.... kan man undra ibland. Suck!

(Detta inlägg är en kopia på inlägget i min fiskblogg; www.oscarfisk.bloggplatsen.se. )

Nu, med lite perspektiv kan man tycka att framlidne Danny var modig som Rambo. Jag hade ju tänkt att det skulle vara plättlätt att träna O:na, men dessa robusta fiskar är väldigt känsliga konstigt nog. Och på ett konstigt sätt. Det är väl såhär det är att börja med en ny djurart... ett famlande. För att inte säga FRUSTRERANDE. Jag vill ju börja träna och inte hållar på att grunna över hur jag ska få dem mindre rädda. Det ur mitt perspektiv, naturligtvis inte ur fiskarnas, är det knäppaste är att de inte är rädda för mig utan för annat. Tex om jag sticker ned handen i akvariet kommer de och tuggar på fingrarna och äter ur handen. Stoppar jag ned en target eller en belöningssticka så blir de osäkra.

Just nu går oscarträningen bara ut på att få dem att inte vara rädda för stickan/föremål utan istället associera den med mat. Det går väl sådär. Det är dag två nu. Så frustrerande. Jag vill ju träna skojiga saker. (Antar att det är därför jag gillar schäfer. Oftast bara och tuta och köra utan att behöva fundera på rädslor...)

Oscar II som är modigast vad gäller äta ur min hand är räddast när det kommer till target/belöningssticka. När det gäller föremål så är Karl-Oscar och Lars- Oscar modigast. Speciellt Karl-Oscar.

 

Som det känns just nu så ska jag jobba vidare med snabbare repetitioner. Tar det för lång tid, verkar de tänka efter och bli räddare. Så har det varit genomgående oavsett vad jag gjort. Högt tempo och rörligt är bättre än lågt tempo och stilla. Hmmmm. En tanke är ju att lägga in ett föremål som de får undersöka och träna sig själva på. Kanske en kombination!???

I vilket fall är det en jäkla skillnad på O:na och min nya guldfisk. Guldfisken köpte jag i förrgår i ren frustration. Han heter Danny II Aurum. Danny efter Danny Saucedo (smällkaramell) och Danny I (malawicikliden). Aurum har den fått efter latinet för guld. Nice va!??.

Danny struntar fullkomligen i om jag har händer, stickor eller fan och hans moster i akvariet. Det är ju intressant. Frågan är om det är ett tecken på ointelligens, intelligens, allmänt artkynne eller helt enkelt en domesticeringsgrej. Guldfisk är ju den äldsta akvariefisken och har odlats i typ 1000 år. Kanske är det det som gjort att rädslor minskat?! Någon som har någon teori??