Direktlänk till inlägg 3 september 2007
Vårt vackra grannland och "jag har väl inga fördomar.."
Torsdag kväll drog jag till Norge efter många om och men. Först tar det ju massor med tid att packa. Jag fattar inte! Man ska vara borta tre nätter och man behöver lika mycket som för en månad. Sedan var det någon disträ människa som glömt bilen med tändningen på (det var INTE jag, faktiskt!). Så den var död. Som tur var gården full av allvetande och allkunnande gubbar.Jag har ju köpt en V70 Cross Country, eller vad det heter, och man får tydligen inte starta sådana med en likadan eller annan bil med mycket dator i. Tydligen finns det risk för att det skadar datoriseringen. Inte vet jag. Vi provade i alla fall med extrabatteri men det var för svagt för att få igång den. Sedan drogs det hit bogserades dit och efter många om och men startade den. Gubbarna trodde att det inte att det var för den hade stått på utan att det var något fel på generatorn, så de ville inte släppa iväg mig i bilen i fall att. Jag hade dock packat den full upp till taket med väskor och kassar och toppat det hela med att lägga tusen lösa föremål ovanpå och emellan. Det skulle ta timmar att packa om. Då satte jag ner foten och sa att jag kommer att köra hela vägen fram utan att stänga av motorn en enda gång och när det blir dags att åka hem får det väl lösa sig eller också emigrerar jag ;-).
Det blev en lång resa. Jag skulle strax utanför Arendal och jag stängde faktiskt inte av bilen innan jag var på området. Med lite skräck vred jag om tändningen igen, den startade och det har inte varit något problem sedan heller. Jag åkte tillbaka in till Arendal för att ta in på Scandic som skulle finnas där, men som hade lagt ned... övernattning fick jag fixa på annat sätt.
Klockan tio var det samling. Till min bestörtning regnade det rejält, trots att vädret lovat fint i flera dagar. Jag kom på att jag bara hade en regntät ridrock och gummistövlar med mig och skulle se ut som en idiot... Jag såg framför mig hur jag och mina lydnadsekipage skulle stå timme ut och timme in på halkig, kletig gräsmatta och där jag skulle skrämma de stackars hundarna med min oformliga, fladdriga ridrock. Jobbigt OCH pinsamt.
Dessutom var jag först på plats och halv tio var det bara jag där. Började fundera om jag var rätt.... Till saken hör att min telefon fungerad e inte och att Peter skickade med mig ett tomt telefonkort som inte gick att fylla upp i Norge!!! Detta innebar att jag inte kunde kontakta Anders o Mona. De kunde heller inte få tag på mig. Så började det dock droppa in folk och även Anders o Mona kom.
Efter ett kort välkomnande så samlades vi i grupper för att köra igång. Jag vet inte hur jag hade tänkt mig gruppen men jag hade nog sett framför
mig ett gäng som inte tränat lydnad så mycket förut och som absolut inte tränat positivt. Snacka om fördomar..... Här var ett gäng glada norskor (det var bara tjejer) som hade kommit igång fint med lydnaden och som många av dem hade tränat med positivt tänk och klicker i tio år... Den enda som sa nej på hela helgen var jag en gång till mig själv när jag gjorde en miss..... Inget ryckande och slitande och inget surmulet. Nej här var det kjempegöj!
Det var sju ekipage i gruppen; Martine med jaktgolden, Hege med aussie (som såg ut som en bordercollie!), Gry med en border, Heidi med en tervuren, Marianne med en border, Vigdis med en labbe och Marit med en sheltie. Vilken grupp. Med gemensamma ansträngingar och samarbete kom vi till en del klarheter.
Mycket var förståss att gå tillbaka och börja om med vissa grundfärdigheter. Det är ju alltid så. Småpill på detaljer eller som norskarna sa "pirke"....
Något att nämna kan vara att den härliga terven nosade mycket och ofta. Genom att minska gnat och lock och bara klicka för frivillig kontakt slutade han helt med sina nosningar under arbete och hade fullfokus på matte. Det allra fräckaste var när han i pausen tredje dagen kunde stå bredvid matte och bara vara. Han stod helt lugnt och avslappnat och var "mjuk" i kroppen. Nosandet hade antagligen varit en lungnande signal gentemot matte och nu behövde han inte uppvisa den längre. Han var vältränad så det såg verkligen fint ut. På detta ekipage fick vi också se vikten av rätt steglängd. En het hund håller man ofta tillbaka genom att gå långsamt. Steget blir då så konstigt. Med lite större hastighet bliv friaföljet bättre och mattes steg matchade hundens bättre.
Martines Cocos var en helt ljuvlig jaktgolden som var mycket klickertränad. Den var frimodig och hade ett enormt tempo. Här fick jag återigen ändra på mina förutfattade meningar. Hon hade lärt in rutan genom att lägga GIGANTISKA leksaker på den bakersta linjen i rutan. Jag tänkte att det går aldrig. Hon visade. Och det gick visst. Hunden sprang i ett hiskeligt tempo och ställde sig perfekt i rutan. Helt perfekt. Tur att jag inte sade något innan;-), däremot erkände jag efteråt att jag hade haft mina tvivel.
En häftig sak till med Cocos, var att vi körde jaktinkallningar med apport i munnen. Vi hade gjort det ett par gånger. Tredje gången tittade hunden på matte som gick iväg och sedan försökte snappa åt sig apporten som jag höll på andrasidan. Han hade förstått att apporten skulle med för att få sticka till matte. Siste dagen körde de faktiskt en hel apportering som gick bra.
Vi experimenterade med Vigdis kloka labbe för att få henne att tända till. Vi provade frekvens och även olika leksak. Korta träningspass m.m Sedan hittade vi rätt i "bollen" och siste dagen kunde vi se en förändring i attityden. Där är ett långsiktigt jobb att ta tag i, med korta, häftiga träningar och få hunden att testa och ta för sig mer och mer.
Vi fick en uppvisning av Marit och hennes sheltie. Den var extremt häftig. Där fick vi jobba lite med vad som hände mellan momenten, då hunden hittade på egna aktiviteter som att jaga bilar, eller joggare eller skällde. Vi arrangerade störningar och klickade för att den tittade på joggare och bilar som fick köra fram och tillbaka. Det blev lite bättre men det är ju ett långt jobb som kräver full koncentration från matte.
Ja, det var mycket som hände och allt kan inte skrivas, men detta var några saker. I vilket fall var det några fina dagar med fantastiska ekipage!
På vägen hem åkte Kjernholmarna och jag i karavan. Vi skulle ta färjan hem. Vi såg framför oss hur vi skulle chilla, snacka hund och äta något gott. Vi åkte i god tid. Hur gick det då?
Det gick inte. Det hade varit en trafikolycka på vägen så att vi köade i några timmar och missade båten. Som tur var hade jag min talbok "Flickan som lekte med elden" av Stieg Larsson att lyssna på. Annars hade jag nog kreverat. Jag hann faktiskt lyssna färdigt på den, så jag var inte så ledsen att resan hem tog längre tid än förväntat.....
Nu är första "spadtaget" taget och de gamla husen är i förvandling... Snacka om renoveringsobjekt!
...
Kompis the Cat! <3
Denna vecka har det varit etapp 2 på instruktörsutbildningen i Nose Work. Jättekul. Det var kul att träffa alla igen och se deras utveckling och höra deras berättelser om sina testelever och deras framgångar. Sedan förra träffen har vi fått tr...
Presentation
Fotoutmaningen 2015
Kategorier
Fråga mig
Kalender
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
| 3 | 4 | 5 | 6 |
7 | 8 | 9 | |||
| 10 | 11 | 12 |
13 | 14 | 15 | 16 | |||
| 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | |||
24 |
25 | 26 |
27 |
28 | 29 | 30 |
|||
| |||||||||
Tidigare år
Sök i bloggen
Senaste inläggen
- Eget: Vintertid (7 av 365)
- 241: Renoveringsobjekt (6 av 365)
- 198: Morrhår (5 av 365)
- 245: Rutor (4 av 365)
- Nose Work och lagerbladsdoft
- Mellerudskaninen Svante
- 199:Mugg (3 av 365)
- 232:Prickar (2 av 365)
- Uppdatering: Jag har blivit med gård.
- Temalista 2015 för Fotoutmaningen 2015
- 147: Klyftig (1 av 365)
- Jag har hoppat på! Fotoutmaningen 2015
- Härdsmälta på Universeum eller Jag är väl för gammal….
- Kallt är det, men flitens lampa lyser...
- Dan före dan före dopparedan..