illika
22 januari 2011 16:55
Jag har sedan ett år en omplaceringshund från Malaysia, en korsning dammsugare/avfallskvarn som ser ut som en tollare/golden. ;) Vi har kommit ganska långt i normal hyfsutbildning, framför allt är jag stolt över att hon nästan slutat äta cigaretter... Tuggummin, avföring av alla slag, fågelmat, snytpapper och annat "ätbart" är däremot fortfarande oemotståndligt. Hon är trygg i mig, sticker huvudet i min hand för kontakt och kel, och vet att jag alltid har en tub baconost i jackfickan. Vårt största problem är att hon gärna tar sina egna promenader. Jag klandrar henne inte, jag hindrar henne från att äta alla dessa delikatesser hon hittar utomhus, och hon hittar hem, så hon fösvinner när jag släpper henne med blicken ett ögonblick och så möter hon mig vid porten när hon är törstig eller nöjd med sin promenad, allt emellan 10 minuter och 3 timmar. Jag känner mig idélös. Jag vet inte hur jag ska få henne att hellre följa med mig, att bli en större resurs för henne. Jag tror att hennes beteenede bottnar i hennes uppväxt, men det funkar inte riktigt i tätortssverige, med bilar och grannar och andra farligheter. Hon blir alltid glad att se mig iaf, och jag visar glädje när vi hittar varann, även om klockan är halv tre på natten... Har du några idéer om hur jag kan bli bättre "motivator", att vi börjar och slutar promenaderna tillsammans? Jag har deltidsvårdnad om en äldre hund samt daghundar, och detta händer oftare i sällskap med dem, huvudsakligen för att hon inte smiter om jag håller ögonen på henne och "styr" henne när hon börjar få idéer, men de andra hundarna måste ju pckså få uppmärksanhet, och bajs plockas osv.. jag är inte särskilt förtjust i koppel, de ska vara mer en säkerhet än en metod, och dessutom skiter damen inte i koppel, hon vill ha sitt privatliv. ;)