Dags för blogg igen. Idag är det aprilväder ute trots att det är mitten av februari. Snöblandat regn i morse och solen börjar kika fram nu. Härligt. Snön är borta, gräset är faktiskt grönt och  ljuset är på väg tillbaka. Jag blir som personlighetsförändrad så fort termometern står på plus. Det är som om turboväxeln kickar in, medans om det är snö och minus ja, då är det som om jag tankat fel bränsle och bara nödtorftigt tar mig fram. 

Så här såg det ut från grannens håll härromdagen. (Jag bor där borta bakom trädridån. Man skönjer ett gult hus och mina paddocklyktstoplar.) Vi har en fin liten gärdesväg mellan oss...

Idag började dagen med att bäste höslagebonden kom med ett par balar och sedan kom bäste skopbonden och hjälpte mig få bort bajshögar. Dessa, mina hästar, skiter så mycket att det riskerar rinna över öronen på mig... :-). Måste utöka hanteringskapaciteten. Där finns faktiskt också ett affärsprojekt på gång så vi får se.

De är roliga mina hästar. De är så nyfikna. En riktig liten huliganliga jag har

Gött tykna ställde de sig ivägen. Speciellt Milou den lille gapstaren :-)

Går den att äta???

Spännande tingest detta!!

I övrigt sitter jag och planerar och förbereder för montern på Eurohorse. Det kommer bli några hektiska dagar fram tills dess, för att inte säga under de dagar som mässan är. Ska bli riktigt roligt. Hoppas att jag får träffa många roliga nya och gamla bekantskaper. Om någon ska ned på mässan som läser denna tynande blogg, är ni varmt välkomna att komma och säga hej. Kommer ha någon liten tävling, lite hästgodis, sälja kurser till mässpris och lite annat smått och gott. 

Hästeriet på hemmaplan är helt fantastiskt. Jag älskar mina hästpojkar och vi har så skoj ihop. Ibland är det nog som man traditionellt säger "gör så här, håll på" så kommer det så småning om att funka. Jag som klickertränare har ju lite svårt att ta det. Jag vill så gärna ha 1 + 2 + 3 + 4 = 10. Om jag vill ha 10 så vill jag göra 1 sedan 2, 3 och 4 och då logiskt blir det sammantaget 10. Förstår ni hur jag tänker? Nu har jag 1 och 2 och förstår inte hur det av sig själv ska bli 10, men det gör det. Antagligen för att 3 och 4 är tid och muskelatur!? För så en dag händer det - hästen förstår - och ja, jag tycker mig börja få fin samling på longen =D. Jag ser passagen, jag ser passagen. Tjohooo!!!

Ridningen går också framåt trots den rôtna ryttaren och bristfälliga träningen. Här börjar förståelsen att infinna sig hos matte, men det är färdigheten som måste övas. I teorin är jag världsbäst ha ha i praktiken suger jag.  

Den kärlek och det tålamod jag får tillbaka av hästarna är dock otrolig. Vet inte hur jag egentigen ska få dem att förstå hur tacksam jag är, men eftersom jag ibland undrar om de är den klokare parten så vet de säkert det redan.

Det mest fantastiska med klickerträning är att så länge man har koll på timing - kriterier - förstärkningsfrekvens - förstärkningskvalité så behöver man inte krångla till det så mycket. En annan färdighet är think - plan - do! Sen är det bara att sätta igång. Prova, se, utvärdera, planera om. 

Jag ser min roll som klickerinstruktör som en hjälp till självhjälp! Det väsentligaste är att eleven har förstått konceptet inte vad djuret man tränar gör. Sen får man gå hem och öva, för det kan ingen instruktör göra åt en. Det svåra kanske är som instruktör att förmedla det och att göra sig umbärlig istället för oumbärlig :-). Många elever är fokuserade på att få fram ett beteenderesultat hos sitt djur, istället för att öva upp kunskap och färdighet för framtiden hos sig själv.  Det gör att det precis som i andra "genrer" smyger sig in hokuspokus, trix o fix och försök till genvägar, men de är sällan gångbara. Kanske är det också detta som gör att "klickerträning" många gånger blir en mix av traditionell träning, locking och användande av klickerdosa... Helt enkelt är det säker som så att vi har olika målbilder. Vad är det man vill uppnå.

Ibland grunnar jag allmänt över detta med att vara instruktör. Jag har ju varit hundinstruktör på brukshundklubben i många år, som mest (värst) hade jag fem kurser i veckan där. Sedan höll jag hundkurser i egen regi i många år. Nu går hunderiet på sparlåga eftersom jag tycker hästar och hästträning är det mest intressanta. Det andra har man ju gjort så länge så det inte är så mycket nytt. Det är "bara" att träna. Man vet vad som ska göras, och sen ska det göras. Inom hästeriet är det mer spännande att hitta lösningar och se nya möjligheter.

Ibland kan jag dock som instruktör bli lite frustrerad. En anings motvind. Jag känner ibland att det spelar ingen roll vad jag säger, säger någon annan det (helst någon från utlandet) är det "wow". "Otroligt!". Jag blir som ett frågetecken. Jamen!??! Det sa ju jag också?!?  och upplever mig missförstådd. Men, men det kanske är så det är eller också får man väl rannsaka sin pedagogiska förmåga. 

Jag kan också känna en viss frustration över att det jag gör sällan blir uppskattat. Lite samma där.  Är det någon annan som gör samma sak trots sämre kvalité är det wow. Antagligen är jag fel ute. Det kanske bara är ett tecken på att jag känner mig färdig med instruerandet. Efter 25 år, kanske det är dags att göra något annat. Innan man blir en bitterf***a.  Och med tanke på att jag har ett annat företag som egentligen skulle behöva min tid och engagemang och som är betydligt, betydligt mer lukrativt och en ålderdom i antågande så borde jag omvärdera min tid. Samtidigt är instruktörandet så roligt. Pengar är inte allt. Största kicken är när man ser människor få insikter och bli stolta över sig och sina djur. Att de ser nya möjligheter och få aha upplevelser. Jag ska gasa ett år till så får vi se sedan... Har ju lite annat på gång inom hästeriet också, så det kanske får bli mer av det :-).

Oj nu har jag skrivit precis som mina förvirrade tankar fört mig, så det kanske både är felaktigt, generaliserande, heltokigt och oläsbart men jag orkar inte bry mig eller värdera vad jag skrivit. Som vanligt här och nu =D ha ha. Ni får ha överseende =D 

I vilket fall så är det så jäkla kul allt just nu. Saker och ting rör på sig, utvecklas, omvandlas och de är som gubben min, som kan vara klok ibland säger; DET SOM  INTE ÄR UNDER UTVECKLING ÄR UNDER AVVECKLING =D !!!

Loke och jag under utveckling hos bäste herr Christofer Dahlgren!

 

Lottie Eriksson

15 februari 2014 15:59

Härliga bilder! Hoppas pållarna inte åt upp skopan. :-)
Det där med vem som säger saker är intressant, och definitivt inget som bara drabbar dig. Hörde en gång Ellen Ofstad säga något om att när hon bodde i Norge hade hon många fler kurser i Sverige, när hon flyttade till Sverige blev det många fler förfrågningar från Norge. Sedan är det förstås också generellt så att man kan behöva höra saker flera gånger och formulerade på olika sätt innan man kan ta till sig dem.

Ann-Louise Ryrvik

15 februari 2014 16:07

Ha ha nä den klarade sig. Den var massiv och bra. De stod stundtals i den. Jag var nervös att de skulle förstöra hela traktorn, men traktormannen är cool =D. Han är alltid cool. Det är faktiskt den enda individ som någon av mina hanhundar, någon gång ever piskat på. Kiro, min käre Kiro gjorde det. Han tog det också med jämnmod =D

Så kan det vara, men det är nyttigt med självrannsakan :-)

 

Nina Nordengren

15 februari 2014 18:09

Åh, jag tycker du är fantastisk instruktör! Tycker det vore så synd om du gav upp det. Som jag har fattat det är det väl väldigt väldigt ont om riktigt kompetenta hästklickerinstruktörer i Sverige, marknaden och behovet borde vara jättestort. Sen förstår jag att det är ett organisationsproblem, avstånden är långa.

Ann-Louise Ryrvik

15 februari 2014 18:53

Tack Nina, va´gullig du är! Va´gla´jag blir. Jag tycker kanske avstånden är mindre problematiska, men sen är det lite så att har man hållit på med en sak länge, länge kan det vara läge att göra något annat. Fast å andra sidan är det upp och ned i alla jobb. Får se vad som händer efter Eurohorse. Kanske är man peppad som f-n :-) .

 

Nina Nordengren

15 februari 2014 21:56

Visst är det så! Men håller med dig om tacksamheten. Är så otroligt tacksam över vad hästarna (och hundarna) ger mig varje dag och hoppas att jag kan bjuda tillbaka något.

Ann-Louise Ryrvik

17 februari 2014 00:35

:-)

 

Susanna Lillvik

27 februari 2014 13:58

Nej, ge inte upp instruktörandet! Jag och Knuff och de andra ponnyerna behöver dig. Jag har gått på ett antal kurser för flera olika instruktörer (dock inga klickerkurser) och jag tycker att du var kanonbra! Det är fint som du säger att man ska göra sig umbärlig och inte oumbärlig. Att lära ut tekniken så får eleven hem och öva. Kanonklokt! Det var jättebra på Gustavslund(?) i höstas, att man fick tänka själv också och träna. Det gick upp en hel del ljus för mig :-)
Så jag vill gärna gå på kurs för dig igen :-)

Ann-Louise Ryrvik

8 mars 2014 22:46

Åh tack va du är gullig Susanna!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Nu är första "spadtaget" taget och de gamla husen är i förvandling... Snacka om renoveringsobjekt!   ...

  Kompis the Cat! <3

  Denna vecka har det varit etapp 2 på instruktörsutbildningen i Nose Work. Jättekul.  Det var kul att träffa alla igen och se deras utveckling och höra deras berättelser om sina testelever och deras framgångar. Sedan förra träffen har vi fått tr...