Här kommer resten av bildbomben på vovvarna. Jag börjar få "luksusproblem" som bäste herr Morten Egtvedt brukar säga. Hundarna håller sig alldeles för nära för att jag ska kunna ta några bra bilder. Lyxproblem. När Zack var lite yngre kunde han i ungdomens iver i alla fall springa bortåt 40 meter från mig och dra med de andra. Nu har han blivit lite vuxnare och nu går de 4-5 m bort och oftast har ja en hanhund vid varje ben och Divan ett par meter fram. 

Det är ju mycket bra och önskvärt, men det funkar inte med mitt objektiv. Kanske dags för vidvinkel ;-).

Ibland kan de gå på lite, typ 10 m, men minsta intention från min sida att stanna till eller lyfta kameran för att ta medans jag går resulterar i att de vänder tillbaka. Man får det man förstärker. Jag har gett dem mycket karameller nära för att gå nära i vissa situationer. Oftast när vi kommer ut på ett gärde eller kliver in i skogen. Det för att hinna se om det finns hjortar, älgar, vildsvin eller något annat skojsigt. Då kan jag stanna och vänta på att det springer undan, så de inte gör det när hundarna ser och eventuellt blir förledda att springa efter. 

Här kommer i alla fall några bilder:

Det är mycket nu. Har en deadline nära förestående så det blir mycket jobb. Mest bara det. Man blir lite förvirrad också. I går hade jag lämnat grinden öppen ifall att  slamsugaren/tanktömmaren eller va det nu heter skulle komma. Det är inte alltid att jag hör om hundarna är inne och kanske inget säger.

Det är inte alltid så att jag kommer ihåg att jag lämnat grinden öppen. Det hände igår. Satt och plinkade på datorn, släppte ut hundarna för att de skulle få gå ut och kissa och få lite luft. Efter en stund, gud vet hur länge, kom jag på - shit grinden är öppen!

Förr hade det aldrig varit några problem. Min första hund, hon var alltid hemma. Det behövdes inga grindar eller någon tillsyn. Oavsett vad som hände satt hon kvar. Det kunde passera hundar 15 m från henne (vi bodde vid en väg då) och hon reste sig inte ens. Och oj va kaxig jag var. Världens bästa hundtränare minsann! Jag visste att säga till alla andra hur de skulle göra. Det gäller att jobba på kontakt och att vara ledaren. Ha ha ha. Vad jag inte hade förstånd på då var att hon inte var så modig att hon vågade gå iväg och inte heller hade hon något intresse av något speciellt. En snäll och trevlig "sällskapsschäfer", men inte min förtjänst.

Sedan kom Kiro, där fanns inget brist på mod och driv, men honom tränade jag så mycket med så han hade bara ett intresse och en mening i livet - MATTE. Jag var Gud för honom och han var limmad vid dörren för att där jag var skulle han vara.

Tredje hunden som kom till familjen var Inka. Den lilla dansk-svenska gårdshunden. Hon tyckte det mesta var kallt och blött ute så hon gick ingenstans. Var det varmt låg hon ändå och solade. 

Sen kom Essie!!!  Essie, Äventyrs Esmerlada, var av annan kaliber. Hon var sig själv god nog. Redan första natten hon kom till mig( som 8 veckors valp) drog hon upp i skogen i djupsnö och mörker, och vi fick gå ut och leta efter henne. Hon hade inget behov av någon eller något annat. Hon kom och gick som hon ville och var totalt oberörd och orädd. Fanns inget som begränsade henne och inget roligare hände, ja då drog hon. Hon vittjade fågelbord, soptunnor, jagade, byggde lyor och hade allmänt skoj på eget bevåg. Om jag kom och hittade henne så var attityden "Jasså, är du här också. Så trevigt!" och följde sedan med hem när jag bad henne. Det var inte att hon stack från något, hon gick till något. 

Min bild av mig själv som supertränaren fick sig en törn. Nu skrattar jag åt alla som gör samma resa som mig. När de är världsbäst tränare när hunden inte går någonstans, fast det egentligen är hunden som inte vågar och vill...

Det braiga med att ha en sån som Essie är att 1, man kommer ned på jorden 2, man inser vikten av en bra signal som når långt. =D

Hon jagade nämligen som bara f-n. På den tiden använde jag hårdhandskarna också. Bland annat var det vid ett tillfälle jag promenerade med henne längs med en grusväg, rätt som det var hade hon dragit (hon var lite som fantomen) och började driva en hare. Snabb var hon också och var rejält nära den. (Hennes mamma lär ha brukat käka ekorrar så svansen hängde ut genom mungipan.) Jag ropade förstås nej, men vad hjälpte det då. Det var ju redan igång.

Den samarbetsvilliga haren hade dock vänligheten att springa upp på grusvägen en bit bort och vända och dra längst med den mot mig. Rakt emot mig kom den, passerade mig med någon decimeter och jag gjorde mig redo för att ta Essie. Och det gjorde jag. Fick fint grepp och vände ned henne; "Det var f-nimej sista gången du jagar €%&=)(/&&%€!!!!!!"  Tror ni att det hade effekt ? Nope. Förstås inte. Redan nästa promenad var hon igång igen.

Det var då jag insåg att jag nog måste ändra taktik.

Indirekt hade jag redan börjat på vägen till lösningen. Eftersom hon ofta vandrade iväg, fick man ha koll på henne. Aldrig släppa ut henne för lång tid ensam, aldrig gå i egna tankar. Ibland när hon var ute och kissade kanske hon inte kom direkt. Kanske var hon på andra sidan huset, eller kanske hade hon börjat lomma iväg. Jag ropade. För att förstärka busvisslade jag och när hon kom blev jag förstås jätteglad - puh - hon hade inte stuckit! Då ville jag naturligtvis ge henne något extra gott och ofta hämtade jag något riktigt smaskigt i kylskåpet. Hade hon varit borta en stund och kom direkt när jag visslade blev jag förståss VÄLDIGT glad och då strök pojkens pannkakor, resten av söndagssteken, osten och annat gott med.

Så småning om fick vissling betydelsen "nu tömmer matte kylskåpet" och den signalen kom att få henne hem om hon var låååångt bort på skogarna och det fick henne att bryta i full jakt. Häftigt! Såg man henne vända jakten eller komma genom skogen som skjuten ur en kanon, blev det applåder och hejarop, vilket naturligtvis förstärkte det ännu mer. Den blev så laddad så det nästan blev som en reflex -ni vet Pavlov - hennes kropp sprang hem i fyrsprång oavsett om hjärnan hunnit med att fundera över det :-).

Denna nödsignal har sedan följt med i generationerna. För precis som hon tyvärr lärde senare generationer att gå iväg och undersöka världen, så lärde hon dem också att när det visslas så ska man springa hem utav bara h-vete.

Så igår när jag kom på att jag glömt grinden öppen, nöp ångesten tag i mig. Var är hundarna??? Sprang ut och visslade. Diva hade bara gått till päronträdet och käkat päron, så hon kom direkt runt hörnet med förvånad min "jag är ju här!!?!"

Jag visslade igen. Efter ett tiotal sekunder lyssnade hon bortåt vägen, jag hörde inget, och efter ytterligare en stund hör jag också. Det smattrar på grusvägen, och strax flyger de två vovvepojkarna över backkrönet i full tokfart. De fick förstås applåder och glada tillrop och vi sprang in i huset och in i köket fortfarande under glada tillrop. Fram till kylskåpet kutade vi och där som tur var, stod en stor skål med stekt kyckling. I kg av Mannerströms findelade kycklingbröstfiléer som gubben hade stekt kvällen innan. Hundarna fick allt och tackade och tog emot. Det blev en mycket bra repetition av nödsignalen!

Här kommer en bildbomb.Det är del 1 och del 2 kommer i morgon.

Idag var jag lite busig och oansvarig. Jag har jättemycket jobb som måste göras och jag har en deadline i morgon em, samtidigt så var det uppehåll i morse trots hot om regn. Jag hade inte hunnit med hästarna sedan i fredags, så det gick bara inte att motstå. Jag var tvungen ut och rida lite. 

Tur var väl det för det blev några riktigt fina pass. Riktigt fina, för att vara oss alltså. Allt avlöpte som jag vill, med glädje och engagemang från hästarna, och i lagom dos och progression. Kändes himla bra och gjorde så att när jag väl satte mig med jobbet så gick det riktigt bra också. Mycket bättre än om jag stannat inne och jobbat hela tiden, då hade jag blivit frustrerad och jag tror effektiviteten är dubbelt så hög när man är tillfreds.

Som siste punkt med hästarna för dagen, så gjorde jag en liten lastning för att filma. Den kommer här;

Nu ska jag jobba lite till, typ hela natten, så får vi se om jag hinner rida i morgon också. 

I helgen hade jag två klickerkurser. Första dagen var jag i Tvååker på Stall Haväng, http://www.stallhavang.se. Och på söndag var det Åseda och Åseda Ryttarförening, http://www2.idrottonline.se/AsedaRyttarforening-Ridsport/.

Vilka trevliga dagar! Trevligt upphöjt i minst tre. Trevliga anläggningar, trevliga människor och trevliga hästar (och några hundar)!

Det hela började i och för sig lite sådär. På fredag kväll satt jag och tjötade med en polare och hade det allmänt trevligt. Helt plötsligt hade mitt ena öga svullnat och var alldeles rött. Så typiskt när man ska iväg och ha kurs. Sedan innan hade jag dessutom en fläskläpp (inte så stor men ändå) sen jag fått en pinne på den när jag lekte med vovvarna. Jag såg m.a.o ut som Quasimodo. Funderade ett tag på att ta en pappkasse och göra hål i. Det hade varit en förbättring. Go' a facebookkompisar tipsade om tomtemask, rånarluvar och annat smått och gott. Jag är dock en modig kvinna, så jag infann mig å naturell :-). 

I morse var jag lite sliten och när jag vaknade vid 06.00 så hade jag lite ont i nacken. Jag tänkte bara väcka familjen och sedan såg jag framför mig hur Gubben skulle köra barnen till förskola och skola och hur jag då skulle krypa ner i sängen igen, mysa och kurera min nacke. 

Gick på toa. Då kommer Gubben. "Jag har glömt att jag ska ju flyga till Barcelona om några timmar!" Oj. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag fick få upp barn, hoppa i egna kläder och köra dem, medan Gubben packade och grejade. Efter dryga halvtimmen var jag hemma igen, plockade upp Gubben och så fick vi dra ned till Landvetter. Det var bara att köpa sig lite frukost och åka hem igen.

Sen hade vi lovat köra en granne till tågstationen mitt på dagen, så efter någon timma  körde jag honom. Sedan hem igen. Jobba lite och så var det dags att åka och hämta barnen. Det är inte utan att man känner sig som man bedriver taxiverksamhet :-). Jag passar dock på att lyssna på Storytel då. Nu lyssnar jag på en gammal bok jag läst förut, Snabba cash. Tänkte lyssna på alla böckerna innan jag ev. kikar på filmerna. Nu avverkade jag den över helgen och är inne på nästa, Aldrig fucka upp.

Hade två filmklipp i telefonen som jag satte ihop till en filmsnutt. Snuttarna var på när jag vevar upp parasollet och Milou står under och sedan när jag sätter signal på bakben.

Härromdagen fick jag en hälsning från en hund och husse som jag träffat några gånger för drygt ett år sedan. Familjen hade nyss skaffat henne då och det var lite funderingar på träning och på att få vardagen att fungera. Nu fick jag denna fina film som verkligen andas kärlek. Kärleken till en älskad hund.

Och Bluesea är verkligen en vacker vovve!!!

I går var en skitdag, idag blev en sköndag :-) Min nya drive är att försöka plita ned något varje dag på bloggen igen. Idag har jag väl eg. inget att skriva, men jag skriver lite i alla fall så att jag inte bryter mina föresatser redan andra dagen :-) ...

Först i arla morgonstund så kom världens bästa hovis. Alla hästpojkar fick fötterna omsedda och vi tvåbeningar fick dricka lite kaffe och tjôta mellan varven. Gossarna skötte sig fint. Speciellt imponerad är jag av Fnasket/Edipo som är så himla cool. Från att vara bökig och skygg som liten, står han som ett ljus och en gammal farbror :-). Lite upprörd blev han när vi var inne på fjärde benet. Då gick han åt sedan, såg stressad ut. Började steppa lite. Vi blev mäkta förvånade. Vad händer. I vilket fall så stod han stilla igen, men såg inte helt konfortabel ut. När siste fot var kvar och jag tittade på sidan så kröp det en gigantisk älglus (eller om det var en hjortlus - jag vet inte skillnaden) där. Antagligen hade den bitit honom eller hotat om att bita. När älglusen var borta grejade vi lite till och då var han som vanligt igen.

Fasen så många såna det är i år. Har faktiskt inte sett någon på någon häst förut. Nånsin.

En liten enkelriktad bildbomb på Loke tagen med mobilen. Jag tycker han är så söt. Här väntar vi på hovis och då hade jag tid att ta lite bilder. 

När hovis var klar fick jag slänga mig in och på med datorn. Det var något strul på jobbet så jag fick greja lite med det en stund. Efter några timmars problemlösande och skrivande drog det ihop sig till lunch. Jag åkte till stan och till en kompis. Det är nämligen som så att onsdag är utsedd, av oss, till internationellasushidagen - varje vecka ;-) =D

Hurrey. Hur gott är inte det ha ha. 

Medans vi satt och frossade kom andra kompisar fingående förbi. Lite tjöt och skratt senare åkte jag och hämtade Johan. Johan slutar tidigt på onsdagar och har blivit kommenderad att ta bilder av mig och hästarna till ett litet projekt jag har. Vädret var ju så fint och färgerna var sköna. 

En som inte tillhör projektat men som är fin ändå är Kompis. Var ska sleven vara om inte i grytan. Där vi är och grejar, där är Kompis. Så han fick väl vara med på bild han också då :-)

Så kastade vi oss iväg och hämade Erik. Vidare till Överby för att köpa laddningssladd till Johans Macbook Air. Lite lustigt detta. Första säljaren sa att vi kunde ta vilken som. Bara kontakten passade så spelade det ingen roll. Varningsklockorna ringde - dong, Dong, DONG - men det kan ju inte stämma. Frågade igen, och jo. Det var bara olika snabbt de laddade. Vi frågade en annan säljare och han sa att för hög W - kan datorn bränna sönder och för liten ja då laddar den inte alls. Suck! Vi visste ju inte vilken Johan skulle ha. 

Johan försökte få lite kontakt med någon klasskompis som kunde kolla på sin. Först hände inget, så vi gick och fikade, men efter ett tag fick vi reda på det 45W till hans. Tur att vi kollade!

In och köpa en sladd för över 700 kr - inte kul. Det är den andra på ett par månader. Det verkar vara Mac´s akilleshäl - sladdar som går sönder, för jag tror inte att Johan är speciellt vårdslös.

Jag hann shoppa två böcker också som ska bli ett sant nöje att sätta ögonen i.

Erik fick lite att sätta tänderna i han. Trots att det bara är onsdag.

På vägen hem hann vi förbi cykelfixaren och plocka med oss två cyklar som varit på lagning också. Dagen har varit driftig. Men nu lockar sängen och boken om Freddie Mercury. Go´natt!

Idag, tisdag, hade jag planerat att ha en riktigt skön dag. Först skulle jag jobba lite hemifrån på förmiddagen, för att sedan i den strålande solen rida, träna med hundar och ta en låånngpromenad med dem som avslutning. Sen skulle jag jobba lite till på kvällskvisten. Suveränt. Bäst att passa på när det är så fint väder - snart är det snö och drivis.

Och hur gick det med det då? Det gick inte. I o för sig är det bara i-landsproblem, men jag som är en humörsmänniska kan bli så frustrerad så jag håller på att krevera. Det ene efter det andra ramlade över mig, strulade och krånglade. Nätet kröp fram trots 4G-makapärer i parti och minut, av alla de slag. Tugg, tugg, tugg, segt, segt, segt, fel, fel, gör om, gör rätt... Finns det något mer enerverande????

Den strålande solen och den klarblåa himlen räckte lång näsa. Gigantiskt lång näsa! Och hästarna de var vackrare och mer inbjudande än någonsin. Den enda kontakten jag hann med under dan var att slänga en blick ut genom fönstret. Vid flera tillfällen showade de rejält, men innan jag hade fått fram kameran hade det stannat av. Missade bl.a en maffi situation när de tre hingspokarna stod alla tre på bakbenen mot varandra. Det var fräckt. En annan gång kom de gasande i bredd i full karriär.... Riktigt energiska var de idag.

Detta var allt jag hann få med vid ett av tillfällena. Cazal och Edipo småleker.

Det blev kaffe och knäckemacka mellan varven och klockan 16.00 satte jag sista punkten och fick kasta mig iväg för att hämta Erik på förskolan. Jag hoppade snabbt ur för att hämta posten ifall det var något som skulle hämtas i stan. Vad såg jag där i min låda - jo ett mjukt kuvert. Aaaaahhhh... måste vara de andra tagelarmbanden. Äntligen!! Vänder på kuvertet och ser med förvåning min handstil på adressen.. Va!??! Hade jag skickat med ett kuvert med adress på??? Va!? Då ser jag - åter till avsändaren. Adressaten har flyttat utan hänvisning. Det var alltså mitt tagel som var tillbaka här igen. Så konstigt! Jag hade ju haft mailkontakt med tjejen och hemsidan verkade ju väldigt ny och uppdaterad. Hade jag rört ihop allt?

Nåväl, fick kasta mig in i bilen och vidare. Sen som en gnu. Naturligtvis var det tågbommat. Pling, pling, rödblink... forever! Nåt galet var det för vi stod där hur länge som helst och köerna växte i takt med min stress. Efter många om och men kom tåget och jag kunde ta mig vidare.

Plockade upp Erik och sen Johan. Vi åkte till affären för att handla och för att hämta ut ett paket med T-shirts jag beställt från USA. Naturligtvis hade tullen varit på paketet så jag fick betala 215 kr till. Dyra T-shirtar blev det. 

Väl inne så vände humöret lite. Twist i lösvikt! Tjoho. Det är främst en sort jag gillar och nu kunde jag plocka en jättepåse med den. Göttt!!!!

Mailade tageltjejen när jag kom hem. Det visade sig att adressen var korrekt, men att de hade haft en brevbärarvikarie som hade haft dålig koll och gjort några tabbar. Den ordinarie var dock tillbaka, så det är väl bara att skicka taglet igen och hoppas på bättre tur denna gång.

Sen blev det till att städa kök som såg ut som en krigszon, vattna hästar och vattna nypanterade rosor, utfodra hundar och jobba lite till. Så så blev denna dag...

I morgon är dock en annan dag. Då SKA jag njuta av solen!!!!