Direktlänk till inlägg 27 november 2011

Ken Ramirez på Nordens Ark med bonus; Jurassic Park Experience ;-)

Av Ann-Louise Ryrvik - 27 november 2011 22:32


Det är stjärnklart och stormen verkar ha bedarrat där ute och jag är hemma igen. Sitter här vid datorn med en kopp kaffe, några snaskbitar....funderar över helgen.


En riktig rolig helg har det varit. Jag har tillbringat den på Nordens Ark med en massa trevliga människor och lyssnat på Ken Ramirez. I dag har det varit Ken Ramirez för hela slanten och i går fick vi en visning av Nordens Ark och lite av hur man tränade några av djuren. Vi blev delade i två grupper. Min grupp började med träningen och fick se amurtiger, amurleopard och utter tränas. Gemensamt för träningen var att den skulle vara för att minska stress och aggressivitet vid tex flytt mellan olika inhängnader och att kunna hålla koll på hälsotillstånd på djuren.


Onekligen majestätiska djur



  

Gott med gotter... Med tigrarna visade man ligg på signal, target, följa target mellan olika avdelningar, plus stanna i slussen mellan avdelningarna.



 

Söt amurleopard (tjej?). Gå till target och öppna munnen visades.

 

 



 

Uttrarna var söta. Här jobbar man med att uttern ska lära sig att ställa sig på vågen för att bli vägd.

 

 

När vi kikat på detta fick vi lite guidning av parken. Jag har ju varit ganska många gånger på Nordens Ark, men det är alltid kul. En sak som var lite extra skojjigt var de europeiska vildkatterna. De har jag aldrig sett förut. Hägnet har funnits men inget liv stått att skåda. Annat var det i dag. De fyra katterna tronade som värsta soffkuddarna uppe på trädpelarna. How come? Jo, egentligen är de väldigt skygga. De gömmer sig när människor kommer och det är därför som hägnet verkar tomt. Även skötarna har de varit jätterädda för.

De har dock i somras tränats. En period har de varit liksom tryckta mot staketet i värsta Katten Gustav anda. Nu var det mer lagom kanske. "Jag ser att ni kommer, men jag bryr mig inte".



  

Europeisk vildkatt

 

På kvällen var de smaskig middag och trevligt sällskap. Så många spännande och kunskapsdignande människor. En guldgruva. Jag skulle ha velat ha tid att prata med alla. De hann jag förstås inte. Men några både nya och gamla bekantskaper fick jag tillfälle att utbyta tankar med. Så inspirerande. Det är precis det här man behöver lite då och då.


Idag var det alltså dags för Ken Ramirez. Det var inte första gången jag hört honom. Han var i Oslo för några år sedan. Men det var kul att få en heldag med honom nu. Helst hade man velat haft två eller ännu hellre ännu fler så man hunnit lite djupare  ;-). Det var inget som var speciellt nytt, men väl värt att upprepas och få höras ur andra vinklingar och med andra exempel. Och bara att få bekräftelse i det man tänker är alltid skönt.

Sammanfattningsvis kan jag väl säga att han tränar affirmativ träning ;-) hehe. Kunde bara sitta och le lite när han pratade om saker där jag har stuckit ut hakan och ofta känt mig lite ensam om i min åsikter som t.e.x. time-outer, felsignaler och att begränsa djurs tillgångar för att kunna träna.

Jag har ingen avsikt att skriva så mycket om vad han pratade om, eftersom det så lätt blir fel. (Efter att själv ha upplevt att blivit felciterad och missförstådd, så undviker jag helst det. Kan bli så tokigt.) Säkert finns det någon bättre skickad som har bloggat om detta, annars har han skrivit bl.a boken "Animal Training: Successful Animal Management through Positive Reinforcement" - en riktigt "fet" bok - om någon vill läsa. Jag har faktiskt inte läst den än, fast den stått något år i bokhyllan, men ska försöka ta mig i kragen.


Något som jag tyckte var lite roligt var hans dokumentation av härmningsträning. Lite hade han filmat då han var i Oslo. Lite delfin och lite hund. Sedan dess har han gjort mer och det var riktigt roligt att se. Något att ge sig i kast med någon gång när man har gott om tid och en annan galen hundförare ;-).

När dagen var slut, blev jag stående och tjõta med Irja. Hon jobbar där och var sist kvar. Bla, bla, bla i några timmar. Helt plötsligt blev det strömlöst. Nödbelysnig tändes. Irja gick på toa. Medans jag stod där och grunnade fick jag en sjuk tanke - Jurassic Park! Ha ha helt sjukt! Så likt det var. Köket bredvid, matsalen, hallen... nödbelysning. Regn och storm utanför. Ensamma. Vilddjur. Irja kom på att grindarna var elektriska och att hennes bil var inlåst. Vi gick ut för att försöka lokalisera bil och se om vi kunde ta oss ut. Det var kolsvart ute, regnet piskade, vinden ven och det var svårt att gå i byarna. Vi trevade oss skrattande ut. Såg först inte bilen, men så småningom hade ögonen vant sig och man kunde urskilja den. Kunde nästan ana tigrar och leoparder som tagit sig ut ur sina strömlösa inhängnader och nu lurade i mörkret. Som tur är så är jag varken mörkrädd eller pessimistisk så jag kan njuta av såna sjuka situationer och bara fantisera vidare. Irja sa att reservaggregat fanns OM de gått igång :-).

Vi skuttade in i bilen och körde till grinden för att testa - nope - gick inte. Att sitta i bilen, med regnet piskande framför en grind i en djurpark... Det var nästan så att det började vibrera och ge svallvågor i kaffekoppen, när t-rex närmade sig eller i detta fall amurtigern - fast det var bara stormbyar som ruskade bilen...


Sedan vi suttit där en liten stund så kom strömmen tillbaka, grinden funkade och vi kunde åka ut. Irja skjutsade ner mig till min bil som jag nog annars aldrig hade hittat i mörkret. När jag sedan styrde kosan mot Vänersborg, så jag i backspegeln hur ljuset slocknade igen och allt blev mörkt igen....



 

 


 
 
Ingen bild

Camilla o Kito

28 november 2011 00:35

Spännande dag! Kan precis se framför mig hur ni satt där i bilen med Jurassic-park-känsla :)

JAG hade gärna velat veta vad du tänker om time-outer, felsignaler och att begränsa djurs tillgångar för att kunna träna. Har inte följt din blogg länge nog för att veta vad du skrivit om det tidigare. Men jag får väl leta rätt på Ramirez bok.

Ann-Louise Ryrvik

28 november 2011 08:53

Ja, det var surrealistiskt. Ha ha

Inget märkvärdigt egentligen. Det går lite mode i allt. Jag är gammaldags. Jag vill ha hög lyckandeprocent och föröker fokusera på att bara belöna rätt och ignorera oönskade. Det är basalt och det kommer man långt med.

Det går gärna, som jag upplever det, mode i vissa grejer och då ska alla göra det (sett Life of Brian? - Han har tagit av sin ena sandal! Vi ska ALLA ta av vår ena sandal!) och det görs ofta och kanske utan urskillning och utan att man egentligen inte har behovet. En tro på att det är någon slags magisk, fräckt verktyg som ska lösa allt. Fast man inte uttömt grunden och utvecklat sin tränarfärdigheter.

Jag tycker att time-outer är riskfyllda på så sätt att det är ett straff och att det är svårt att få det att landa rätt. Att det blir ett specifikt beteende som straffas och inte att träna OM det är så att djuret uppfattar det som ett straff. Upplevs det inte som straff så blir det ingenting eller kanske t.o.m belöning. Sedan kan jag undra om det behövs. Ofta går det att lösa på andra sätt.

Ken använde inte time-outer och var tveksam till att det behövdes. Naturligtvis funkar de i vissa situationer om de är rätt timade men han menade att det kan skada förtroendet. En sista redskapsutväg att ta till.

" TO Challanges
- It is a punisher and has the same baggage associated with most punishers.
- Often not timed properly, which punishes wrong behavior.
-Does not assist animal in knowing ehat behavior is desired.
-Only effective if animal is reinforced by ypur presence or your reinforcers."



Samma med felsignal. Naturligtvis går det, men han menade att det är mycket få där det verkligen funkar. Då är det skickliga förare med djur av speciell personlighet som tål detta. Det är fortfarande ett straff. Om man nyttjar felsignaler så gäller det att ha en låg procent. Många säger att jag har ett ord eller ljud som inte är värderad, som betyder "detta leder inte till belöning" men till syven och sist är det ändå negativt straff.

Jag har också varit starkt kritiskt till detta med att begränsa hundars möjlighet att kunna "roa sig" på eget bevåg. Att den inte ska få något "gratis" utan att vägen till allt som hunden vill går genom föraren. Detta för att kunna träna. Det var väldigt modernt för några år sedan när Susan Garrett och hennes Ruff Love var på tapeten. I sin extrema form - burförvaring och koppelhållning. Att kritisera den boken var som att svära i kyrkan och bli bannlyst.

Ken Ramirez betonade vikten av att de först och främst skulle ha det så fullödigt liv som möjligt för sin art. Rätt socialt sammanhang, rätt mat, rätt miljö. Djur som vill gräva ska ha underlag för det, djur som vill klättra ska ha tillgång till det o.s.v Maten ska vara rätt för arten och i en rätt giva. Ett djur som mår bra tränar bra.

Typ lite så...

 
Ingen bild

Karin Lehrman

28 november 2011 09:51

Intressanta tankar om time out...
När jag läste Susan Garrets "Ruff Love" kändes det lite som att det var ett recept för hjärntvätt. Jag tror på mycket av Susans metoder, har hoppat på en web-kurs med henne nu också. Men det gäller att ha öppna ögon o inte bara svälja allt rakt av. Måste kännas rätt i hjärtat.
Men i viss mån är man väl tvungen att begränsa möjligheten till självbelöning. Om det är fri tillgång på de bästa förstärkningarna finns det väl inte många djur som väljer att komma o samarbeta med oss?

Ann-Louise Ryrvik

28 november 2011 10:30

Hon har jättemycket som är bra. Ruff Love var dock så oreserverat hyllad att jag som motvallskärring måste visa på det som är kanske mer riskfyllt att bara svälja utan att överlägga noga. Då svaldes både burförvaring och koppeltvång som ja ja men mycket annat är bra. Fast det stämmer ju med de flesta tränare som Millan, Barbro Börjesson, Freddy Steen o.s.v

Hmm kanske inte? Eller jag vet inte. Jag har inte ens tänkt på att begränsa resurser som ett strukturerad del i träningen. Bara att vi håller dem som husdjur/zoodjur har begränsat så mycket så det öppnar stora möjligheter. Så jäkla skojigt liv har de inte tror jag så att de inte skulle gå att hitta motivatorer om de får ändamålsenlig mat, umgås med artfränder, få gräva hål, tugga på pinnar, nosa på kissfläckar... Går inte det är frågan OM vi ska träna alls. Tappar det inte syftet då om vi måste "svälta dem på aktiviteter, mat, social samvaro" för att få dem att vilja träna med oss? Om vi vill träna våra djur måste vi hitta gräddet på moset. Det lilla extra som gör det värt att vara med och leka våra "fjantiga lekar"...


Så ser jag på det...
Och så tolkade jag Ken Ramirez också.


 
Ingen bild

Lena

28 november 2011 10:42

Vilken härlig helg! Avundsjuk blir man också... Och vilken tur att du hade Irja där som moraliskt stöd, hon hittar ju utan och innan!

Blev lite glad när jag läste ditt svar på Camillas o Kitos inlägg. Detta med inne-metoder är intressant efter som jag är så gammal/gammaldags att jag inte går med strömmen. Jag upptäckte att del av resonemanget i många avseenden är samma som mina funderingar sen länge men terminologin är annorlunda. Därför har jag verkligen inte fattat! Ni har det dock tänts ett ljus, bara ett värmeljus, men ändå...

Jag har ju fått höra att jag är hopplöst ute och seglar enligt många andra men har känt att jag måste träna efter min egen erfarenhet och förmåga. Till skillnad från dig så pågår processerna i mitt eget huvud. Jag är inte alls lika bra på att sätta ord på tänket som du är.

Kram på dig kloka kvinna!

Ann-Louise Ryrvik

28 november 2011 11:05

Ja riktigt skoj var det.

Klart det funkar, men kanske risk ibland att ta till det för snabbt och i fel läge.

Det är bra med gamla bromsklossar också som skapar diskussion på bloggar, i tal eller i eget huvud =D.

Kram och dito :-)

 
Ingen bild

Karin

28 november 2011 13:53

Ja, självklart ska de inte svältas på varken mat eller intryck. Absolut inte så jag menar. Men som ett exempel i träningen om jag har oändligt med köttbullar liggande på golvet o jag inte tränat in någon form av sjävlbehärskning så kommer det bli svårt att träna.
Därför försöker jag lära hunden att den får äta köttbulle bara den gjort något hos mig först. För att kunna lära in det så har jag ju täckt över belöningen om den försökt att självservera sig. Alltså begränsat den...

Ann-Louise Ryrvik

28 november 2011 14:15


Fast det är väl en annan sak? Eller? Köttbullar är inte grundläggande behov, om man inte utfodrar med dem förstås.

Jag har aldrig haft golvet fullt av köttbullar och behövt träna hunden att den inte får ta dem.
Fast om vi nu tänker oss att jag ska vara i en miljö full med köttbullar på golvet, kanske jag kan erbjuda rått kött/leverpastej eller kanske en lek som ev. övertrumfar.

Fast alla gör förstås som de vill. Jag har inte något facit. Enda jag känner är att den typ av träning som Ken Ramirez resonerade kring passar mig ypperligt.
Han sa också lite skämtsamt att han tyckte att de som var mycket för neg. straff skulle prova att träna t.ex späckhuggare, tiger odyl "free contact" dvs inga hinder/galler emellan. De vill man inte säga nej till! Bara för att våra tamdjur inte riskerar att döda oss gör inte att det är schysst att göra det mot dem heller.

Fast jag förstår vad du menar!

 
Ingen bild

Karin

28 november 2011 14:37

Ja, jag är på din sida tror jag :-) ville bara få det lite tydligare.

Ann-Louise Ryrvik

28 november 2011 21:59

Ja, jag vet då inte vad som är rätt eller fel. Man bygger sina åsikter på vad man hört, läst, varit med om och som man associerar, tolkar och känner....
Jag kan ha fel ;-), fast jag tror det inte ha ha ha.

 
Ingen bild

Maria Y

28 november 2011 15:08

Jag tror fortfarande att TO viktigaste syfte är att reducera somliga tränares frustrationsnivå så den inte förstör resten av träningen...
Apropå golv fulla med köttbullar tränade vi ju det med Michele Pouilot i Oslo, och det var så kul att se hur snabbt det gick att kunna träna med lös hund i ett hav av snask på marken, bara man utgick från en HÖG förstärkningsnivå vid inlärningens början.
Animal Training tar jag fram och läser ett kapitel i då och då när jag vill muntra upp mig!

Ann-Louise Ryrvik

28 november 2011 21:56

Ja ibland måste man bara bryta och tänka till /skärpa upp sig. Jag brukar slänga ut en rejäl mängd godis så jag hinner ta mig undan utan att det blir så negativt. Att sluta är inge´kul tycker de små liven.

Belönade ni med annat då med hög frekvens?

Ja, jag får börja med det också. Muntra upp mig lite med smått och gott.

 
Ingen bild

Åsa

28 november 2011 15:52

Åh, jag skulle velat vara där! Hur får du reda på att såna roliga saker ska hända?

Spännande Jurassic Park-upplevelse också!

När jag läste i Animal Training om protected contact-träning av elefanter fick jag en vision om hur Jurassic Park-filmen hade blivit om den handlat om att man lärde T-rex att sträcka fram framtassen för att ta blodprov och velociraptorerna att göra konster. Det hade ju kunnat sluta med att människorna blev uppätna ändå, förstås.

Ann-Louise Ryrvik

28 november 2011 21:41

Ha ha DET hade varit intressan träning det =D. Nope, Dino. Du la dig inte tillräckligt snabbt. Grauuuuusch - tar dej då! =D

Via canisinstruktörsforum denna gång. För mig var det väldigt skönt att det var NÄRA för en gångs skull. Allt hästeri händer jämt ju på andra sidan Sverige... Ett himla pendlande till Uppsala/Stockholm....

 
ylle

ylle

28 november 2011 16:05

Spännande dag! Jag började bita på naglarna när jag läste om hur ni satt där i mörkret och väntade på T-rex attackerna....

Mkt intressant om träning. Mera mera!
Jag tror inte heller på begränsade resurser i form av svält, instängning osv. Vill djuret inte vara med oss på annat sätt än det, så får det hellre vara... och hur begränsar man en gräsätares tillgång till mat om det är sommarhalvår? ha ha

http://ponnyflickornasblogg.bloggplatsen.se

Ann-Louise Ryrvik

28 november 2011 21:38

Ja det var lite skojsigt :-).


Det är alltid svårt och nyttigt att diskutera. Man har olika infallsvinklar, olika erfarenheter och olika associationer och värderingar. Det är bra det,

Det är då man låser in dem i box o liten platt grusutebox utan hästsällskap...Ryktas om en känd tränare, som tycker bett är grymt (vilket det kanske i o f s är), har det så... fast som sagt just rykten. Vad vet jag....

:-)

 
MariaY

MariaY

28 november 2011 23:23

Hej igen!
Går inte att lägga länk här i kommentarfältet men om du söker på pouliot i min blogg kommer du nog till inlägget där jag skrev lite om träningen. Övningarna vi gjorde visade väldigt tydligt på hur snabbt kan få hundar att avstå från att "belöna sig själva" med hjälp av enbart positiv förstärkning, bara man börjar med lagoma kriterier. Pouliots arbete med ledarhundarna hade också visat hur mycket bättre de positivt tränade ledarhundarna var på att avstå från distraktioner som matrester på gatan, jämfört med traditionellt "förbudstränade" ledarhundar. Vi pratar matglada labradorer!

http://cowgirlup.bloggagratis.se

Ann-Louise Ryrvik

29 november 2011 21:28


Eller hur!! Skönt att det kan komma någon från USA och bekräfta det man redan "vet" :-).

 
Ingen bild

Camilla o Kito

29 november 2011 14:25

Tack för att du tog dig tid att skriva och förklara! Någon klyftig kommentar har jag inte, men det satte igång tankeverksamheten.

Ann-Louise Ryrvik

29 november 2011 21:28

Åh tack själv!!
Det var inte så många rader, men på ett ungefär =D. Men som sagt. Det finns många åsikter och argument!

 
Mia

Mia

30 november 2011 17:02

Fin blogg! Kolla gärna min! <3

http://www.fotofliickor.blogg.se

Ann-Louise Ryrvik

1 december 2011 20:18

Tack =D! Det ska jag göra!!

 
Ingen bild

Maria Y

30 november 2011 17:35

Men vet du, innan Michele-helgen så visste jag det mer på ett teoretiskt plan! De övningarna vi gjorde, de snabba framsteg vi fick se samt säkerheten hos hundarna, plus hela hennes otroligt inspirerande berättelse om hur hon la om ledarhundsutbildningen till klickerträning - allt det gav mig ett helt annat "magstöd" både i egen träning och i argumentation med "folk" som inte tror att en hund skulle kunna avstå från en tappad pizza på marken eller en flyende hare för att få en torr foderkula eller en fjantig tennisboll. Seeing is believing!

Ann-Louise Ryrvik

1 december 2011 20:18

Ja så sant så! Mycket tycker jag det är så. Fast jag kanske mer på det praktiska planet och sedan får jag teori som stöder det. Jaha kallas det jag sett för det! Så det är jättebra.


(Och som du säger - alltid bra att referera till en amerikan. Så känner jag med Ken Ramirez. Blir man inte lyssnad på eller trodd, kan man alltid referera till någon långväga föreläsare för då blir det "sant" :-). Det man själv som liten fjollig svenne sett, är bara nys.)

 
Johanna

Johanna

30 november 2011 19:53

Åj så spännande!

http://walkyria.blogg.se

Ann-Louise Ryrvik

1 december 2011 20:12

=D

 
Anna Hovskägg

Anna Hovskägg

1 december 2011 14:24

Det är inte bara din blogg, utan även alla kommentarer här som är så himla intressanta!!

Jag tassade precis in på "ditt" område på min blogg ;) ...

http://www.lyckoprickar.se

Ann-Louise Ryrvik

1 december 2011 20:12

Inte minst. Många kloka människor som skriver!!! Skoj.

Ska kika =D!!

 
Karin FK

Karin FK

1 december 2011 21:51

Jag älskar jämförelsen med att träna späckhuggare!!!!

http://kfk-education.bloggplatsen.se

Ann-Louise Ryrvik

1 december 2011 22:10

=D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Ann-Louise Ryrvik - 21 januari 2015 16:47


  Nu är första "spadtaget" taget och de gamla husen är i förvandling... Snacka om renoveringsobjekt!   ...

Av Ann-Louise Ryrvik - 17 januari 2015 19:45


  Kompis the Cat! <3

Av Ann-Louise Ryrvik - 17 januari 2015 08:38


     

Av Ann-Louise Ryrvik - 16 januari 2015 21:23

  Denna vecka har det varit etapp 2 på instruktörsutbildningen i Nose Work. Jättekul.  Det var kul att träffa alla igen och se deras utveckling och höra deras berättelser om sina testelever och deras framgångar. Sedan förra träffen har vi fått tr...

Presentation

Fotoutmaningen 2015

 

Kategorier

Fråga mig

88 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7 8 9 10 11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästboken!!!


Skapa flashcards