Alla inlägg den 16 mars 2012

Av Ann-Louise Ryrvik - 16 mars 2012 11:36


Hux flux visade det sig att det var fredag idag. Hade faktiskt ingen aning. Jag reagerade först när så många på radio och tv nämnde fredag. I början trodde jag att det var reklam för vad som komma skulle i morgon, tills jag insåg att det var för många gånger. Jag frågade gubben vad det var för dag. Säker på att det var torsdag och han säger fredag! VA!?? Grunnade och kom på att det berodde på att Johan var ledig från skolan i måndags och då blev hela veckan lite konstig.


Måndag kom vi hem så sent. Och på något sätt blev det söndag i mitt huvud.


Tisdag var jag hos världens bästa veterinär; Jörgen Junkergård på Solstadens smådjursklinik i Karlstad. Han är bara super. Väl värt att åka 17 mil enkel väg för. Passade på att väga Zack och han väger numer 36.4 kg, stora killen. Passade på att lägga en visit på Karlsta brukshundklubb. Där var det många som tränade, men vi smög oss till ett hörn och gjorde lite i alla fall. Nyttig träning med miljö och andra hundar.


Onsdag; Förkylning på ingång. Ont i bihålor och allmänt hängig. TTELAs artikel var i tidningen och på deras TV. Det gick inte så långt fram på dagen innan GT ringde och ville komma. Efter som jag var sjuk så kom de på torsdag.


Torsdag; Lite piggare. Jag var nöjd med att GT skulle komma. En intervju orkar jag med och ev. någon bild. När de väl dök upp så ville de filma också. Oj, den var jag inte med på. Det hade blivit kväll och vi fick rigga upp bygglampor. Om det tyckte känslige Gustav III inte. Inte! Han strejkade och vågade sig knappt upp till ytan och ta en matbit. Surt!

Danny II Den okänslige guldfisken, brydde sig föga om folk, lampor och kameror. Simmade väl hyfsat genom sin tunnel och slalomen var väl sådär. Slalomet gjorde han bäst första passet då fotografen tog stillbilder. Ironi. Men vad ska man göra. Det är djur. Dessutom är de ju inte så rutinerade än. På kvällen körde jag något pass till med Danny. Då tog han hela perfekt vid några tillfällen. Det är på gång. Kanske, kanske blir det en youtube-film i loppet av helgen... 


Idag fredag: Tillbaka till bingen igen. så förkyld :-( . Trååååkigt! Har inte gjort ett knop idag, förutom suttit upp vid datorn några gånger. Just nu roar jag mig med att kolla på lite gamla bilder....  Här kommer några:



MARS 2010


 

Loke och Edipo 



     




  




    



MARS 2008


 

Puppis valp och Milou grå...




     


Puppis redig.

 

 

 

Annika på besök



 

Casino och Milou gosar.




  

  Isabel, Junge och Annika på promenad

 

 

MARS 2006


 

Junge. Tidig vår då också.


 

Essie



Kiro och Essie - älsklingarna fortfarande i livet.


  

         

Cazal - rena dunungen eller ska man säga fula ankungen....

Av Ann-Louise Ryrvik - 16 mars 2012 07:30


Spännande att resa med en bil  och bo i en liten stuga tillsammans med två hanhundar och en löptik som bjuder ut sig... Hon är fruktansvärd Diva. Hon backar in. Ligger de ned så ställer hon sig med sina privata delar rakt över huvudet på killarna. Ja, hon gör allt för att få uppmärksamhet och att de ska göra det som hon tycker de borde. De däremot är kallt avvaktande till de "äkta dagarna". Då däremot är de inte sena att ställa upp om så skulle vara.

Det är INTE detta jag syftar på med inläggets titel ha ha, utan jag tänker på en man jag mötte på en av mina promenader.


När jag nu bodde på ett friluftsområde med markerade slingor, tänkte jag att det kunde ju vara kul att gå på lite sådana. Dessutom skulle det, vad jag förstod, finnas skyltar utmed dem med historisk information om omrdet. Sicken kombination för en gammal SO-lärare. Till mitt stora förtret så lyckades jag inte hitta några som helst markeringar som jag lyckades följa. Snacka om att man är inkompetent - eller så har någon annan gjort det för svårt... i alla fall för en idiot som jag. Jag hittade en markering sedan ingen mer. Helt plötsligt i skogen dök det upp någon annan färg eller symbol. Det blev till att gå på måfå och det blev bra det också.


Med två killar och en löptik gick jag ut tidigt för att få vara ifred det innebar klockan sex på morgonen. Dessutom så är hundarna promenerade tills resten av familjen vaknar och det är dags att äta frukost och sedan att göra något annat.


En morgon drog jag iväg som vanligt. Gick en bredare skogsstig som nu var en hel iskaka. Stundtals fick jag gå och hålla mig i buskarna och träden bredvid stigen. Det hade flera gjort när det började bli halt, så det var lika halt där också.  Att gå off-road med hundar i koppel kändes inte som så lockande och att ha dem lösa, förutom Zack, kändes heller inte bra med tanke på deras förvirrade sinnen plus att Diva kan vara som "rabiessmittad" vid hundmöten ibland.


Hur som helst så traskade (läs hasade och gled) vi på där i godan ro, tills vi kom till en asfaltsväg som vår stig kom ut på. Hmmm. Borde ta vänster här tänkte jag och konsulterade min Runkeeper. Den app. j-ln som aldrig fungerar som den ska... Medans jag stod där med sly på bägge sidor om mig, åt jag ett äpple och svor tyst för mig själv över appen. Försökte få den att funka. Ja, då plötsligt dök det upp en man med två hundar. Jag försökte snabbt men ändå lugnt retirera. Det kunde jag bara någon meter eftersom min enda utväg var den tjocka blankisen. Det var ett ännu sämre val för där skulle jag aldrig kunna stå upp där, utan skulle ha drattat på ändan med ett resultat som gett utslag på Richterskalan.


Det blev för trångt, för fort, vilket resulterade i urladdning. Urladdning var ordet. Så här såg Diva ut. Om inte värre... Jo, jävligt mycket värre!


 

Till och med pälsen är lik...

Hon var som en grävling med rabies. Puppis som numer är jätteredig vid hundmöten och inte säger något, blev uppeggad. Tycker hon det är så farligt - ja då är det det! Han hade ragg och puckel som ringaren i Notre Dame och hoppade jämfota som katten i Aristocats. Dock fräste han rejält högre. Zack, den gode Zack stod bredvid och undrade vad fasen det var med dem. Han ökade inte andehämtningen över huvudtaget och var bara förundrad. Tur att man har en hel del graviditetskilon och även ett antal andra kilon också att sätta emot. En tjock, kortbent värmlänning välter man inte så lätt ;-).


Så till det intressanta. Mannen var kolugn. (Det hade jag inte varit om jag varit han!) Lika lugna var hans hundar. (Två springerspaniel eller nåt - jag hade fullt upp om man så säger, så jag tittade inte så noga.) I lugnt mak och med en otroligt trygg, vänlig och stillsam attityd passerade en fem-sex meter framför oss. Mannen började prata och var så  trevlig. Hans hundar skötte sitt. En satte sig och bajsade snett framför oss. Han kommenterade det med; oj då och så sätter han sig här precis framför.. typ. Han tar upp en påse och plockar lugnt upp bajsen. Hans hundar nosar väl lite. Allt detta lugna medans jag står där och håller två bestar som vrålar efter bästa förmåga några meter ifrån, vilket ingen av dem verkade notera. Imponerande!!! Snacka om att mannen och hans hundar hade självförtroende.


Vi pratade lite. Han var jättetrevlig och inte alls något som helst dömande. Diva-räpan lugnade sig och det gjorde därav Puppis också. Så skönt. Skönt för en annan och skönt för hundarna. Vilket bra möte.

Så småningom sa vi adjö och han gick vidare. Han var ju påväg åt det hållet jag tänkt. Jag gick ut på vägen stod och velade lite. Mannen hade bara kommit 20 m och de hade inte mer bråttom nu. Fasen ska jag göra?  Jag hade ingen som helst lust att vända och gå isbanan tillbaka. Att gå åt höger var inte heller så lockande eftersom jag skulle gå åt "fel håll"...


Då fick mannen syn på mig. Ska du här åt? undrade han. Jaaa... jag tror det... svarade jag lite tveksamt. Jag frågade om den gick till Glömstavägen och fick bekräftelse på det men också lite tips om hur jag kunde gå av mannen och sedan sa han; Jag tar med hundarna av vägen och lite in i skogen så du kan gå förbi. Sicken hjälte. Nu hade i o f s Diva slappnat av (och insett att de inte var farliga kan jag tro) och vi kunde lugnt gå förbi fastän han bara börjat dra sig åt sidan.


Sedan gick resten av promenaden och resterande promenader fint. Hundar på lite håll är okey, men så nära var för svårt för henne. Det är väl för sällan Diva hamnar i situationer där hundar kommer så nära, så fort, så hon är ovan. Puppis hanterar det numer - om inte Diva jagar upp honom.  Zack han bryr sig föga. 


Anledningen till mitt inlägg är att hylla denne man. Denne coola man och hans lika coola hundar. Så imponerad! Så trevlig. Så utan värderingar. Så öppen.

Mer sådana personer åt folket!!!! Då blev det nog inga krig.....


  

Tre små grisar under lugnare förhållanden. (Jag håller på att tvätta Divas koppel som hon så fint lyckats skära isär Zacks pyramid-lös-bajs med... Suck! Det skar igenom som en kniv i en chokladpudding..)



   

Diva med sitt hov av uppvaktande gentlemän.

 

 

 


Ps. Hmmmmm kom att grunna på  vad blir då jag? Osäker och aggressiv??? Eller cool som Zack.. Ds.

Presentation

Fotoutmaningen 2015

 

Kategorier

Fråga mig

88 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästboken!!!


Skapa flashcards