Eftersom Essie det var sällan jag kunde träna något fokuserat så tog jag upp mitt gamla hästintresse som legat lågt sedan mitt halvblod Triano gick av tida. Också han alldeles för tidigt. Han blev bara tretton år antagligen en hjärntumör.

Jaha, det måste väl också ventileras nu när jag är i sentimentalitetens marker....

 Det var också en chock när det hände. De ringde från stallet han var inhyst i till mitt jobb och berättade att Triano hade ramlat ihop helt plötsligt i paddocken, där han och de andra var utsläppta. Han låg fortfarande på marken. Jag kastade mig i bilen. Körde genom stan och klippte väl alla rödljus som fanns. Körde som en tok på landsvägen. Hjärtat klappade och jag kunde knappt andas. När jag var halvvägs såg jag runt en krök stoppad bil och människa mitt ivägen med varselväst. Polisen !??!?? Då är körkortet borta nu då. Jag brydde mig inte. Kille med varselväst kom fram till bilen. Jag vevade ner rutan. Det är filminspelning så vägen är avstängd ett tag sa han. Jag ber om ursäkt. Okey sa jag..... och så brast det. Jag började störtlipa som en idiot. Fick inte fram ett ord. Killen blev helt perplex och chockad. Mmmmmennn, meeeennnn..... Så småningom lyckades jag snyfta fram något om att "Han dör!!! Han dör!!!". Killen blev ännu mer chockad. Filminspelningen bröts och jag kunde köra vidare.

När jag kom fram låg han där. Denne vackre, stolte häst platt på sidan. Det fanns folk runt honom, som försökte få fatt på veterinär. Oj så hjälplös man är när hästar blir dåliga. Hundar lyfter man upp och åker med, likaså katter och andra husdjur, men det går inte med hästar. Han var så stor så det var nätt och jämt man kunde lyfta huvudet. Medan tre personer försökte få fatt på veterinär så försökte jag få upp honom. Det var oktober och kallt och jag ville inte att han skulle ligga där på marken. Efter mycket övertalande lyckades jag få upp honom. Jag och en kille höll på var sin sida av huvudet och han stod och ragglade. Han kunde inte gå framåt. Jag hängde mig i grimman fram och när tyngdpunkten flyttades så kom ett ben ut och skritten gick igång. Han gick väl 15 meter eller så, men då reste han sig rakt upp på bakbenen och vinglade och svajade sedan ramlade han ned på marken igen. Det var för farligt och det gick inte. Han fick ligga. Vi la täcken över honom och under hans huvud.

Jag vet inte hur länge människorna ringde innan de fick fatt på någon veterinär. Säkert dryga timmen eller två. Tillslut fick de kontakt med en veterinär som skulle komma (tror jag). Där har jag en minneslucka. I vilket fall kunde inte han avlivas av en veterinär, för det var för farligt, eftersom det satt i hjärnan (tumör eller blödning). Vi fick ringa slaktbilen. Den var på Tjörn och flera timmar innan han ev. skulle kunna vara på plats. Då tog jag beslutet att någon skulle skjuta honom. Om man skjöt honom så skulle det inte gå att obducera och se vad det varit för fel, men jag ville inte låta honom ligga där är flera timmar till. En jägargranne kom och skjöt honom. Fy f-n så hemskt det var!!!! Jag hade aldrig sett en död häst. Vi täckte över honom täcken och filtar och sedan fick han ligga där i oktoberdimman som en stupad hjälte på slagfältet tills slaktbilen kom. Det var plågsamt. Varje gång jag tittade mot paddocken så bröt jag samman. Min älskade häst. Så ung!! Varför????

Som nog alla förstått så var Kiro något alldeles, alldeles speciellt. Han hade alla egenskaper som en perfekt hund ska ha. Allt som inte funkade berodde helt på mig. Han hade inga brister i min värld.

Några Nemårshundar på rad; Kiro, Kajsa, Krissi och Kamp.

När det så småningom blev dags att skaffa en valp, så ville jag gärna ha av samma typ. En släkting. Valet föll på en kull från goa Annika och kennel Äventyr som hade en kull efter Kamp. Mamma var Äventyr's Diva. 

En liten svart schäfertik blev det -  Äventyr's Esmeralda "Essie". En fantastisk hund. Genomsnäll och orädd.

Hon var liksom kroppsligt färdig när hon hämtades vid 8v. Små stående öron och en fantastisk kroppskontroll. Gubben satte upp en liten valphage av kompostgaller när vi kom hem för att ha lite kontroll när vi inte kunde passa elsladdar och sånt. (Gullegubben byggde ett litet hus till henne där också och la in både ben och leksaker. Helt plötsligt kom hon springande på golvet. Men du skulle ju sätta ned henne där! ropade jag. Jag gick och satte ned henne igen och hann bara vända mig så kom hon på golvet. Det visade sig att hon helt sonika klättrade rätt över kompostgallren.

Att Essie hade god mentalitet var ingen tvekan. Hon var hejdlös. Pigg och glad. Kommer ihåg första gången på klubben. 8 v. gammal sökte hon själv upp alla håligheter och höjder. Hon sprang bort till agilityn och tog både röret och försökte ta sig igenom "släpet eller vad det heter". Så var hon hela tiden. Helt orädd för höjder och sökte alltid upp små utrymmen tex var hon alltid under klubbstugan och kravlade.

Första gången på klubben sprang hon bort till en klubbkompis bil när han öppnade dörren. Hon hoppade in i bilen trots att tre hundar vrålskällde där inne så att bilen skakade :-). Hon var helt ohämmad.

Som 9 v. valp blev hon biten i halsen såpass illa av en annan hund, bordercollie, att strupen spräcktes och luft läckte ut under huden. Vet att jag satt i bilen på vägen hem och förbannade min otur. (Visste inte att den var spräckt, men fick åka in sedan hon varken kunde ligga eller äta och dricka.) Tänk om hon blir aggressiv för livet nu... Såg framför mig en oregelig hund som jag fick passa i 12 år framöver. Efter att ha varit på djursjukhus och fått lite konvalecent skulle hon för första gången komma ut bland folk och hundar igen. Jag kliver ur bilen på klubben. Det är kurskväll. Jag lyfter ut valpen och efter bara några sekunder kommer en jätteschäfer i fullt anfall från andra änden av parkeringe - far på henne. (Jag genom alla hundår aldrig varit med om såpass mycket tryck. Oftast vill de bara fram och hälsa och gruffar lite.. Är lite burdusa och skäller... Men detta var mer än så.) Kompisar som står bredvid får fatt i halsbandet på schäfern och jag kan ta Essie utan att titta på henne ifall hon är skadad och gå därifrån i ett försök att inte göra någon affär av det. Vi hinner bara 15 - 20 m ut på planen då kommer nästa hund springande i full fart till oss. Tack och lov var det en unghund. En svart flat som enkomes var ute för att leka.

Efter dessa erfarenheter skulle man tro at denna hund skulle vara körd, men inte då. Hon var lika glad i andra hundar och lika cool. Det enda man kunde märka var att hon var väldigt tydlig med att visa vänliga avsikter i mötena.

Hon var också väldigt smart och cool. Henne såg jag aldrig arg. Det fanns ö h t inte med i paketet. Storleken var bedårande. Hon vägde ca 23 kg och många trodde att hon var kelpie eftersom hon hade små öron, kortpälsad och en kort svans. Speciellt när hon var ung. Väldigt snabb var hon också. Sprang som ett svart streck och hon var en riktig urhund. Hon sprang alltid på bygden och i skogarna. Försvann så fort man tappade fokus. Då var det tråkigt och hon gick bara. Om man träffade på henne någonstans så var hon glad och förvånad á la "Nämen är du här också!!! Så kul!"

Redan när jag hämtade henne på kenneln, första kvällen var hon på vift. Det var sent när vi kom hem. Hon kissade på mattan i vardagsrummet. Jag lyfte ut henn på trappen ifall hon ville göra mer behov, satte på mig skorna, gick ut och hon var borta! Ropade och lockade - ingen hund. Vi fick ut och leta. Hittade henne drygt hundra meter upp i skogen där hon lekte i en bäck som inte var frusen.

Den vanliga valpövningen att ta en promenad och gömma sig så att valpen fick leta reda på en kunde man glömma. Gömde man sig så fick man vara kvar. Hon brydde sig inte. Klarade sig så bra själv. Otaliga gånger testade jag bara för att få springa och leta efter henne. Hon bara fortsatte. Vändningen för vår relation var när jag tog lammstek i en påse gick ut med valpen och sedan satte mig i vind och plockade i lammkött på marken. Då såg man hur hon vindade - Mmmmm mat!!! Kom rultande till mig. Hon fick smaka. Sedan gick jag och hittade lammstek på andra platser i vind. Aha - man ska bry sig om tanten. Hon har förmågor! tycktes Essie tyckas och sedan var vi ett team. 

Tyvärr hade Essie otur med fysiken. Det var alltid något. Alltid! Började med rävskabb och mask som valp. Vid fyra månader började hon bli seg och konstig. Ville inte leka riktigt, på ett sätt som man förväntar sig. Hon var aningen däven. När det började dra ihop sigg till MH började hon också reagera på skott. Inte så ovanligt att det sker i den åldern, men skotträdda schäfrar är inte så vanligt. Fick tipset att söva och kolla öra, näsa, hals, trots att hon inte visat någon klåda i tex öron och såg fin ut i halsen. Tack vare min underbare veterinär som lyssnar på mig, så sövdes hon trots att en yttre besiktning inte visade något. Då hittade man täta proppar nere vid trummhinnorna, där det också fanns en vätskefylld blåsa. När vi hittat problemet och fick det åtgärdat var det inga problem. Då var hon skottfast igen och var inte längre rädd för åska.

Sedan krossade hon en led och gick med gips ett bra tag, men blev faktiskt helt återställd. Sedan var det en ständig massa diffusa symtom och cortison till och från...

Vet inte hur sjukdomarna i tidig ålder påverkat henne eller hur mycket som var "hon". Resten av livet var hon pigg vid två tillfällen per år. Kring löp. Två, tre veckor innan löp blev hon piggare och jag kunde efteranmäla till någon tävling och sedan träna som en tok. Tävla och sedan löpte hon. Efter löp var det plattfall och det gick inte och träna något vidare förrän inför nästa löp. Med typ två tävlingar per år blev vi uppflyttade elitlydnad och godkända i högresök.

Jag beslöt så småningom att kastrera henne, för att se hur det skulle på verka henne. Hann dock inte riktigt utvärdera detta, för sedan hände det hemska. Essie var som vanligt, jag skulle bara gå in och hämta en jacka så skulle vi gå ut till hästarna. När jag tagit jackan och öppnade dörren låg hon där, med huvudet hängande nedför trappen. Drog två andetag och var död. Vilket trauma. Jag fattade inget. Först trodde jag hon drev med mig. Hur man nu kan tro det. Men det var osannolikt. Hon var sex år. Åkte in med kroppen till Blå Stjärnan, men de var inte intresserade. Det är nog cancer och det är inte ovanligt att schäfrar dör i den åldern!!!!! VA!!! Jag som hade Kiro hemma som var på väg mot 14 år....

Jag valde att obducera själv och då var det cancer i njuren som hade brustit och hon dog av inre blödningar. Gullegumman!!! Och stackars Johan som skulle få henne som tränings och ev. tävlingshund. Hon var ju perfekt att träna med för ett barn. Grundtränad, cool, lugn och snäll mot allt och alla...

Solen sken så vackert. Jag var helt allena på bygget. Härligt. Det skulle bli en riktigt skön dag med hästarna och hundarna. Jag kånkade ned sadlar, huvudlag, långa tyglar, korta tyglar, tonvis med godis och annat tingeltangel ned till paddocken, för att finna att den var körd. Den var för hård och knögglig. Besviket var det bara att kånka grejerna tillbaka upp till sadelkammaren. Vad göra nu då? Rida ut i skogen med Loke... nä, inte idag.. tyckte det var kallt och ville vara i solen.

Grunnade en stund. Det fick bli Fnasket. Han fick komma in i trädgården och leka. Han är allt väldigt rolig han. Mycket skruttibangbang och show. Vi gjorde inget särskilt utan lite vad som föll oss in, lite huller om buller och utan struktur. Lite löslongering. Ha ha fattade han direkt. Både gå på volt, vända in och byta om volt. Vi körde lite klossen, huvud på marken, klia sig mot benet, stegra, inkallning, ruska och springa runt ett träd. Vid ett tillfälle så förstod han inte riktigt vad jag var ute efter (antagligne in te jag heller he he), såg hur han grunnade. Då apporterade han en nedblåst pinne och ja, jag belönade. Sedan låg det i pipen också.

Efter min lekstund med Fnasket blev det lekstund med Zack i solen på gräsmattan. Han är lika rolig han. Jobbar lite extra på fart. Han springer på som de flesta, men är inte lika snabb som Puppis (förstås). Snabbare schäfer än Puppis får man leta efter, synd att han inte få nyttja det.  Det kom en fråga härromdagen om mina vovvar. Var de kommer ifrån o.s.v Här kommer en liten, kort presentation.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------  

Min första hund hette Bricards Queenie. Hon var en omplaceringshund och den snällaste lilla schäfertik man kan tänka sig. Det fanns bara ett ord att beskriva henne och det är SNÄLL. I övrigt var det inte så mycket. Vet inte om det hade med erfarenheter att göra men hon gillade inte att kampa, leka, eller ens att äta speciellt mycket godis. Att träna med henne var en grannlaga uppgift. Kanske hade det sett annorlunda ut med de erfarenheter man har idag, men då var det inte lätt. Vi blev väl uppflyttade ur appellen och hade förstapris i lydnadsettan. Sedan lyckades jag göra henne skottberörd också pg av okunskap, så det blev inget mer där. Hon var som sagt enastående snäll och lätt att ha att göra med. Hon var "jättelydig". Sprang aldrig fram till främmande hundar eller människor, lämnade aldrig tomten, gick alltid lös, grävde inte, skällde inte. Allt detta bara för att hon inte hade något intresse av det. Jag tyckte dock att jag var världens bästa hundtränare som hade en så lydig hund. FNISS!

Sen skaffade jag Nemårs Kiro. Dvs HUNDEN! Min stora kärlek. Det måtte ha varit världens bästa hund alla tider. Synd bara att jag inte kunde så mycket. Han blev hunden jag fick lära mig i stort sett allt på, och han ställde upp på allt. Fick öva mig upp i elitlydnad, elitspår, högresök, testade rapport och så blev han bevakningshund för flygvapnet. En riktig träningsnarkoman. Tröttnade aldrig. Brydde sig aldrig om väder o vind eller miljö. Att träna på torget bland folk och hundar spelade ingen roll. Rådjur eller kaniner som popcorn runt benen - strunt samma. Hälsa på höglöpande tik - ska vi köra lydnad på samma plan som henne? Okey morsan vi kör!!!

Han stod också ut med olika träningsinriktningar dag för dag som varierade beroende på vilken kurs jag gått på sist, eller vem jag pratade med sist. Vilken underbar hund för en nybörjare... 

Under de 14 år jag hade äran att få vara i hans sällskap såg jag honom bara osäker vid två tillfällen. En gång när han var 9 v. på klubben då en av våra "speciella" gubbar kom rakt fram mot oss med pilotsolglasögon och keps neddragen i pannan hävde sig över honom . Då såg man en liten hmm på en millisekund och sedan var det okey. Andra gången var han 4 månader och tittade till på en GB-gubbe som vickade fram och tillbaka vid ett färjeläger på Gotland. Thats it. Annars sååå trygg och happy-go-lucky. För att få honom att bli arg fick man anstränga sig och det gjorde man två gånger. En gång i Boden och en på Såtenäs och JA han kunde bli arg, men man fick överbevisa honom om att man var dum och inte bara klumpig. Då bet han bra också. Han hade kort kors, Kiro och höll svansen som en gråhund nästan, rakt i vädret. Och jag kan inte komma ihåg att den neverever var under horisontalplan. Oavsett hur jag grälade på honom. Han gjorde dock alltid som jag ville, men egentligen bara av nådighet kan jag tro. För bekymrad var han aldrig.

Träffade han osäkra hundar så lät han dem morra, skälla och bita honom. Han vände andra kinden till och stod lugnt och tog emot. Väntade tills de lugnade sig. De värsta slagskämparna som kom rusande avväpnade han effektivt genom att bara stanna till, höja svansen lite - då vände de.

Om någon hanhund kom fram när han låg bunden, bekom honom inte. Inte heller om de tog hans grejer. Han var lika lugn i det. 

Jag får nog skriva hans memoarer någon gång, för han var verkligen, verkligen en alldeles speciell vovve. Hur många människor träffar jag inte än idag som man snackar med och pratar hund, när jag nämner Kiro kommer de ihåg den fantastiske schäferhannen som såg ut som en gråhundstik.

Fasen nu lipar jag igen. Han har en del av mitt hjärta för evigt och utan honom är jag halv!!!

Foto: Krister Hammar    

På en av våra spårtävling i råkade jag ramla över en dansk-svensk gårdshund som var till salu och mellan spåret och lydnaden åkte jag till bankomaten och sedan tog jag den lilla skåningen och stoppade in henne till Kiro. Det var Max Factors Paulina Ollesdotter "Inka" det. Den lilla bedårande hunden var med oss länge också.

Inka så bedårande söt med en enastående attityd.

Fortsättning följer.Så småningom kommer jag nog till dags dato =D.

Idag var det lugnet efter stormen. "Emil" besökte oss i natt. Jag var inte riktigt beredd på att det skulle komma nytt oväder, så det var bara att skutta ut och sätta täcken på Cazal och Edipo när det började blåsa upp. Oh, så praktiskt det är att ha hästarna så nära. Kommer ihåg hur det var för länge sedan när jag hade inhysta hästar som stod mil bort.  

De är för snälla, de goda pojkarna. De står som små ljus och låter mig fippla med täcken och spännen mitt i stormen. Loke och Milou har inga täcken på, de är både mer rustade och tåligare är de iberiska. Jag har aldrig sett någon av dem frysa. Det är nämligen så att blåser det, så går inte pojkarna inomhus. Då står de hellre och trycker med rumporna mot blåsten på en speciell plats i hagen. Lite skogslä är det där så det silar nog lite, men blåser rejält och regnar gör det. Att de inte går in tror jag har något med instinkt att göra. De har säkert någon idé om att ha uppsikt när det blåser eftersom man hör sämre. Antagligen upplever de sig mer sårbara. (Vild gissning, men jag gissar glatt vidare.)

"Om hästen själv får välja" så står de alltså inomhus hela dagarna när det är varma sommardagar. De ligger också och trynar i halmen ganska ofta när det är bra väder. Regnar det bara verkar de inte bry sig så mycket, men när det stormar så gör dgår de absolut inte in. När de mojnar går de däremot in och lägger sig. Om jag funderar vidare så "om människan själv får välja". Så går hästarna (ofta) i stora platta hagar utan skugga när det är heta sommardagar. (Skugga tror jag  är mindre viktigt för värmen, men mer viktig vad gäller flugor o annan ohyra.) Blåser det och regnar, ja då får de (ofta) absolut inte gå ut. Så det kan bli.... Sen är det fråga vad som är det bästa. Om de får bestämma eller vi får göra det. Det vet inte jag...

I dag på dagen har det däremot varit ett enastående fint väder. Jag passade på att lägga lite spår åt Zack. Han är väldans duktig tycker jag. Sköter spåret självt, justerar hastighet efter behov, reder ut sina problem, plockar sina pinnar och jag kan bara följa med och njuta. Tackar och bockar!

Att fota med mobil, var föga effektivt. Suddigt!

På vägen hem från spåret så tänkte jag för mig själv att det hade gått nådigt åt fingrarna idag. Normalt sett så är det alltid någon del av kroppen som kommer ikläm. Två sekunder senare så kom de ikläm... Det är inte utan att jag känner generna efter farbror Kiro. Det var samma med honom. Blodvite varje gång vi tränade, och så också med Zack. Ganska lustigt det. Puppis som är betydligt mer vild och mer snurrig har aldrig gjort hål i mitt skinn... måste ligga i generna. Men med tanke på att jag älskar dessa linjer, så tar jag gärna ett hål, eller två per träning.

Vi fick gödselkontainern bytt i mellandagarna, och nu råder bråda dagar för att få undan så mycket i hagen som möjligt innan det blir kallt och fryser. Att mocka är kanske inte det roligaste kan man tycka, men när man väl håller på skottar med bra musik (P!nk förstås) på så är det faktiskt ganska skönt. Man får kroppsarbeta, man är ute, man lyssnar på bra musik, det blir fint och med jämna mellanrum kommer hästar fram och gosar. Jag kom på mig själv med att vara sprittandes lycklig där jag stod i hästskitiga kläder och ömmande muskler. Riktigt, riktigt lycklig!

I detta prespektiv verkar det nog inte så tungt ;-).

Tankarna far runt ganska bra när man arbetar med monotona göromål. Tänkte lite på hundträning och fick en liten aha tanke om "rätt tanke" när man börjar träna att hålla position. Ska fundera på det mer... Jag tänkte också på planer inför nya året vad gäller hundar, hästar, fiskar och annat. Tänkte på alla nyårslöften som alla människor gett och som antagligen kommer att haverera inom en vecka. Fnissande funderade jag vidare på detta med ideal och hur idealen varierar genom tider...

När det var ont om mat för mänskligheten var idealet att vara tjock. Då visade man att man hade gott ställt och kunde äta sig riktigt mätt. När det blev lättare för alla människor att få mat då blev idealet att vara smal.

När det var vanligt att jobba ute, då var idealet att vara blek. Då visade man att man var så rik så man slapp jobba utomhus. Gick man ut fick man ha parasoll. Man skulle heller inga muskler ha för att man inte behövde kroppsarbeta. När industrialiseringen kom jobbade folk inomhus, då blev idealet att vara brun. Då visade man att man inte behövde jobba utan kunde sola...

Nu kroppsarbetar de flesta inte så nu ska man träna och ha muskler, för då visar man hinner träna....

Det är inte lätt att vara människa...

Tyvärr är fokus lite väl mycket på det yttre tycker jag. Denna ständiga strävan att vara snygg i andras ögon, som jag får för mig upptar en stor del av människors liv, är tragisk. Om man kunde lägga en del av sin strävan på att leva här och nu också. Njuta av det man har. Vara glad för den man är. Att hitta glädjen i vardagliga saker som tex att mocka lite skit och smeka en mule.

Att till i alla fall liten del fokusera på det inre. På sin hjärna och på sina intressen.

När jag sitter på ålderdomshemmet oförmögen att göra större dåd, vill jag tänka tillbaka på mitt liv och känna att jag gjorde saker JAG tyckte var roligt, att jag NJÖT av det liv jag hade och inte att jag tillbringat mina år med en omöjlig kamp att behålla ungdom och skönhet eller bara göra saker för att andra ska tycka att jag var bra och duktig. De andra tanterna och farbröderna lär sitta där lika skrynkliga, hängiga som jag. Hoppas att de inte ångrar sig då.

Så hoppar tankarna än hit än dit. Emellanåt kommer hästarna och gosar en stund. Det är underbara pauser i arbetet. Att krama en häst, klia en manke och pussa en mule. Det är livskvalité för mig det.

Att se Milou och Zack tillsammans är också något som gör mig glad.

(Zack släpper ned bollen vid Milou för han vill ha lek. Han gör så med folk också. Sedan skäller han och gör lekinviter. När inte Milou leker eller kastar över bollen (lite svårt kanske) så försöker han ta tassen för att få bollen. Milou är där för han är så nyfiken på just Zack. Det har han alltid varit. Varän just Zack är, dit går Milou.)

Jaha, å så var det då ett nytt år då. 2012. Ska bli spännande att se om det blir lika bra som de förra varit eller kanske t.o.m bättre.

Själva nyårsfirandet var väldigt trevligt. Johan smartingen kom på att vi och gästerna var tvugna att berätta våra nyårslöften på scen med mic och högtalare. Undrar om de blir mer hållbara då. Jag spräckte mitt direkt. Jag lovade att äta ordentliga mål och inte en massa blaj. Det körde ihop sig direkt för mig. Nästan hela dagen har varit ett oreglebundet snaskande förutom en god middag hos familjen Laudama. Fast nyårslöften gäller väl inte egentligen förrän efter tjugondag knut.... :-).

Vid tolvslaget började det smälla förstås. Både i söder, öster och väster. Jag hade tänt upp paddocken så att det inte skulle synas lika bra. Hästarna tog det hela med ro. De stod och tittade på skådespelet. Jag gick ändå ut för att stötta dem lite och prata med dem. Det roliga var att de tamej f-n visste att jag skulle komma med massor av godis. Det är ju tredje året i rad som jag gör så. I vilket fall kom de springande fram till staketet så fort jag gick av altanen och mot dem. De hade gjort kopplingen fyrverkeri = godis.

Kanon.

Sedan började närmsta grannen, tvärs över skjuta. Då blev Loke lite orolig och tog några travsteg typ tre. Så värre var det inte. Hundarna som hörde att det var grejer på gång hade själva öppnat ytterdörren och kom glatt utspringande. Jag säger bara tack och lov mitt i eländet att man  har djur som inte är rädda. Hundarna bekom det verkligen inte, hästarna var mest förundrade trots att det smällde och blixtrade rejält. Man tänker på de stackars djur (och människor) som mår jättedåligt. Vilken ångest! Vilket lidande!

(Sen är det nog ändå en viktig tanke när det gäller avel. Att man avlar på djur som är så trygga och ljudsäkra som möjligt och som klarar även denna typ av belastning.)

Pojkarna kollar på spektaklet...