att bo ca 7 minuter från sjukhuset så det var ju väldans lyxigt nu och max vad jag orkade.

Väl framme släppte gubben av mig vid dörrarna för att själv åka och parkera. Det var förstås låst eftersom det var mitt i natten. Jag skyndade mig ändå att ringa på, för jag var tvungen att sätta mig. Kom in i foajen och satte mig att vänta. Det tog nog bara en minut för gubben att komma men det var precis det gick. Jag måste få fatt på en toa!!!!! Jag måste spy och kissa. Ingen i foajen. Tog hissen upp. Ingen toa där heller. Fortsatte till dörren till förlossningsavdelningen. LÅST!  Nu var goda råd dyra. Toa måste finna inom ca 30 sek, annars skulle jag spy ned hallen och antagligen i samma veva kissa ned den…  Det går ju bara inte! Pinsamt!

Det kom en go tjej och öppnade, försökte hälsa i handen, men den höll jag emot spyan i munnen och gubben ropade TOA, Hon visade en på sekunden, där jag sedermera for in kastade mig över handfatet och toaletten samtidigt så jag kunde uträtta bägge ärendena utan att spilla på golv. Efter en stunds ulkande och annat, var jag klar och kunde städa upp mig och komma ut.

Beskrev min situation för barnmorskan, en helt fantastisk tjej som snabbt fick fatt på en lika go’  läkare. Förklarade igen vad som hänt, hur jag upplevt det. Hon kände lite på mig och jag fick lite ångest. Jag kände mig ganska frisk där jag låg på britsen. Inga större problem. Tänk om jag åkt in och tagit deras tid i anspråk på just hypokondri?!?!. Tänkt om det bara var en sträckning!?! Men någonstans vet man att det aldrig är någon rök utan eld. Jag HADE haft ont hemma. Det fanns en anledning till att man åkte. Man kommer liksom inte bara på en sak som en blixt från en klar himmel. Man känner och har sällan fel, fast man vågar nästan aldrig lite på sin spontana känsla fullt ut. Jag berättade inget om min tveksamhet och stod ändå milt fast vid min känsla. Dessa kvinnor hakade snabbt på och jag förstod vad de misstänkte, havandeskapsförgiftning. De tog blocktrycket som visade sig vara 240/120 och som ska vara ca 120/70 om jag förstått rätt…. Dubbelt så högt m.a.o Maskinen började tuta och det var allvar!!!!

Nu blev det full fart. Jag lades in på förlossning. Nu startade försöken att minska blodtrycket och titta över mig. Ett akutsnitt låg i pipen… De ville helst att det skulle gå så länge som möjligt och att de skulle hinna förbereda den lille i magen. Om jag nu mått lite bättre efter att spytt och att ha känt mig ganska okey i undersökningsrummet och haft tveksamheter om varför jag åkt in, kunde jag efter några minuter slå den tanken ur hågen. Jag blev tvärdålig igen. Riktigt risig. Jag fattade inte så mycket vad som hände, men hade personal som grejade och testade mig var tionde minut som längsta intervall. Man höll koll på tryck, samtidigt som man tog prover. Fick väl dropp och tja allt. Jag var riktigt, riktigt risig och det var vad jag förstod fara för både mig och lille man .

Efter några timmar hade blodtrycket vänt. Maskinen skrek och larmade varje gång de testade, men det minskade i alla fall siffermässigt. När det sedan kom ur det akuta läget, så var det som att vända i en hand i kroppen. Som när åskan och regnet kommer en kvalmig dag och befriar. Det var naturligtvis illa fortfarande, men jag kände att något gick åt rätt håll och att jag rent fysiskt mådde mycket bättre.

Jag tänkte att ”okey, vi hann i tid”. Nu är det bara att åka hem igen och hålla lite extra koll i de kommande veckorna. Döm om vår förvåning när vi förstod hur det låg till. Hur paffa vi blev när barnmorskan sa att barnet skulle plockas ut samma dag eller allra helst dagen efter!??!? Va?? Nu?? Men jag mår ju bra nu!!!!!? Det är lång tid av graviditeten kvar!?! Det visade sig att min lever och njurar var skadade och enda boten är att plocka ut barnet. Samtidigt vill man helst vänta ett dygn. Kan man hålla mig stabil och ge betapred injektioner så hinner barnets lungor mogna lite snabbare och gör att de klarar sig bättre om de plockas ut så här tidigt i gravidieteten…

Gissa om det snurrade runt rejält i huvudet! Vad händer? Hur går det? NU??? Hur kommer barnet att må??? Som väl var så var personalen helt fantastisk. Glada, öppna, positiva och trevliga. Efter en stunds rejäl förvirring, så började vi förstå. Vi skulle bli föräldrar och storebror betydligt tidigare än vad vi trott!!!

Nu är jag ingen läkare och kan ha missförstått men som jag fattat det så utsöndrade jag protein, äggvita i urinen hade påverkan, skador, på lever och njurar. Man skulle försöka hålla mina värden i schack få dröja på snittet till dagen efter för att barnet skulle hinna förberedas en aning vad det gäller lungor. (Tydligen så är det ganska klara när de passerat vecka 30. Det är mest tillväxt som tillkommer sedan.) Enda boten är att få ut barnet samtidigt som man vill att det ska hinna förberedas lite. En balansgång. Skulle jag bli sämre skulle de vara tvungna att göra något direkt, detsamma om barnet påverkades. Flödet var dock bra i navelsträngen och han verkade må bra och jag mådde bättre. Värdena var ganska stabila. Lite upp och lite ned, men på det hela stabila. Att de kollade om jag samlade vatten var för att det skulle kunna leda till vatten i hjärnan på något sätt.

Med tanke på förhoppningsvis snitt dagen efter, men ändå vara lite redo för att det kunde ske precis när som helst under, så blev det fasta med endast flytande föda. Nyponsoppa. Juice och mineralvatten. En liten intressant sak är att jag varit helt galen i Ramlösa sista tiden. Kvällen innan jag åkte in så hade jag först tagit en 1,5 l Ramlösa och när jag gick och lade mig stax efter såg jag ett stort juicepaket vid Johans säng. Jag kände begäret krypa över mig. Finns det något kvar undrade jag. Ja, nästan hela. Jag svepte litern inom några klunkar och lämnade pliktskydigast en lite, liten skvätt i botten. Väl inne fick gubben hämta vattenglas på vattenglas och när personalen sedan kom med en kall ramlösa höll jag mig krampartat fast i den och dess sugrör som en drunknade till en livboj. Drack upp den i giriga klunkar. Så fort de fått vänt på blodtrycket dock så ville jag inte ha något att dricka. Gubben hade rusat ut för att få fatt på mer Ramlösa eller Loka, eftersom jag fått den sista de hade på avdelningen, men när han kom tillbaka hade det vänt och sedan stod den öppnad hela dagen utan minsta sug. Så knepig kroppen kan vara.

Från att ha frusit jättemycket, inträdde också en värme! Jag tempades och hade lite feber, men inte så hög.

Jag hölls under sträng övervakning och beredskap. Mest hela tiden kontrollerades barnets hjärtljud, mitt blodtryck, jag fick vätskedrivande och kateter för att kunna detaljmäta intag och utgifter. Jag hade som sagt drickfasta fram till midnatt (natt två) för att sedan gå på helfasta inför snittet. Jag var förvånad att jag över huvudtaget inte var hungrig. Det kan jag säga att hungern dök upp som ett monster frampå på småtimmarna och morgon kvisten. Med tanke på hur man ser ut i hullet kan ni förstå att det är en känsla som jag ofta inte stiftar bekantskap med ;-). Ha, ha, ha.    

Här ligger jag på en säng på sjukhuset. Blev tvärdålig i går natt, fick åka in och hade havandeskapsförgiftning. Efter lite stök är blodtrycket sänkt och jag är tämligen pigg. Å andra sidan betyder detta kejsarsnitt i morgon om inget händer och det måste ske inatt. Jag ser att jag fått kommentarer på inlägg, men kan inte svara på dem för jag har bara mobil tillgänglig och den visar på ett oläsligt sätt. Återkommer med svar när jag kan använda dator igen. Har det bra, personalen är super och det ska bli kul att träffa "Erik" i morgon :-).Ha det gott go' vänner!!!

Måste bara skriva om ett smultronställe. I helgen var jag i Skåne. Jag hade en helg med affirmativ-träning hos Lilla hästskolan i Torna Hällestad. SIcket ställe och sicket läge! Trevliga kursarrangörer, härliga kursdeltagare och sedan en vacker miljö som grädde på moset. Gården är en mysig skånelänga och de driver också Trollskogens Gästhus  (bed and brakefast).

   Gården

Naturen var helt fantastisk. Mycket lummigare och mer kuperad än jag visste fanns i Skåne. Jag har bara varit på slätten förut....

Det var nära naturreservat med fantstisk bokskog och sedan för min del ännu roligare - Revingehed! Det låg några minuter bort med bil, så dit begav jag mig på klockan 06.00 söndag morgon för att få lägga spår åt Puppis och Zack som var med. Det är ju lite spännande också med Revingehed med tanke på de uppvindar som råder där. Många hundar har svårt för det. Det var väl något SM för x-antal år sedan där många föll bort just på spåren som låg där.

Det var sköna ytor att låta hundarna springa lösa och rejsa på. Medan spåren gottade till sig så fick hundarna springa runt och leka lite, medan jag tog bilder. Så här såg det ut då.

 Snällaste "storebror" Puppis leker med "lillebror" Zack

Den vackraste hunden jag vet!

Underbare hjärtegryn!

   Dumbo!?!!?

Efter en massa härjande, lekande, hoppande och springande var det dags för spåren. Jag hade inga spårgrejer med mig förutom ett gäng spårpinnar som låg i bilen. Varken spårsele eller lina så jag fick spåra i koppel och halsband. Underlaget var perfekt för en höggravid immobil kvinna och en sjukpensionerad hund, samt en valp.

Först fick Puppis gå sitt. Trodde nog att han var på promenad i sitt koppel. Jag kör inga andra signaler än sele och spontanupptag. Efter ca 40 meter lös han upp! Tjohoo, det är ett spår! Oj, vad han tyckte att det var kul!!! Spårade bra och noggrannt men i ganska högt tempo. Som en dammsugare! Jag var glad att det var plattemarke och krävde ett relativt lågt tempo (torrt, väldigt lågt och glest). Det gjorde att jag kunde hänga med. Att ha haft ett skogsspår i frodig snabbspårad terräng hade jag inte orkat.

Glad och aningen överraskad hund.  

Sedan fick grävlingen Zack-Zune alias "Stampe" gå sitt spår. Han var lika duktig han. Mitt uppe på torra heden hade han svårt, men löste det. Vet inte om det kunde vara dessa uppvindar för då hade solen börjat hetta på en del, när spåret sedan vände ned igen hade han lättare igen.

Dutti vovve

Uppe vid rosbuskarna var det lite svårt, han löste det dock själv och kom vidare.

Kvart över nio var jag tillbaka och hundarna var trötta och belåtna.

Tjohoo. Nya lill-kameran har kommit och fort gick det. Beställde vid lunchtid ena dagen och hade den vid lunchtid andra dagen. Fantastiskt med näthandel. Köpte den på dustinhome . Det är en Sony cybershot dsc-hx5v. Den har fått bra kritik och jag behövde en ny liten kamera att ha med. Plus att den ska spela in bra små filmsnuttar för att vara så liten. Testade den lite igår och idag den verkar all right. Klart det är skillnad mot systemkamera och videokamera, men för att vara liten så....

Aïcha med kompis....

Pioner luktar gott!

Vidunderligt vacker bergsnäva!!!

  Testade också rörliga objekt...

Lika som bär....nästan...  

 Det är så att man mår illa. Ser ut som en "räkstjärt", även om det beror på att han står i en trapp... Brrrrr och hua.... 

Sedan testade jag att spela in en liten filmsnutt i går kväll. Det fick bli när Puppis hämtar dricka och sparkar igen dörren efter sig. Det var dåligt ljus, men blev ändå skönjbart. Tyvärr hade vi bara en "skramlig" plastflaska av dålig kvalité så det låter för illa när han tar den, men nu var det ändå inte fråga om skönfilmning utan mer om jag kunde filma OCH lägga in den på nätet. Det gick fast var lite pilligt. Vet inte om jag kommer att göra sånt framöver, men man vet aldrig....

En liten undran jag har är varför det inte tillverkas bra, tåliga kameror. Ibland undrar jag om det bara är jag som använder mina grejor i verkliga livet?!? I verkliga livet finns sand, damm och fukt!!!! Är alla alltid cliniskt rena om händer och fötter?!? Varför lägger man annars tygmattor på golvet i en bil?? Eller varför tillverkar man gigantiska touchskärmar på mobiltelefoner??  Jag bara undrar, eller är huvudklientelet stadsbor som varken sett jord, damm eller regn? 

I övrigt var jag och shoppade igår. Jag hade köpt en snygg Dieselskjorta på Pondus åt Johan och blev lite inspirerad. Tänkte köpa något lite finare åt mig själv att ha på Johans skolavslutning. (Och när jag skriver fint, menar jag helt, rent och inte söndertvättat!) Sprang in på H&M. Det är de enda härikring som har mammakläder. Jag plockade nog på mig bortåt tio plagg och styrde kosan mot provrummet.... Suck, elände, tragik och allmänt patetiskt. Visste nog inte om jag skulle skratta eller gråta. Det är groteskt!!! Stor bulle fram, stor rumpa bak och två helsvullnad ben nedanför! Till på köpet var kläderna sladdriga och av dålig kvalité och passform vilket gjorde det ännu värre. Som att sätta misspassande tält på en elefant! När börjar cirkusen liksom. Där och då tog jag beslutet att a, här skall inget handlas b, här skall inte visas ofentligt förrän kanske i början av nästa år. SUCK!!!

Det måste bli ändring när detta är klart, tänkte jag och köpte en stor kaffelatte och en limpaj, och tänkte sedan över min situation ;-)!

---------------------------------------------------

Så blev det då avslutning ändå, och jag fick skaka fram några gamla paltor. Avslutningen var utomhus och Zack fick följa med. Det var ju bra. Två flugor i en smäll. Avslutning OCH miljöträning!

Vi höll oss lite på vår kant, för att inte skrämma någon. Å andra sidan satt vi vid fotbollsplanen och där alla gick fram och tillbaka. Zack är oberörd, fast var lite sugen på att hänga med på fotbollsspelandet.

Tokmört!

Prinsen. 

Väl hemma fick det bli familjebild. Visst är de söta!??!

Förutom att Loke fick leka lite med matte i paddocken igår så fick han ligga lite. Han är så söt när han lägger hakan i marken och tigger. 

Gulleplutten!    

Det ser ut som jag ger honom korv, fast det är faktiskt morot.

 (Han skulle nog inte bli så glad annars...)

  Det var länge sedan han både låg och apporterade och han hade lagt till sig med en ny vana, antagligen sedan han har haft bett i munnen. Han stoppar in apporten bak i munnen - och vill inte släppa. Förut apporterade han med framtänderna.

När detta var gjort skulle jag longera lite, men då skickade jag in Johan. Det fick räcka med fotograferande. Det är ju inte så roligt för honom att titta på en häst som springer runt, runt, stannar och får en karamell... Kanske ska jag be Gubben att fota lite när han kommer hem nästa vecka.... Ska försöka vara lite flitig i några veckor nu, istället för att tycka synd om mig själv och min svullna kropp. Då kan jag ju ställa av dem några veckor när jag verkligen inte kan göra något.

För övrigt är det gott om ögonfröjd i trädgården (eller det som borde vara en trädgård hrmmm). Pionerna blommar. Dessa underbara, underbara växter!!!

Tjaha, det är inte bara jag som är ur form, muskellös och har en jättemage. Så också Loke. Vi får väl ta tag i detta fram i höst när barnafödande och återhämtning är klar. (Så snackar en optimist. Måtte det bli ett snällt barn som bara äter och sover. Risken är nog något helt annat. Den far runt som värsta karate Kid och det lär bli en unge i min kaliber - SUCK!!!)

I vilket fall var jag ute och lekte lite med Loke i paddocken iförd gubbens crocks. Det är de enda skor jag kan ha eftersom fötter, ben och händer är uppsvällda till dubbel storlek.  

Först fick han busa av sig med lite skutt och tjo by him self. Johan tog lite bilder. Jag hade lång-gluggen på så det var inte helt lätt för honom att fotografera, men jag tyckte att han gjorde ett gott jobb.