För mig är ljus viktig. Ljus och rymd, så nu när det har varit hektiskt på jobbet är det skönt att kunna jobba en hel del hemifrån. Ibland får man ge sig av till stan och kontoret precis som Fantomen när han går på gatorna som en vanlig man, men det är inte varje dag.

När jag lyfter blicken...

Vackert är det, vackra färger....

Hästarna ser man mest hela tiden. (Bilden är också tagen inifrån.)

Fina Fnasket. Ja, eller Edipo då ;-).

Min bröllopsdagspresent har vuxit till sig och börjar se riktigt stilig ut. Tack snälle Gubben.

(Han frågade om jag ville ha någon ring eller någon resa i present på bröllopsdagen. Jag sa att... "Jag har sett en häst som jag vill ha..." :-) )

Ibland ser man vovvarna genom fönstren också, fast oftast är de inne och ligger vid mina fötter. Blickarna kan ibland vara aningens anklagande, och då får man ta sig en liten paus och umgås i alla fall litegrann.

Här är två av tre. En nackdel med fönster är de blir skitiga hela tiden. Här är det Erik som haft smörkletiga fingrar och lutat sig mot fönstret... Ja, ja det finns fönsterputs.

     En annan bra grej med att jobba hemma är att man kan käka frukost samtidigt och man kan dricka hur mycket kaffe som helst utan att någon tycker man är galen....

Sen har man snabbt både till och från jobbet.

Vackert väder är det, och ännu mer jobb är det. Har också idag fått prioritera bort hästar, hundar och annat skoj till ett minimum :-(. Tråkigt, men samtidigt bra. Bra att det finns något att göra och snart lugnar det sig och lägger sig på en mer dräglig nivå - i hope.

När det var dags att hämta barnen hade jag knappt varit utanför dörren. Hundarna hade fått roat sig bäst de kunnat på egen hand, och så ock hästarna. När jag vittjade brevlådan låg mina tagelarmband där. Jag gjorde ju ett av Fnaskets man för några veckor sedan. Det blev jättefint, så därför beställde jag tre armband till fast av svanstagel från de andra hästarna. Denna gång från ett annat ställe, för jag ville att de skulle se lite olika ut. Tre skimmlar och en svart. Då blir det bökigt att hålla isär skimmlarna, och de vill man ju annars kan man ju göra ett enda, eller möjligen tre av samma häst :-P.

Från höger Cazal, i mitten Milou och till vänster - ja gissa ;-) ha ha

Hämtade upp Erik och han såg ut som sju svåra år. Han hade sprungit på förskolan och drattat på näsan och smakat asfalt. Aj aj aj... Så ont det ska göra. Så det ska svida. Det ser inte så illa ut på bilden, men är värre "live". Erik är dock vid gott mod och att skrapa sig hör till.... hör till ungdomen. Hade jag ramlat så nu hade jag väl brutit både näsa och lårbenshals ha ha.

Gjorde en liten "investering" på affären som jag har gömt i min låda i köket....

Ett: 

Två!!!

Tre!!!:   

Kistan full av guld.

Måste passa på att lägga upp ett par bilder från igår. Johan var till sångpedagogen. Innan har vi som vana att göra något. Oftast Universeum. (Vi har årskort där, så det är bara att springa in när andan faller på.)Så också igår. Erik blåste snabbt igenom och tog sig tll sina favortiplatser; tunneln under akvariet och saltvattensakvariet.... 

Och så avslutar jag med en bild på Johanhjärtat och Puppishjärtat, som myser i söndags.

Nu har jag ju bestämt mig för att ta tag i detta med bloggen och för att få en vana måste jag göra fast jag inget särskilt hänt. Så jag får ju erkänna att söndagen löpte lite i samma hjulspår som lördagen. Det innebär att det är typ detsamma. Nåväl på förmiddagen var det frågan om lite jobb. Sen var Gubben tvungen iväg ett tag.

För att inte jag skulle få tokbryt av frustration (jag får lätt det om jag vill ut och göra något och inte kan) så tänkte jag att nu jäklar ska jag ta med Milou och Erik på en promenad igen. Även om jag inte har någon "assistent" som kan vara behjälplig om barnet kommer på glid eller något oförutsett händer t.ex om vi blir anfallna av en blåval he he ;-).

Det gick väldans bra. Erik var med på tågetoch lyssnade fint på mina instruktioner tex att inte stå mitt i grinden när man släpper ut hästen o.s.v Milou var väldigt nöjd med att få ut och gå med Erik igen. Eller "Me-lon" som Erik kallar honom. Vi gick samma sväng och när vi vände var det samma hot om tårar som sist, men precis som då så accepterade han läget när jag sa att Milou var tvungen hem och vila för han var trött.

Väl hemma igen var vi om möjligt ännu fullare av energi och vi gick eftermiddagspromenaden med hundarna tilsammans. 

  Hundar i höstskogen

Sitt (och en ligg) i grupp..

Jag köpe en sadel till Erik och Milou för ett par veckor sedan. En vaquerosadel från Spanien. Samma dag som jag fick den testade jag den på Milou och kollade om Erik ville ta en sväng. Det ville han INTE. Han kom direkt från förskolan och var nog trött för det var helt stopp.

Sen har dagarna gått i hiskelig takt och förre helgen hade jag kurs, men denna hade jag annat bokat på hemmaplan och det fanns tid över att testa igen. Denna gång var det annorlunda. Jag kan inte annat än imponeras av de tu. Bägge är helt gröna på detta, och ändå är det som den mest naturliga sak i världen.

Johan följde med på jungfrufärden för att stötta om det behövdes eller vara behjälplig om något skulle hända. Han är allt en hjälte min älskade Johan. Så klok, så om tänksam och så fin. Vilken grabb.

Ett gott tecken var att Erik nästan började gråta när vi vände hemöver. Han ville att vi skulle gå längre. Här kommer lite bilder.

När Erik fick sitta av så konverserade han så underbart med Milou, som konverserade så underbart tillbaka med spetsade öron. Tyvärr hann Erik gå iväg lite innan vi fick upp mobil, slå på och få fram mobilkameran... Milou gick dock efter Erik, men bilden blev inte lika fin....

Gubbens bror, Daniel, har varit hos oss i helgen och hjälpt oss greja med smått och gott. På lördagseftermiddagen var det så fantastiskt fint väder så vi passade på att greja en del hos hästarna. Mocka skit, kratta, fylla på halm och sånt som alltid behövs göras. Johan var hos kompisar på stan och Erik var med oss och grejade. Att Erik är med betyder att en arbetsför människa har full sysselsättning bara med att hålla koll på honom. 

Vi satte på musik, hundarna var med och sprang och allt var alldeles härligt. Nästan så att man hade vårkänslor. Erik ville vara hos hästarna. De hade jag satt för lite så de inte kom in där vi var. Problemet är att de är så himla nyfikna och sociala så det inte går att göra något. De står i vägen för grepen, den står mellan skaklarna på skottkärran, de putter en i rumpan o.s.v Höhäcken var tom (bal på annan plats temporärt) så Erik fick vara i den. Det var busbra. Det kräver fortfarande 100% fokus som matte/mamma men det är ändå en möjlighet för honom att umgås med hästarna och de med honom utan att jag är för inblandad. Bra var också att hästarna kunde gå undan om de ville det.

Och så kul de hade. Hästarna tyckte det var jätteintressant och Erik hade jätteskoj. Loke var nog roligast enligt Erik. Loke "mular". Han kör runt med mulen och puttar, gnuggar och kliar med den. Väldigt killigt tyckte Erik. Förtjusningen var ömsesidig, t.o.m när Erik ville titta på tänderna såg Loke helnöjd och road ut över den lille krabaten.

Här kommer bildbomben XL.

Här kommer resten av bildbomben på vovvarna. Jag börjar få "luksusproblem" som bäste herr Morten Egtvedt brukar säga. Hundarna håller sig alldeles för nära för att jag ska kunna ta några bra bilder. Lyxproblem. När Zack var lite yngre kunde han i ungdomens iver i alla fall springa bortåt 40 meter från mig och dra med de andra. Nu har han blivit lite vuxnare och nu går de 4-5 m bort och oftast har ja en hanhund vid varje ben och Divan ett par meter fram. 

Det är ju mycket bra och önskvärt, men det funkar inte med mitt objektiv. Kanske dags för vidvinkel ;-).

Ibland kan de gå på lite, typ 10 m, men minsta intention från min sida att stanna till eller lyfta kameran för att ta medans jag går resulterar i att de vänder tillbaka. Man får det man förstärker. Jag har gett dem mycket karameller nära för att gå nära i vissa situationer. Oftast när vi kommer ut på ett gärde eller kliver in i skogen. Det för att hinna se om det finns hjortar, älgar, vildsvin eller något annat skojsigt. Då kan jag stanna och vänta på att det springer undan, så de inte gör det när hundarna ser och eventuellt blir förledda att springa efter. 

Här kommer i alla fall några bilder:

Det är mycket nu. Har en deadline nära förestående så det blir mycket jobb. Mest bara det. Man blir lite förvirrad också. I går hade jag lämnat grinden öppen ifall att  slamsugaren/tanktömmaren eller va det nu heter skulle komma. Det är inte alltid att jag hör om hundarna är inne och kanske inget säger.

Det är inte alltid så att jag kommer ihåg att jag lämnat grinden öppen. Det hände igår. Satt och plinkade på datorn, släppte ut hundarna för att de skulle få gå ut och kissa och få lite luft. Efter en stund, gud vet hur länge, kom jag på - shit grinden är öppen!

Förr hade det aldrig varit några problem. Min första hund, hon var alltid hemma. Det behövdes inga grindar eller någon tillsyn. Oavsett vad som hände satt hon kvar. Det kunde passera hundar 15 m från henne (vi bodde vid en väg då) och hon reste sig inte ens. Och oj va kaxig jag var. Världens bästa hundtränare minsann! Jag visste att säga till alla andra hur de skulle göra. Det gäller att jobba på kontakt och att vara ledaren. Ha ha ha. Vad jag inte hade förstånd på då var att hon inte var så modig att hon vågade gå iväg och inte heller hade hon något intresse av något speciellt. En snäll och trevlig "sällskapsschäfer", men inte min förtjänst.

Sedan kom Kiro, där fanns inget brist på mod och driv, men honom tränade jag så mycket med så han hade bara ett intresse och en mening i livet - MATTE. Jag var Gud för honom och han var limmad vid dörren för att där jag var skulle han vara.

Tredje hunden som kom till familjen var Inka. Den lilla dansk-svenska gårdshunden. Hon tyckte det mesta var kallt och blött ute så hon gick ingenstans. Var det varmt låg hon ändå och solade. 

Sen kom Essie!!!  Essie, Äventyrs Esmerlada, var av annan kaliber. Hon var sig själv god nog. Redan första natten hon kom till mig( som 8 veckors valp) drog hon upp i skogen i djupsnö och mörker, och vi fick gå ut och leta efter henne. Hon hade inget behov av någon eller något annat. Hon kom och gick som hon ville och var totalt oberörd och orädd. Fanns inget som begränsade henne och inget roligare hände, ja då drog hon. Hon vittjade fågelbord, soptunnor, jagade, byggde lyor och hade allmänt skoj på eget bevåg. Om jag kom och hittade henne så var attityden "Jasså, är du här också. Så trevigt!" och följde sedan med hem när jag bad henne. Det var inte att hon stack från något, hon gick till något. 

Min bild av mig själv som supertränaren fick sig en törn. Nu skrattar jag åt alla som gör samma resa som mig. När de är världsbäst tränare när hunden inte går någonstans, fast det egentligen är hunden som inte vågar och vill...

Det braiga med att ha en sån som Essie är att 1, man kommer ned på jorden 2, man inser vikten av en bra signal som når långt. =D

Hon jagade nämligen som bara f-n. På den tiden använde jag hårdhandskarna också. Bland annat var det vid ett tillfälle jag promenerade med henne längs med en grusväg, rätt som det var hade hon dragit (hon var lite som fantomen) och började driva en hare. Snabb var hon också och var rejält nära den. (Hennes mamma lär ha brukat käka ekorrar så svansen hängde ut genom mungipan.) Jag ropade förstås nej, men vad hjälpte det då. Det var ju redan igång.

Den samarbetsvilliga haren hade dock vänligheten att springa upp på grusvägen en bit bort och vända och dra längst med den mot mig. Rakt emot mig kom den, passerade mig med någon decimeter och jag gjorde mig redo för att ta Essie. Och det gjorde jag. Fick fint grepp och vände ned henne; "Det var f-nimej sista gången du jagar €%&=)(/&&%€!!!!!!"  Tror ni att det hade effekt ? Nope. Förstås inte. Redan nästa promenad var hon igång igen.

Det var då jag insåg att jag nog måste ändra taktik.

Indirekt hade jag redan börjat på vägen till lösningen. Eftersom hon ofta vandrade iväg, fick man ha koll på henne. Aldrig släppa ut henne för lång tid ensam, aldrig gå i egna tankar. Ibland när hon var ute och kissade kanske hon inte kom direkt. Kanske var hon på andra sidan huset, eller kanske hade hon börjat lomma iväg. Jag ropade. För att förstärka busvisslade jag och när hon kom blev jag förstås jätteglad - puh - hon hade inte stuckit! Då ville jag naturligtvis ge henne något extra gott och ofta hämtade jag något riktigt smaskigt i kylskåpet. Hade hon varit borta en stund och kom direkt när jag visslade blev jag förståss VÄLDIGT glad och då strök pojkens pannkakor, resten av söndagssteken, osten och annat gott med.

Så småning om fick vissling betydelsen "nu tömmer matte kylskåpet" och den signalen kom att få henne hem om hon var låååångt bort på skogarna och det fick henne att bryta i full jakt. Häftigt! Såg man henne vända jakten eller komma genom skogen som skjuten ur en kanon, blev det applåder och hejarop, vilket naturligtvis förstärkte det ännu mer. Den blev så laddad så det nästan blev som en reflex -ni vet Pavlov - hennes kropp sprang hem i fyrsprång oavsett om hjärnan hunnit med att fundera över det :-).

Denna nödsignal har sedan följt med i generationerna. För precis som hon tyvärr lärde senare generationer att gå iväg och undersöka världen, så lärde hon dem också att när det visslas så ska man springa hem utav bara h-vete.

Så igår när jag kom på att jag glömt grinden öppen, nöp ångesten tag i mig. Var är hundarna??? Sprang ut och visslade. Diva hade bara gått till päronträdet och käkat päron, så hon kom direkt runt hörnet med förvånad min "jag är ju här!!?!"

Jag visslade igen. Efter ett tiotal sekunder lyssnade hon bortåt vägen, jag hörde inget, och efter ytterligare en stund hör jag också. Det smattrar på grusvägen, och strax flyger de två vovvepojkarna över backkrönet i full tokfart. De fick förstås applåder och glada tillrop och vi sprang in i huset och in i köket fortfarande under glada tillrop. Fram till kylskåpet kutade vi och där som tur var, stod en stor skål med stekt kyckling. I kg av Mannerströms findelade kycklingbröstfiléer som gubben hade stekt kvällen innan. Hundarna fick allt och tackade och tog emot. Det blev en mycket bra repetition av nödsignalen!

Här kommer en bildbomb.Det är del 1 och del 2 kommer i morgon.

Idag var jag lite busig och oansvarig. Jag har jättemycket jobb som måste göras och jag har en deadline i morgon em, samtidigt så var det uppehåll i morse trots hot om regn. Jag hade inte hunnit med hästarna sedan i fredags, så det gick bara inte att motstå. Jag var tvungen ut och rida lite. 

Tur var väl det för det blev några riktigt fina pass. Riktigt fina, för att vara oss alltså. Allt avlöpte som jag vill, med glädje och engagemang från hästarna, och i lagom dos och progression. Kändes himla bra och gjorde så att när jag väl satte mig med jobbet så gick det riktigt bra också. Mycket bättre än om jag stannat inne och jobbat hela tiden, då hade jag blivit frustrerad och jag tror effektiviteten är dubbelt så hög när man är tillfreds.

Som siste punkt med hästarna för dagen, så gjorde jag en liten lastning för att filma. Den kommer här;

Nu ska jag jobba lite till, typ hela natten, så får vi se om jag hinner rida i morgon också.