Maria Johansson
23 februari 2011 10:45
Hej på dig!
Har läst din blogg med stort intresse i snart två år. Är djupt imponerad av din relation till hästarna och dina tankar kring hur hästarna interagerar med varandra och oss. Jag funderar mkt kring detta. Speciellt ditt sista inlägg kring motivationsstyrd ordning i flocken. I min flock ingår bl.a min 27-åriga D-ponny. Eftersom jag haft henne sedan hon var 3 har jag haft gott om tid att studera henne tillsammans med andra hästar. Under dessa år har hon bott på några olika ställen, tillsammans med olika hästar och olika stora flockar men det har ALLTID (med ett undantag, kommer till det...) varit så att hon har "styrt", vakat och tagit ansvar för flocken. Vill hon dricka, beta på ett särskilt ställe osv. får de andra flytta sig. Har hon sagt "nu springer vi", så gör de de osv. Jag har uppfattat det som att hon tagit ngn slags "flockledar"-roll men det kanske är fel? Ska också tillägga att detta har alltid gått väldigt lugnt till, aldrig att hon jagar iväg eller blir särskilt agressiv mot andra utan det räcker med en blick, kanske lite bakåtstrukna öron eller möjligen ett nafs så går de andra hästarna undan. Det är inte så att de är rädda, visar bara en stor vördnad och respekt eller hur man ska säga. Undantaget var när hon för ca 15 år sedan under ett år bodde tillsammans med ett annat sto (det var bara de två). Detta sto upplevde sig nog ÄNNU starkare och stabilare (eller vad man ska säga) än mitt. Den gången blev det precis lika odramatiskt: De hälsade, skrek lite på sto-vis och sedan accepterade mitt sto direkt "du bestämmer -och det är ok". De var hur tighta som helst under det året, men det var alltid mitt sto som gick undan om det krävdes av henne. Det året är också enda gången hon låtit bli att bajsa ovanpå om någon annan häst bajsar i hagen. Något som hon ALLTID gör och har gjort, både före och efter den gången.
Allra mest fascinerande var att studera henne förra våren. Då gick hon tillsammans med våra två valacker när jag fick hem hennes 9-åriga dotter igen som varit utlånad under några år. Först gick mor och dotter tillsammans och det var verkligen ett kärt återseende. Efter några veckor släppte vi ihop dem med valackerna och då visade 9-åringen stor brist på "social kompetens" ;) Hon tog kontakt med herrarna med bakåtstrukna öron, blottade tänder och viftande framben. Helt klart med inställningen "bita först och fråga se´n"... Den gamla studerade detta på avstånd under någon timme sedan var det precis som hon ville markera "nu räcker det". Hon började gå emellan 9-åringen och pojkarna. Som vanligt utan några större känsloyttringar, men med ett tydligt kroppsspråk: "rör inte mina killar". Det hela slutade med att det yngre stoet blev totalt utfruset ur flocken under några dagar, innan hon förstod hur hon skulle uppföra sig -då var hon välkommen i gemenskapen igen. Fascinerande!
Ujujuj, det blev en hel uppsats detta... Det jag undrar är så klart hur du tänker kring detta? På något sätt har jag nog alltid sett min häst som en slags "förebild" för vilket förhållande jag skulle vilja ha med andra hästar. Jag har ju trott att hon varit en odiskutabel ledare som alla respekterar och aldrig ifrågasätter, ett ledarskap hon "förtjänat" genom att vara den hon är, inte som hon "skrämt" eller hotat sig till. Men det är kanske helt fel tänkt? Däremot har jag upplevt att tillsammans med just henne fungerar det inte så. Jag brukar skoja om att allra bäst fungerar det när vi båda inbillar oss att det är vi som bestämmer och tar beslut. Då är alla nöjda och glada och vi når fantastiska resultat. Det har verkligen alltid varit så att det går inte att säga till henne "gör så", utan man får be fint "skulle du möjligen kunna tänka dig..." :) Oftast säger hon då "ok" och allt är frid och fröjd. Skulle hon någon gång säga "nej tack" då får man helt enkelt avleda eller "lura" henne för att kunna göra det jag tänkt. Det har funnits tillfällen då jag försökt "banka vett" (förlåt!!!) i henne, men det har utan undantag enbart lett till att hon slår tillbaka och tydligt markerar att "så behandlar du INTE mig". Utan att förmänskliga henne för mycket känns det m.a.o som en dam med stor integritet.
Hoppas du har ork och lust att delge mig dina tankar, hade varit jätteintressant.
Mvh
Maria Johansson
