Alla erfarenheter man gjort, alla händelser man varit med om, alla djur och människor man mött påverkar oss till de vi är idag. Så är det för oss alla. Ibland är det medvetna händelser eller situationer som t.ex längre utbildningar, kurser eller trogna vänner, medan det ibland är det mer omedvetna saker, tex en person man passerade på en gata, ett nyhetsinslag man sett eller en konversation som man hört.

Jag är inte samma människa nu som jag var för en sekund sedan.

Vissa möten eller situationer har lämnat mer spår och påverkar mer än andra. Dessa kan i sin tur ha berett väg och varit förutsättningar för vidare utveckling och för nya tankar vid nya möten. De är en förutsättning för vidare utveckling. Som byggklossar i ett torn, eller stenar i ett byggnadsverk. Inte heller är det bara ”goda möten” som påverkar. Det är bara ett fåtal människor genom mitt liv som jag tyckt illa om och som jag mått dåligt av i mötet, men i förlängningen har de har faktiskt gjort mig till en bättre människa.

Några situationer som påverkat mig mycket i min barndom:

1, Jag kommer ihåg en situation, en vinter, då jag måste ha varit fyra- fem år. En lösspringande svart hund med vitt bröst sprang på vår gård. Min pappa var jätteupprörd. Inte för att hunden sprang lös på vår gård, utan ”jag förstår att den stackars hunden inte vågar gå hem nu, den kommer få mycket stryk….” och så en harang med ”en elak gubbdjävel”, ”man kan ju inte straffa hunden när den kommer hem, då vill den ju aldrig gå hem igen”, ”skulle göra likadant med gubben” och en massa svordomar. Att jag kommer ihåg det så väl och att det har etsat sig fast så hårt är var nog hans ilska, sorg och vanmakt. Han gjorde vad jag vet inget av sina hot att vedergälla, men han påverkade i alla fall mig djupt i mina värderingar. Jag tror att det var den stunden som väckte min förståelse för djurets perspektiv och faktiskt första steget kring inlärning. Och att det är människan som är problemet om djuret inte vill vara med.

2, Pappa hade haft en schäfer när han var ung som hette Ray. Han pratade sällan om denna vovve som varit hans stora kärlek och bästa vän i hans ungdom. Antagligen för att det var för smärtsamt. De gånger han gjorde det så berättade han hur klok hunden var och hur stor hans sorg hade varit när han mist honom. Så stor att han aldrig mer skaffade någon hund. När jag själv sedan skulle skaffa min första hund var valet enkelt. Pappa hade rätt också. Inte en enda gång har jag ångrat mina älskade schäfrar, som varit precis lika fantastiska som hans Ray. Inte undra på att man har tre stycken idag ;-9.

3, Min morfar var också en stor djurvän. Han hade haft hästar hela sitt liv och han berättade ofta om sina kära hästar. Han såg dem definitivt som individer med egna känslor och önskemål. De var hans arbetskamrater i skogen och på åkern. Han berättade ofta om vikten av deras skötsel och att det skulle behandlas väl. Att deras välbefinnande kom först. ”Var man utsliten, kall och hungrig efter en lång dag i skogen, var det ändå hästen som skulle ha sin skötsel först när man kom fram till skogshuggarstugan. Hon skulle torkas med halm och filtar, borstas, ges mat och vatten. När alla göromål var klara och hästen var tillfreds, då kunde man själv gå in göra eld, torka sina kläder och ordna med mat. 

Baga hette hans absoluta favorithäst. Hon och han var som ler och långhalm. Han berättade om hur de busade med varandra.  Han kunde reta henne och hon nöp honom tillbaka. Han berättade alltid om henne med stor kärlek.

Av honom lärde jag mig att hästar kan uttrycka sina åsikter och att det inte är något konstigt med det.  De är också oberäkneliga, speciellt föl och det enda att göra är att försöka undvika att stå i vägen och att reta dem.  Hästar kan sparka och bita. Det är så det är.  Ingen värdering i det.  När jag blev lite större typ 6-7 år och började springa hos grannarnas hästar, hände det att jag kom i kläm.  Jag blev sparkad, biten och omkullputtad. Det var ingen idé att gå hem och klaga visste jag. De hade bara sagt till att jag skulle låta hästarna vara ifred och sluta irritera dem. Jag älskade verkligen hästarna och ville vara med dem så jag sa inget, och det enda att göra var att försöka iaktta och anpassa mig. Att vara observant kring vad som var okey att göra, och vad de ogillade att jag gjorde. Det var trial and error. Många bulnader, lårkakor, skråmor och kanske en spräckt arm.

Idag backar nog de flesta föräldrar upp sitt barn till 100% oavsett hur det betett sig och yrkat på avlivning av  denna ”elaka häst” som sparkar.

To be continued...

Har du några extra tydliga händelser eller människor i din barndom som påverkat dig till den du är idag?

 

Malin Johansson

5 augusti 2014 12:45

Du är klok som en bok och fadern likaså, det är väl därför det gått så bra med dina djur och dig. Bara älskar att läsa det du skriver för det har så mycket mening med det.
Tack kära du

http://www.havrefallen.bloggspot.se

Ann-Louise Ryrvik

5 augusti 2014 15:20

Åh så glad jag blir! Kram!!! Tack för kommentaren!

 

Lena Nilsson

5 augusti 2014 17:35

Huvudet på spiken, igen!
Jag minns hur jag redan som mycket liten var totalt fascinerad av djur i allmänhet och hästar, hundar och katter i synnerhet. De såg mig på ett annat sätt än vad vuxenvärlden gjorde. De såg mig som person och sedan dess har jag försökt göra detsamma med dem. Ett liv utan häst, hund eller katt vore ett mycket torftigt liv.

Ann-Louise Ryrvik

5 augusti 2014 18:47

Så sant Lena! Vad vore livet utan dem!? Och vilken underbar person de bidrog att skapa i dej Lena! Kram

 

Nina Nordengren

6 augusti 2014 08:43

Intressant ämne! Det är inte alls självklart att man har empati med djur, det är tyvärr något man måste lära sig, tror jag. Försöker tänka på det när jag ser idioter . Kan i dag med skam minnas hur jag såg på ridskolehästar en gång i tiden, som alla andra betraktade jag dem i alla fall delvis som sportredskap. Det som jag har haft nytta av är egna erfarenheter av maktlöshet och utsatthet. Det har hjälp mig att kunna uppfatta djurens. Har han man väl fått upp känslan är det ingen hejd på hur lätt det är att känna in dem.

Ann-Louise Ryrvik

7 augusti 2014 06:28

Är nog så sant ang. empati. Jag har också varit hårdhänt och bruta (hård i hand och hårda skänkar), främst i ridskolan för det var ju "så det skulle göras" eller om jag tolkade att det skulle göras så och det gjordes med ridlärarens goda minne. Att vara svettig och öm i skuldrorna -då hade man ridit... Har då dåligt samvete för det. Kommer i blogginlägg del två

Det du skriver om utsatthet.. gott exempel på hur något hemskt också har med någon lärdom som kan vara positiv.... Tack för att du delade och kommenterade!!!

 

Jenny Persson

10 augusti 2014 00:51

Måste faktiskt säga att alla de timmar jag spenderade med dig som praktikant och besökare för ett antal år sedan nu var något som lämnade stora spår och som formade den viktigaste biten i mitt liv - hunderiet.
Dels lärde jag mig extremt mycket om ren inlärning samt hela klickertänket och fick upp ögonen för både lydnaden och brukset (något jag är extremt tacksam för!). Men mest är det att du litade på mig och faktiskt lät mig göra saker. Lägga spår, hjälpa till i sök och uppletande, hjälpa till under kurser och på tävling, testa på vad jag lärt mig på dina djur osv.
Du såg aldrig ner på mig för att jag var ung och oerfaren, istället lärde du mig massor och lyfte mitt självförtroende enormt.

Jag har kommit ganska långt från den lilla tjejen jag var då men jag kommer alltid se upp till dig då du la en stor del av grunden för vad som idag är mitt liv och jag hoppas att en dag själv vara lika duktig och en lika stor inspiration för andra. :)

Ann-Louise Ryrvik

22 december 2014 18:11

Åh tack kära Jenny!!! Så himla vänliga ord!!!
Himla kul att du är helt i hundsvängen numera.
Kram!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Nu är första "spadtaget" taget och de gamla husen är i förvandling... Snacka om renoveringsobjekt!   ...

  Kompis the Cat! <3

  Denna vecka har det varit etapp 2 på instruktörsutbildningen i Nose Work. Jättekul.  Det var kul att träffa alla igen och se deras utveckling och höra deras berättelser om sina testelever och deras framgångar. Sedan förra träffen har vi fått tr...