ylle

16 september 2009 15:19

Visst kommer jag ihåg! Pysse så liten han är på bilderna där! Men det är så sant som det är sagt, ens barn och djur växer liksom aldrig upp i ens ögon. Man har nåt slags filter i dem (ögonen alltså) När man besökte sina föräldrar så var man alltid det lilla (klumpiga) barnet hur gammal man än var... Och givetvis började jag spilla och fumla direkt när jag var hos dem!

Eiram

16 september 2009 17:53

Jo...helt olik en liten men otroligt söt älgkalv va han ju inte...hi hi!
Men måste bara säga; Underbar lastträning, tänk att Loke inte blev ett dugg traumatiserad av sin 65mils-första-åktur....Måste berott på chauffören eller så tog han en tugga av "plantan" när vi inte såg , fniss! Dessa fantastiska hästar, jag slutar aldrig imponeras av dem!
Och jag tyckte det va gör-gapit å ta kort samtid som Du lasttränar!!! Ha Ha !!! Snacka om att ha go attityd ett härligt lugn inombords när man ens kommer på tanken att göra dylik manöver! Och det smittar ju pållen på stört och det e ju himla praktiskt! Det är det jag ska göra alltså, när kraken inte känner fört...fram me kameran och havrehinken och så swosh in i löddan!!!

Ann-Louise

17 september 2009 07:04

Ylle; Visst är det så. Jag var karaktäriserad som "den hetsiga, ilskna" och det var tonårsepitet som ganska rejält har mattats av genom åren. Nog har jag fortfarande humör, men det är otroligt sällan som jag verkligen blir arg nu....

Eiram; He he he...va fan... skit samma. Du vet att jag är "den glade optimisten" och det är klart att det går bra ..... oftast. Å andra sidan om, eller kanske snarare NÄR, det går åt fanders så blir det nog akuten/bårhuset.....

Det kan ju smälla till fort om något skiter sig... Jag å andra sidan orkar inte bekymra mig, inte gå och vänta på att det ska hända något. Under tiden har jag det skönt och jag lär dö lycklig ;-)!

Jag får väl säga som det står efter de flesta program på TV; Don´t try this at home! :-) Ha ha ha ha