Hoppsan hej, vad dagarna går! Det har varit ett hysteriskt tempo sedan jag skrev i bloggen sist. Nästan en månad. 3 september var sista gången. Har också änna´kommit av mig. Att jag sitter här nu beror på att jag är på Scandic i Karlshamn och är alldeles ensam och har ingenting att göra; inga hästar, inga hundar, ingen trädgård, ingen familj, inga måsten..... Första dagen på flera veckor. Ganska häftig känsla. Eg. är jag i Kristianstad och lyssnar två dagar på Emma Parson som skrivit 'Click to Calm'. Det har varit bra men sista timmen var jag TRÖTT! Inte så konstigt kanske; förra lördag/söndag hade jag Valp special på Varberg BK. Måndag hade jag kurser hemma, blev både GF-kurs och brukskurs. Tisdag/onsdag höll jag MOD-kurs i Örebro. Torsdag/fredag var jag och Marie och hälsade på fam. Drangel i Sthlm. och nu lördag/söndag Kristianstad. Men KUL är det! Mer kul är också att min lilla Cazal... (Ja han är min nu, papper är skrivna :-)!!!!) är på Grevagården i helgen. Hoppas att de tycker att han är lika vacker som jag tycker. Å andra sidan spelar det inte så stor roll - han är en undebar krabat ändå.Jag får väl skriva lite retroaktivt kanske.....

Då vaknade man upp efter en god natts sömn. Vera och Camilla hade redan åkt till skolan och man känner sig lite hemsk när man sover längre än de arma barnen. Efter frukost intervjuade Marie, Christina om Aureolo. Hon skall ju göra en serie i Min Häst om honom. Vi åkte runt och kikade på gamla stallet, hagarna och ridvägarna de brukade ta så att Marie skulle känna stämning och veta hur det såg ut när hon skall rita.

Krampen är kvar men jag tar en liten till.Som vanligt öppna famnen hos fam. Drangel. Det var kul att se alla hästarna igen och speciellt Digo. Oh, vad han är underbar. Han är sådär busyster som bara en treårig P.R.E hingst kan vara. Han fick mycket gärna flytta hem till mig. Sara var där och red som vanligt och så småningom kom Camilla och Vera. De är jätteduktiga de töserna. De rider jättebra och det märks att hästarna älskar dem.Efter att ha beundrat alla vackra hästar och lyssnat på många kloka tankar från Cristina bar det av till Vaxholm för shopping. Sedan åkte vi hem till dem och blev bjudna på världens godaste mat och vin! Camilla visade alla fina bilder hon tagit. De är enastående bra. Både jag och Marie konstaterade att vi sitter med varsin stor "dyr" digitalkamera och tar inte ens hälften så fina bilder som Camilla tar med sin kompakta. Det är väl det som är talang....

Torsdag - fredag åkte jag och Marie upp till Stockholm för att hälsa på fam. Drangel. Det hela började bra på morgonen med att Marie glömt avmaska hästarna. Det blev till att ge sig ut i hagarna och treva efter morgontrötta kusar som inte alls ville ha klet&klägg sprutor uppkörda i munnen kl 6 i arla morgonstund. Men efter lite övertalning hamnade allt där det skulle, utom en liten släng som hamnade på Maries mockajacka... kanske gjorde mest nytta där ;-D. I Götene var det dags för första stopp. Kaffe-o-macka inköp. Det gick faktiskt ovanligt lång innan vi pausade. Värre var det när jag brukade åka på tävlingar med Karin Ivarsson, då Andréasson, (Hej Karin! om du läser detta.) Då kom vi sällan längre än till Grästorp el Frändefors innan det var dags att stanna. Det är inte alla som har kissat på Öresundsbron!!!! Har funderat att göra en T-shirt åt henne på det temat.Nåväl, i Götene blev det i alla fall en liten kaffepaus. Plötsligt kommer en man fram och mummlar något. Jag hörde först ingenting. Han ville ha lift till Mariestad. Han såg ut som en ordinär portföljherre och jag tänkte att han hade fått problem med bilen. Oki doki. I med mannen i bilen och iväg bar det. Stackars krake. Min gamla Volvo 945 från -97, med repiga sidor, håriga säten, leriga golv och musdoft i AC:n Jag hade en som bodde där förra vintern, en mus alltså, och det känns ännu trots dv. ansträngningar. Mannen verkade dock ta det ganska bra och bara det är ju en varningsklocka. En normal portföljman hade haft svårt, för att inte säga omöjligt, att acklimatisera sig i den miljön! Jag frågade vad det var för fel på hans bil. Han hade ingen bil! Han hade liftat från Skövde el. nå´t. Ding dong. Varningsklockan slår. Vi tittade på varann, jag och Marie, men konstaterade nog bägge två att det inte kunde vara någon större fara. Oavsett om han var knepig eller ej så är vi VÄRRE!!! Nästa fråga. Vad jobbar du med? Svävande svar. -"Någon sorts konsult.." "Jobbar med personalfrågor.." Eftersom jag också är "någon slags konsult" sa jag att jag jobbade med mångfaldsfrågor. Inte ett napp... jag provade att fråga om det inte var lite som att öppna "Pandoras ask" när man kommer till arbetsplatser med problem. Ingen respons. Däremot pratade han om Jeppe Stridh på TV! Konsult, jo jag tackar jag.När vi kom till Mariestad så visste han inte riktigt vart han skulle. Vi lyckades lokalisera företaget han hade sagt sig vara på väg till så vi lämpade av honom där. Han såg lite förvirrad ut där han stod vid grinden och vi åkte iväg glatt fnissande därifrån. Konstiga djur i vår herres hage!Sedan bar det vidare till Broknäs. Får fortsätta och skriva sen för nu har jag kramp.

Kommer från hästarna. Gjorde en jättedum sak idag... Junge var väldigt stirrig. Det blåste ju! Han är inte rädd för grävskopor, vrålande crosscyklar eller lågflygande flygplan men j-lar om det blåser i ormbunkarna vid grinden!!!! Eller om man närmar sig skräckhörnet på ridbanan... Hästar är konstiga djur! Eftersom jag inte hann göra något i går så tänkte jag ta ett varv eller två på ridbanan. Dumt beslut. Eftersom han är så stirrig trampar han bara på och så blir jag frusterad. Bara lite till.. bara lite till.. strax får jag till det.. bara lite till... Istället för att hoppa av och strunta i det eller att ta en tur i skogen istället, så håller jag på och trixar alldeles förlänge. I och för sig var det mycket länge sedan jag ramlade i fällan, ett halvår eller så, men ändå. Jag VET ju egentligen hur opedagogiskt det är. Totalt meningslöst och ändå kan jag inte låta bli. Jag är ju inte hårdhänt men det blir ju ändå tråkigt för honom. Han fick lite extra morötter och kli under hakan efteråt och jag lovade honom dyrt och heligt att aldrig göra så igen - skulle jag göra det har jag lovat honom att han får kasta av mig ;-)

Ja så fick jag då Kiro där på Arlanda i en låda på en truck... Han var och är otroligt tacksam att träna med. Han kan jobba timme ut och timme in, oavsett väder och vind, oavsett höglöpande tikar bredvid eller harar, kaniner eller kameler.... Oavsett vad man hittade på så fixade han det. Under Kiros tid var jag mycket aktiv i brukshunklubben. Alla sektorer och kommiteér har jag bevistat, främst utbildning som jag varit med i i 10 år. Är instruktör och tävlingsledare. Mentaltestledare också(fast det nog är preskiberat nu :-D) Just nu har jag lite paus sedan ett år tillbaka och har bara någon kurs då och då.Kiro är pensionär idag och den mesta träningen gör jag med Essie, en liten svart schäfertik, som är 4 år. I dag använder jag klickertänket till det mesta. Jag har gått klickerinstruktörsutbildningen hos Morten och Cecilia på Canis i Norge och driver Canis hundskola avd. Trestad.

Kiro ja - har samlat mig, och fotat några bilder på gräsmattan - han är fortfarande söt. Visst är han?!!Han har varit min läromästare i 11 snart 12 år.

Tjaha. Om man då en regnig dag skulle börja fundera hur man tränar hund.... Jag köpte min första egna hund för snart 20 år sedan. De första kurserna jag gick byggde mycket på NEJ - BRA - NEJ - BRA och kanske en del ryck i koppel och nyp i örat. Dessa metoder fungerade inte så bra på min veka schäfertik som jag dessutom tagit över som vuxen. Det var över huvud taget hårdare tag då. När jag inte lyckades få henne att skälla sa instruktören att det går med alla hundar. Han och hans hjälpinstruktör lånade henne och grejade som bara den på olika sätt. Sedan lämnade han tillbak henne till mig och sa - lämna tillbaka henne eller avliva henne! Jag gav upp allt vad gällde träna och tävla med hund. Jag kom sedan i kontakt med en tjej, Inger, som tävlat mycket bl.a lydnads SM med sin kelpie. Hon lärde mig mycket om belöningstänk (som inte var så vanligt på den tiden) och fick mig att plocka upp hoppet med att tävla med min hund. Tävlade lite smått med den lilla damen hon lärde mig mycket för hon var inte så lätt och jag var inte så duktig.1995 kom min älskade schäferhane Kiro, som är still going strong till mig. Han kom på flyg från Boden, och jag hämtade honom på Arlanda. Där kom han i en låda på en truck tillsammans med sin bror Kamp. Det är nog den mest fantastiska hund som finns och jag kommer ALDRIG att få en sådan hund igen. Hans brister är skapade av mig och min okunskap. Tålmodigare läromästare finns inte. Han har fått vara med om många olika experiment och nyck och alltid ställt upp och gjort allt med glädje och till 110%. Fast han är pigg och fin ännu så gråter jag bokstavligt (även nu) varje gång jag ens tänker på allt han gjort, utstått för mig och hur mycket jag älskar honom. Det gör så ont i hjärtat när jag tänker på att han en dag inte är här. Måste ta en paus...