Mycket fiskar har det blivit de sista dagarna och mer kommer det. Måste bara lägga in dessa go´a bilderna på Erik. Han är visst lika betuttad i fiskarna som jag. Han försöker kommunicera med dem och joller-skriker som en galning. Det hjälper föga he he. Å andra sidan så kommer de ändå och hälsar på honom, för sociala är de (eller hungriga).

O:na är rädda för sticka idag också, efter gårdagens missöde med blixtrandet. Danny går från klarhet till klarhet och sticker rakt fram nu och äter ur stickan. Dutti pojke. Nästa steg är att han följer. Får se om han är klar för det i morgon eller om det tar någon dag...

Danny bryr sig heller inte om det blixtrar. Han är en hårding ;-).

På eftermiddagen blev det en tur till brukshundklubben för lite lydnadsträning. Det gick allright tycker jag. Bäst var nog att han inte brydde sig så mycket om Irjas Cross. Mindre bra var väl att jag har lite att klura på vad gäller fart in på apporteringen. Visst springer han, men jag vill ha en växel till. Jag är bortskämd med flåbusen Puppis där. Som sagt Zack är ingen "grayhound", men han har många andra bra sidor.

På väg hem svängde jag förbi Överby, där jag hittat en kärlek när jag var inne och köpte Danny. En jättefin oscarsciklid. Ja, SUCK, det kanske finns vård och terapi för sån´a som mig.  Så just nu finns det tre baljor i varierande storlek i köket. Jag må säga att gubben är tålmodig. Fast han är väl glad att det inte är hästar i alla fall ;-P.  Den nye lilla oscaren ska heta Caesar,  är liten och färgstark, och ska flytta in till de andra O:na efter en karantänvistelse och kanske lite träningsförsök. Två städare - malar - fick följa med hem också.

Äh, jag har inte så fasligt många ändå ju. Fyra oscars, fyra städare och en guldfisk. Det är ju inte många alls....

Upp i arla morgonstund för att ta emot hösilageleverans. Jag har ju den stora lyckan att få "just in time". Perfekt. Då får jag en iställd i höhäcken och sedan en i hörnan. Efter lite vattenpåfyllning och mockning var det dags för frukost och familjemys.

Johan har tappat rösten och är allmänt skral. Stackars kille. Erik är dock i fin vigör och låter desto mer. Roligt är att han är mer och mer kommunikativ och "vuxen".

Handtag är roliga....

 och Erik är söt!!!!

Vet inte vad det är för fel på mig, men blir det minusgrader och snö så går jag i idé. Hade tänk mig och göra mycket ute idag, men det blir knappt ens en hundpromenad. Det blev en liten, allt för litensväng, men i morgon lovar jag mina vovvar en rejäl tur oavsett väder och vind. Jag tycker bara att det är så himla obehagligt med minus....

Lite klickerick blev det dock inne. Bakbenstarget började vi med. Det är på G. Ska nog köra en vända till och se om han börjar lyfta sina fötter "i tomma".

Ute roade sig Zack lite själv... Här hade han fått fatt i en gammal tygväska och har fått "tokfnatt". Hundra knyck åt ena hållet och några sekunder senare passerar han i hundra knyck åt andra hållet...allt i glada hoppsa-skutt. Jag var tvungen att ta några bilder på honom.

Det var såpass mycket action att Salle passade på och komma och kolla läget. De är för goa de två. Då sätter sig Zack och Salle står - och så verkar de konversera.

Sen kom förstås resten också. Zack gjorde lekinviter för att se om de ville vara med och härja. Hade det inte varit staket emellan hade garanterat Fnasket varit med på noterna... och Zack hade varit platt...

Idag har det gått framåt med fiskarna också. Jag ser ett visst hopp. De t.o.m. buffade och knödde på stickan idag - tills jag gjorde det dumma - be husse fotografera. Och sa okey till blixt. SUCK! Det märktes inte förrän efter några repetitioner. De blev skrämda av att simma fram till stickan och badang - blixt. Inte populärt.  Mer om detta nörderi finns att läsa på min fiskblogg. 

Betydligt modigare O:n idag!  

.... kan man undra ibland. Suck!

(Detta inlägg är en kopia på inlägget i min fiskblogg; www.oscarfisk.bloggplatsen.se. )

Nu, med lite perspektiv kan man tycka att framlidne Danny var modig som Rambo. Jag hade ju tänkt att det skulle vara plättlätt att träna O:na, men dessa robusta fiskar är väldigt känsliga konstigt nog. Och på ett konstigt sätt. Det är väl såhär det är att börja med en ny djurart... ett famlande. För att inte säga FRUSTRERANDE. Jag vill ju börja träna och inte hållar på att grunna över hur jag ska få dem mindre rädda. Det ur mitt perspektiv, naturligtvis inte ur fiskarnas, är det knäppaste är att de inte är rädda för mig utan för annat. Tex om jag sticker ned handen i akvariet kommer de och tuggar på fingrarna och äter ur handen. Stoppar jag ned en target eller en belöningssticka så blir de osäkra.

Just nu går oscarträningen bara ut på att få dem att inte vara rädda för stickan/föremål utan istället associera den med mat. Det går väl sådär. Det är dag två nu. Så frustrerande. Jag vill ju träna skojiga saker. (Antar att det är därför jag gillar schäfer. Oftast bara och tuta och köra utan att behöva fundera på rädslor...)

Oscar II som är modigast vad gäller äta ur min hand är räddast när det kommer till target/belöningssticka. När det gäller föremål så är Karl-Oscar och Lars- Oscar modigast. Speciellt Karl-Oscar.

 

Som det känns just nu så ska jag jobba vidare med snabbare repetitioner. Tar det för lång tid, verkar de tänka efter och bli räddare. Så har det varit genomgående oavsett vad jag gjort. Högt tempo och rörligt är bättre än lågt tempo och stilla. Hmmmm. En tanke är ju att lägga in ett föremål som de får undersöka och träna sig själva på. Kanske en kombination!???

I vilket fall är det en jäkla skillnad på O:na och min nya guldfisk. Guldfisken köpte jag i förrgår i ren frustration. Han heter Danny II Aurum. Danny efter Danny Saucedo (smällkaramell) och Danny I (malawicikliden). Aurum har den fått efter latinet för guld. Nice va!??.

Danny struntar fullkomligen i om jag har händer, stickor eller fan och hans moster i akvariet. Det är ju intressant. Frågan är om det är ett tecken på ointelligens, intelligens, allmänt artkynne eller helt enkelt en domesticeringsgrej. Guldfisk är ju den äldsta akvariefisken och har odlats i typ 1000 år. Kanske är det det som gjort att rädslor minskat?! Någon som har någon teori??

som jag skrev på bloggen.

Det har varit såååå mycket på sistone så det har varken funnits tid eller lust. Men nu är jag här igen :-).

Sedan sist...  Tja en sak som hänt är att vintern kommit. Efter ett fantastiskt väder fram till halva januari så har den då kommit - snön och kylan :-(. Inte kul, men okey. Nu kan ju inte vintern bli så lång i alla fall. Alltid något.

I hagen är det väl typ sig likt. Hästarna gillar det svala, vintriga vädret i alla fall. Mycket bus är det. Här nedan kommer lite blandade bilder, lite huller om buller.

Att bli riden på verkar  inte bekymra den som är underst.... No hard feelings.

Syns inte riktigt, men Loke kliar Milou med en bit dräneringsrör på ryggen. 

Fnasket leker med en bit balplast.

Här är det återanvändning gran. Från julgran till lekgran...

Ibland är det inte bara hästar som man ser genom fönstret. Vi har ett gäng dovhjortar som strosar runt. Här ett pärlband av ca 10-12 stycken...

Erik växer och frodas. Varje dag i stort sett är det något nytt som händer.

Erik är en riktig solstråle som gör att man blir på gott humör.

Eriksöting full av mat.

Oj oj ser riktigt otäckt ut om man inte ser burken till vänster. Blåbär - som Erik kladdat ut i hela ansiktet i ett anfall av "kan själv".   

Erik har precis börjat uppskatta djuren. Man får passa för han har hårda nypor.

Kompis

Här sitter han med oss och pratar, när Emelie är på besök.

 Många har frågat om fiskarna. Jag ska uppdatera snart. Det har inte hänt så mycket, men ändå. Det är först nu jag hunnit ta mig an träningsförsöket. Fiskfamiljen har utökats med en individ till, fast han bor inte i det stora akvariet för då  hande han varit död nu. Påffarna äter allt som går att få in i munnen...

Nya killen i stan - Danny II Aurum. En vanlig guldfisk.

Eftersom det är så otäckt kallt ute dvs. minusgrader, så försöker jag göra det lilla jag hinner inomhus. Det är bekvämt och bra. Så även i kväll. Här kommer några rykande färska bilder på Zack.

Vi har börjat greja lite med stegförflyttningarna....

Lite inomhusfrittfölj

Tack å hej leverpastej!  Vi syns förhoppningsvis i morgon!

Åh så ljuvligt det är ute nu! Man märker att ljuset är på väg tillbaka och igår var det nästan som vår i luften. I LOVE!!!!!! Wiiiiiiiiiiiiiiiiii....!!!!

Jag passade på att ta några bilder. Det är otroligt att det är mitten på januari och det är grönt ute.

Zack och Puppis. (Diva ligger någonstans och käkar ben.)

Zackemannen

Vår? Nä mitten av januari. <3

Är lite orolig för nävan som börjat växa. Även liljor. Och en ros har knopp....

Och så var vi inne på Zack då.

Jag hade inge som helst planer på att skaffa en hund till. Jag hade Diva och Puppis och var nöjd med det. Världens goaste vovvar, även om det ingen tävling skulle bli. Jag har ju ändå lite annat och pyssla med med tanke på alla hästar.

Men så blev det inte....

Hörde föreläsning i Falköping av Jan Gyllensten om mentalitet. Han pratade bl.a i förbifarten om hans sambos slit vad gäller mentalitet och avel. Det lät bra och en dag när jag inte hade så mycket att göra så kollade jag in hans hemsida. Fick så se att det var många gamla bekanta namnn på kennelsidorna... Jag blev genast nyfiken. Medans jag kollade runt såg jag att en klubbkompis hade valp från dem. När jag kollade lite extra i stamtavlan där hittades Dittegårdens Oskov. Kiros pappa! Många av hundarna påminde om Kiro också och jag fick lite hjärtknip... Men nope. Jag ska ingen ha någon valp förrän om många år.

Några månader senare var jag med tre andra instruktörer i Skåne och hade lydnadsläger. Vi satt och tjötade på kvällarna och jag sa vid något tillfälle att "ny valp för mig blir det inte förrän om bortåt tio år!" -Så du ska inte ha någon ny att tävla med??!?? undrade någon. -Nehej då. Det ska jag INTE! Jag har fullt upp med två hundar och fyra hästar. Nope!

Men någonstans hade dock ett litet, litet frö såtts. Att prata om det hade vattnat grödan. Strax efter råkade jag googla runt lite. Hamnade hos Truxelis... och SEDÄR! Där hade det fötts en kull valpar med "perfekta" släktingar!!! Det pirrade i magen som om jag var kär. Ska jag? Kan jag? Inte nu, men kanske sen? Kan ju kolla om fler kullar är planerade längre fram med samma linjer. Jag ringde Bettan och ... ja, så var det då kört förstås =D.

Hur skulle jag lägga fram detta till stackars Gubben? Tre hundar igen? Jag hade själv tyckt det var för mycket. Ingen bra situation. Men som vanligt, så bejakar han alla mina stolletag med total självklarhet. -Klart du ska ha en valp ur den kullen! sa han. -Ett sådant tillfälle kan du ju inte missa!

Är han inte världens goaste?!?

Bilder fanns på små valpar, som så småningom blev större. Den ena var sötare än den andre, tills jag fick syn på någon helt udda. Det var den fulaste valp jag sett. Ha ha ha. Jag ropade på Johan. Kom ska du få se!! Vilken stackare ska få den då, skämtade jag. Det var den fulaste valp jag sett!!! Kolla de stirriga ögonen och de stora, upprättstående öronen!!!. Johan blev nästan arg på mig.  -Du får inte säga så!!! Tänkt om han hörde dig och blev ledsen. ALLA hundar är fina!

Tja, vad tycker ni? (Bilden snodd på Truxelis sida.)

Efter bara några veckor var det dags att åka upp till Umeå för att hämta Zack. Johan följde med mig upp för att kolla. Valparna var helt bedårande. De var trinda, rundögda med fina vippöron. Bland dessa små rultiga valparna fanns förstås också den med stirrig blick och upprättstående öron. Kolla där är han!! sa jag till Johan. Ha ha ha...

Vi tittade, och försökte välja men den som ideligen fångade vår blick var just denne. Han gjorde alla roliga saker. Han studerade oss hela tiden med fast och rättfram blick. Så fort något fräckt hände och man tittade till så var det denne. Så fort vi tittade på honom mötte han våra ögon med vaken, öppen och vass blick. 

Nähä, detta går inte! Johan, undrade jag. Ska vi ta den där stirriga valpen?!?? Han var direkt med på tåget. Så fick det bli och jag ångrar inte en sekund =D.

Zack var precis den hund jag letade efter och han påminner mycket om min gamle Kiro i sättet. Smart, hoppig och biter mig alltid så det blöder när vi tränar. Fingrarna liksom bara råkar komma i kläm. Precis så var Kiro också. Har bra näsa, fast Kiro var nog ännu mer skickad. (Kommer ihåg när Kiro spårade mig på asfalt när han var 8v. Gubben sålde flygplan och hundarna sprang runt medans vi gick in i en hangar. Genom dörrarna kunde jag sedan se Kiro på långt håll börja leta efter oss och spårade jättefint med näsan i asfalten. Följde varje sväng och kom sedan fram till oss.)

Zack, precis som Kiro (och ingen annan schäfer heller gissar jag), är långt ifrån så snabb som Puppis men betydligt smartare. Jag tror det kan vara bra ändå. Zack tänker till och analyserar lite innan han agerar. Det gjorde Kiro också. Det är väldigt praktiskt.

Eftersom det nu var länge sedan man tävlade, så är jag tämligen sugen. Med Essie och Puppis, har jag tränat mycket och varit extremt noggrann. Perfekt var det enda rätta och inget var gott nog. När det började bli så bra att det gick att börja tävla så kom sjukdomar i vägen. Nu tänkte jag nog göra lite annorlunda. Jag ska nog nöja mig med lite mer slak lina och komma ut och tävla. Även om det inte är färdigtränat (blir det aldrig) och även om det inte är "tillräckligt bra". Kanske det blir en lydnadsetta frampå vårkanten och en appell likaså... Vi får se vad vi hinner.

Ps. Måste bara tillägga att idag tycker jag att Zack är världens vackraste vovve :-) !!)

När Essie så tragiskt dog blev det tomt. Tomt för att hon var saknad, tomt för att hon just blivit Johans vovve och tomt för att Puppis bästis var borta. Varken Kiro eller Inka ville leka speciellt mycket. Kiro var 14 år, inte illa för schäfer (Hans mamma, Dogservice Akita, blev 15 år), och även Inka började bli till åren och skröplig. Hon ville heller inte vara med på Puppis vilda lekar.

Jag började se mig om efter en vuxen tik. Hon skulle vara tik med tanke på hanhundarna. Hon skulle vara 4-6 år, eftersom jag inte ville ha två unga hundar samtidigt. Hon skulle ändå vara så pass ung att hon orkade med Puppis . Hon skulle inte kräva träning, eftersom jag inte skulle orka hålla igång och hålla fokus på två tävlingshundar samtidigt. Hon skulle också vara cool för att kunna vara med Johan och ha en frisk fysik. En gammaldags robust schäfer både kroppsligt och mentalt.

Jag kan säga att det inte var helt lätt att hitta. Jag mailade flera bra kennlar om ifall de hade/skulle få tillbaka någon. Jag kollade annonser och hörde mig för bland bekanta. Så småningom hittade jag henne – Hassemans Berit ”Diva”.

Hon stämde bra in på alla önskemål. 4 år, hade inte tränats överhuvudtaget, var fin fysiskt och cool mentalt. Hon bodde med familj med flera barn och flera hundar. Hon fick flytta hem till oss, hjärtat. Hon var precis den hund som jag sökte, förutom att det inte är någon som jag skulle skicka med Johan till klubben. Hon kan vara som Cujo mot andra hundar och det ansvaret kan jag inte lägga på Johan. Hon funkade fint med Puppis och lekte lagom.

Diva är allmän gårdshund. Hon får något spår ibland och lite upplet. Johan tränar lite trix med henne och jag också ibland. Människokär är hon, trogen matte som få och hon kan bli riktigt arg ibland på Zack när han är jobbig. Hon vaktar mat som en räpa och stackars den som kommer i närheten. Finns ingen mat nära så är hon snäll som ett lamm och som sagt mot folk är hon kanon.

När Kiro började bli gammal och Essie ärvts av Johan så kom en liten valp till familjen. Det var Jago av Midälvaland eller som han kallas "Puppis". Han kommer som sagt från Midälvaland och goaste Lena & Lena.  Sötaste lille valpen. Till skillnad mot Essie som var som en vuxen hund vid 8 v. smidig, snabb och med ståndöron så  var Puppis klumpig och klampig och kunde nog inte springa något förrän han var ett halvår. Innan dess snubblade han bara på sina stora tassar. Puppis hör heller inte till de smartaste hundarna, men nog till de snabbaste. En av landets kändaste tränare sa att "det var den första schäfern som jag sett kan springa". Fruktansvärt snabb är han. Långbent och långryggad. Dessutom tränade Essie upp honom bra när han var valp och unghund. Hon älskade att leka hare. Sprang och bjöd in till jakt och sedan for hon som ett svart streck över stock och sten, hur smidig som helst. Puppis blev snabb, men inte lika smidig som henne. Svårt med den stora kroppen kanske.

Dessutom har Johan tränat honom bra också med sina busiga cykellekar:-).

Puppis och Essie (och knip i mattes hjärta).

Bigfoot

När jag fick hem min lilla valp var jag gött sugen att komma igång med träning och tävling, med tanke på att jag nu hade lite mer träningskunskap, visste vad jag ville och att Essie hade varit sjuk så mycket. Nu skulle jag äntligen få komma igång igen!!!

Jag fick lugna mig. För det första var han ju klumpig bra länge och jag ville inte att han skulle få fel association till vissa moment pga fysisk oförmåga, för det andra så var han omogen. Men sakta, sakta kunde vi träna mer och mer och det verkade riktigt lovande. En ursnabb schäfer som är helt tyst trots det. Inget pip och gnäll. Grunderna var fina och jag såg framför mig hur kul det skulle bli... Jag anmälde mig till några tävlingar och  hade siktat in mig både på appellsök och lägresökt tidsmässigt och hade också gjort en liten kik på även högre och elit i tid som den glada optimist jag är.

Det blev inget med det. När jag börja träna hårdare så blev Puppis dålig. Började efter några veckors träning med sök tre gånger i veckan. Reagerade direkt när han gnydde till när han skulle gå uppför trappen. När det sedan hände en gång till, åkte jag in till Blå Stjärnan. Veterinären kollade ryggen, tryckte och klämde, men han visade inget. Han höfter röntgades om och de skyllde på hans C-höft. Nope, tänkte jag. Detta är något med ryggen. Säkert inte lätt för dem att hitta, men ändå känner man själv som matte vad problemet sitter.

Det gick ett tag till. En dag pep han igen. Jag ringde Blå Stjärnan igen. NU har han verkligen ont. Ska jag komma in för nu visar han nog något om ni kollar ryggen. Du kan få en tid om typ tre veckor. Suck! Då kommer han att vara "bra" igen. Jag ringde "min" veterinär, Jörgen i Karlstad. Han var inte där men Stig var där och jag fick komma direkt. Stig kollade igenom hunden led för led, tå för tå nerifrån och upp. Jag fick gå ut och gör böjprov. Sedan gick vi vidare till ryggen. Han kände och.... JAPP det är ryggen. In och röntga och då visade det sig att det var förändringar i ryggen. Jag fick remiss till Strömsholm där han sedan blev opererad. (Trots att han bara hade visat smärta genom 4-6 enstaka pip vid två, tre tillfällen var det ett rejält diskbråk.) Det blev rehabilitering, träningsprogram och promenader i "trasken".  Tyvärr så har han inte blivit bra. Han funkar till vardags, men kommer inte hålla för träning. Han är heller ingen hund som gör något på halvfart. Då får han istället vara med på promenader, leka lite och spåra... Lydnaden är inlärd med fullt ös medvetslös och att få honom att ta i mindre känns både omöjligt och onödigt.

Det mest fantastiska med Puppis är hur stabil han ändå är. Trots att hans hjärna är klen ;-) och tempot på topp så kan han varva mellan hög aktivitet och låg. Där de flesta skulle börja tugga i Johan och hans kompisar så bromsar han bara in bredvid och sedan tycks han fråga - Kul. Vad ska vi göra nu?

Ord som sammanfattar honom är JÄTTESNABB, JÄTTESNYGG OCH JÄTTESNÄLL! Onekligen den snyggaste vovven jag haft.

Här jagar han efter Johan som springer runt huset....

Puppis har varit lite muppig mot andra hundar, jag tror att det har haft med smärtan i ryggen att göra. Som unghund visade han inget och han har blivit mindre muppig efter operation och när han verkar må bättre. Det går lite upp och ned. Annars är han gudasnäll! En stor och god jätte. En riktig älskling!!!