Det skulle bära av tidigt till Norrtälje var det tänkt. Jag hade sagt till grannen att vi är hemma igen vid sex-sju tiden. Men tjena!

Ringde och väckte Marie vid kvart över sju, och vi tänkte oss åka vid åtta. Eftersom Marie alltid brukar ha en annan tideräkning än normala klockan tänkte jag att det vore lämpligt att vara där vid nio. Då hade Marie tänkt att denna gång SKA jag vara färdig att åka vid åtta och stått och väntat.... Så, sannolikheten att Marie skall vara resklar i tid minskar, medan sannolik6heten att jag skall vara resklar i tid ökar  ;-).

GPSen sade att vi skulle åka söder om Vänern och det är ju ett bra alternativ, men eftersom vi skulle norr om Stockholm, det var ett vägarbete som stoppat upp trafiken enormt på E20 (såg jag när jag åkte hem ifrån Mockfjärd) plus att vi inte kan låta bli att titta på Värmland om än ifrån bilen, så valde vi att köra över Karlstad.

Dumt beslut 1! Köer, husvagnar, lastbilar o.s.v.  Snacka om att det tog tid! När vi närmade oss ville GPSen att vi skulle köra E18 ända in mot Stockholm för att sedan åka norrut mot Norrtälje. Det kändes dumt så vi genade över Upplands-Väsby och Vallentuna. Antagligen dumt beslut 2! Vägen var liten och krokig så den andra hade varit bättre. Vi åkte från Vänersborg strax efter nio och var väl i Norrtälje vid fyra, halv fem!!!! Hur kan det gå till  I och för sig stannade vi och fikade, tankade och så, men ändå.

Maria på Stjärnsund var lika trevlig som vanligt. Först var skyndade vi oss att hälsa på Wictory, den lille John Bauer hästen, sen blev det fika och pappersexercis. Vackrare plats än denna gård får man leta efter! Välskötta stall och hagar, ursöta små lösdriftshus, underbart boningshus och allt med en vidunderlig sjöutsikt.

Lastningen gick kanonfint trots, eller kanske tack vare,att han aldrig hade åkt transport förut. Han stod i den helt lugnt när vi stängde alla luckor och dörrar. Det var kram och hej och så inträdde vi den långa( mycket långa skulle det visa sig) resan hem.

Milou dunkade lite precis när vi startade, men tystande efter några hundra meter. Sedan var det helt lugnt.

Vi valde att gena ut på E18 och tog väg 77. Dumt beslut 3! Snacka om kringellikrok!!!  Vi gjorde några längre stopp för att Milou skulle få slappna av emellan etapperna. Då gäspade han, ruskade och sträckte på sig och började sedan käka hö som om han var i sitt egna stall. När jag lämnade av Marie började klockan närmade sig två på natten.