Jaha, så sitter jag då här på ett hotellrum tillsammans med Puppis. Jag har jobbat lite, men nu tänkte jag passa på att blogga lite. Det har varit en del de sista dagarna, så nu när jag har lite ofrivillig fritid så får jag passa på att uppdatera lite retroaktivt. Här kommer värsta långa inlägget..... så är det när man har tid.

Äntligen var dagen inne då jag skulle få reda på hur det var ställt med Puppis och hans rygg. Jag gav mig av i ottan, glad i hågen men lite stressad. Tiden. Tiden.

Nästan framme i Strömsholm började jag fundera över min mobil och sakta kröp det på att jag nog hade glömt den hemma. Attans elände. Hur ofta BEHÖVER man en telefon riktigt mycket? Inte så ofta. Det mesta kan vänta. Fast idag hade jag behövt.... Tänkte att det nog skulle lösa sig på något sätt.

Medans jag ändå satt och funderade började något annat också att krypa sig på... ÅNGEST! En klump dök upp i bröstet och jag ville bara storböla. Fast det kunde jag ju förstås inte. Det skulle ju ha varit grannt. 120 knyck på motorväg och en störtlipande kvinna. Nä, jag fick behärska mig. Vad jag insåg var att jag egentligen inte alls ville att de skulle greja med Puppis. Jag ville inte alls lämna in honom. Och jag var mycket orolig över vad de skulle hitta. Nu skulle det bli definitivt.

Strax var jag framme och jag skuttade in. Jag var där en halvtimme innan utsatt tid så det var ganska perfekt. Jag meddelade att jag var där och en av tjejerna i receptionen sa att jag kunde ta in honom i väntrummet. Jag tittade mig omkring och där fanns många små hundar väl spridda i rummet och jag såg framför mig hur Puppis skulle skälla på dem och alla skulle bli helrädda och jag skulle få borrblickar av alla mattar och hussar. "Kan jag vänta ute?" undrade jag lite osäkert. Jajemän. De hade ett högtalarsystem så man hörde utanför också när det var ens tur. Perfekt!

Ut och kissade hunden snabbt. Då öppnades skyn tvärt och det blev hällregn! Härligt! Perfekt! Jag stod utanför i ungefär 30 sekunder tills jag insåg att det inte skulle gå. Vi skulle bli heldränkta. Det var bara att samla ihop sig och gå in. Döm om min förvåning när den lille Puppemannen inte ens la av det minsta lilla "hej på er allesammans" - skall. (Som för de andra hundägarna säkert hade låtit som "Kom hit ska jag sluka er hela era småttingar och använda kopplet som tandtråd...") Han var heltyst och följde med mig till en stol och satte sig som en välartad vovve. Tack och lov för det. Jag hade ju klubbjackan på mig och jag hade t.o.m i ett svagt ögonblick funderat om det var läge att vränga den ut och in. Fast det hade väl också sett ut =D.

Tämligen snart kom en trevlig sköterska och ropade in oss. Det blev vägning, 39,5 - 40 kg, och så blev vi hänvisade till ett undersökningsrum. Veterinären kom också och hon var lika trevlig hon. Det lyssnades på hjärta och det klämdes och kändes.

Sedan fick vi gå lite fram och tillbaka för att hon skulle få se hans rörelser plus HOPPA. Puppis lyste upp. Detta var ett mycket, mycket trevligt stället tyckte han. Som grädde på moset fick vi gå längre in i det heliga för där fanns en trapp som han fick springa upp och ned i. Han var stel i ryggen. Trappen var inne vid personalavdelningen så när vi gick tillbaka trodde jag att alla runt omkring var veterinärer. Puppis gick glatt före i kopplet  och hälsade på en och annan. Sen var det en kvinna som tittade mycket på honom. Den gick han fram sådär i farten och skulle hälsa på. Han hoppar inte, drar inte i kopplet, har fällt öronen och tittar upp sådär gulligt. "Hej vem är du? Vad är du för kul person? Har du något till mig". Jag ler inombords några millisekunder tills hon gallskriker av fasa. Hon var ingen veterinär. (Antar jag...) Utan antagligen en annan djurägare som råkat förrirra sig in där. Jag fick haspa ur mig något om att jag trodde alla var veterinärer och fortsatte bara gå.  Tänk att man kan vara SÅ hundrädd och befinna sig mitt i ett djursjukhus! Måste vara rena tortyren.

Nåväl, på plats i undersökningsrummet igen fick jag vänta ett tag. Sedan kom veterinären tillbaka. Det hade skett ett misstag berättade hon. Någon som skulle bokat CT hade missat det trots att hon sagt till. Det fanns ingen tid åt Puppis idag. Hon var tämligen upprörd. Hon skulle dock försöka se om det gick att klämma in honom någonstans, men då var han tvunden att vara kvar. "Okey" sa jag som ju ville ha detta överstökat.

Så kom sköterskan för att ta blodprov för att kolla att det var okey inför sövningen. Han var så tapper min Puppis. Satt helt still på bordet och lät henne raka hans ben, sätta i en "tappkran" och sedan tappa honom på blod. Utan att säga ett pip och utan att försöka hoppa ned eller ta sig undan. Min hjälte!!!!! När hon sedan skulle sätta på honom djursjukhusets koppel och halsband höll jag på att lipa. Jag har nog större seperationsångest än vad han har. Tänkte att det ändå är nyttigt för honom, men kanske mest för mig. Han gick med henne så snällt utan att dra i något koppel åt något håll, så hon stannade, vände sig om och var helt förundrad över att han gick så lätt. "Så lätt han är att gå med i koppel" sa hon hänfört. Han är som luft. Och det stämmer. Det är bara kopplets vikt man känner av, i övrigt följer han hur smidigt och lätt som helst. I alla fall i lugna situationer ;-).

Gissa om matte var stolt när hon gick ut och stegen lättade lite av att han hade uppfört sig så exemplariskt istället för att bara vara tunga.

Okey. Hopp i bilen och off we go. Snabbt gav jag mig av till en affär som säljer telefoner. Raka vägen in och "Ge mig den billigaste ni har med kontantkort, laddare och allt som behövs. Den måste funka NU direkt!"  Den snälle säljaren fixade det snabbt och inom några minuter var jag ute igen. In i bilen. Stoppade i laddaren. Satte i kortet. Laddade på pengar och ringde sedan gubben. Jag hade gett hans nummer till djursjukhuset för att de skulle meddela sig om det hände något, eller när de visste något.

Informerade gubben om att jag skaffat nytt nummer som han kunde hänvisa till. (Tur var väl det.) Kollade att min mobil verkligen var hemma , så jag inte tappat den eller lagt den på taket på bilen, och sedan ringde jag till Strömsholm och gav dem nya numret. Jag sa till att det var viktigt att veterinären fick det! VIKTIGT!!! (Gubben i Vänersborg är inte alltid lätt att få tag på, så det var ju tämligen rejält viktigt.)

Medans jag väntade på besked från djursjukhuset passade jag på att "göra stan". För mig innebär det att kolla Hundsportcenter och andra djuraffärer. På Hundsportcenter tänkte jag unna mig ett nytt läderhalsband med insydd fläta. Såna har jag shoppat flera i kanske 15 år. De är så fina och välgjorda. I love them.

Nu hängde bara några enstaka kvar och naturligtvis fanns inget i Puppis storlek och tydligen skulle de aldrig få några fler sådana. Den som gjort den hade nog slutat fick känsla av ett drastiskt slut. Tråkigt!! Jag har verkligen gillat dem. Borde ha sex stycken hemma i gömmorna men jag vet bara var ett är och det är det Puppis brukar ha. Jag fick lämna affären i oförrättat ärende.

Det blev dock lite annat shoppat bl.a presenter till pojken som snart fyller 10 år, plus lite mat i magen. När klockan kom fram på eftermiddagen ringde de. De hade ringt gubben (!) och fått numret. Inte hade väl de blivit informerade om det nya förstås. Tur att de fick tag på honom i alla fall. I vilket fall skulle det inte bli något idag. De kunde inte klämma in honom och jag var tvungen att lämna in honom i morgon vid åtta.

Det var bara att sticka iväg och hämta honom. När jag började fundera insåg jag hur orättvist det var. De har begått ett misstag och jag ska bekosta endera bensin och tid (sex-sju timmar) för att åka hem eller pengar för ett hotellrum. Jag hade ju inte gjort något fel. Försökte diskutera det i receptionen men det hjälpte inte. Tjejen, som var mycket trevlig, gick och frågade någon annan på kontoret. När hon kom tillbaka var svaren så dröjande, svävande och ovälkomnande så jag sktruntade i vilket. Jag kan väl betala själv. Fast jag tycker att det är principiellt fel plus att de kunde ha beklagat mer ordentligt. Jag skulle ju dessutom ha kurs på kvällen och jobba på fredag. Av det intet. Det inkomstbortfallet då?

Jag orkade inte bråka utan ville bara få ut Puppis. Det som gjorde mig MEST irriterad var att de inte låtsades om att det skulle vara något konstigt. Att det var normalt förfarande att undersökas ena dagen och röntgas andra. Eller hur!??!

Jag fick order om att fasta honom för att det skulle göras CT. Jag hade remiss. Han var med andra ord redan konstaterad ryggproblem. Veterinären var upprörd och sa att hon hade sagt till om det. Ingen hade i förhand sagt att det skulle ta två dar. Då hade jag ju bokat hotell och fixat ledighet redan långt innan.

 Rent strunt! DET blev jag sur för. Jag hade kunnat tagit att de ynkat och sagt att de inte kunde göra något men beklagade. Men att försöka dribbla bort mig - NO. Nu väcks snarare kamplusten för några hundralappar.

Nåväl. Nu sitter jag här på hotellet och skriver ett skitlångt blogginlägg. Deta blir så långt så någon annan uppdaterin hanns inte med. Puppis ligger raklång på sängen bredvid mig och nu ska jag också gå och lägga mig för nu vet jag snart inte vad jag skriver längre.

Gonatt! I morgon är en ny dag!!!

Ps. Måste bara förtydliga.  Veterinären och sköterskan var SUPER trevliga!

 

Kim

16 september 2010 23:04

Trevligt med ett långt inlägg.
Jobbig dag du haft, ibland blir det inte alls som man planerat...
Nu har ni ju "tjuv tränat" lite inför morgondagen, så nu kanske du får mindre separationsångest :-)
Håller tummarna för er i morgon!!
Godnatt!

Ann-Louise Ryrvik

17 september 2010 06:49

Ha ha ha ja lååååååångt blev det. Lite mer representativt för min verbala förmåga =D.
Men att någon orkar LÄSA! Fantastiskt!
=D
Ja, det ska bli spännande och se hur jag reagerar nu. Jag tror dock att det blir värre faktiskt. Vi har tagit en mini-morgonpromenad och jag bara går och tittar på honom, leker med honom, klappar på honom och känner bara hur underbart fantastisk han är och hur mycket jag älskar honom.
Det spörs. Undrar om de kan lägga in mig också =D
Tack!!!

 

Eva H

16 september 2010 23:11

Hej!
Jag får ångest i mitt hjärta när jag tänker på Puppies. Håller tummarna för att detta inte ska vara så allvarligt.
Tänker på dig!
Kram
Eva

http://tupni.se/j

Ann-Louise Ryrvik

17 september 2010 06:45

Å tack!!!
Ja och du vet ju hur Puppis är. Kan du tänka dig honom tyst, ganska stilla och koncentrerad!???! Fasen vad han har växt på sig liksom.
Kram!!!

 

MariaY

16 september 2010 23:44

Nej, vilken otur! Nog borde väl kliniken stå för lite utgifter när de klantat så? Det räcker ju mer än väl att behöva vara nervös för besked i ytterligare ett dygn. Håller tummarna för er i morgon!

http://cowgirlup.bloggagratis.se

Ann-Louise Ryrvik

17 september 2010 06:44

Man tycker ju liksom det. Nu spelar det väl ingen större roll men det är lite principen.
Tack å tack!!!

 

Lin

17 september 2010 06:10

Måtte denna nya dagen bära med sig goda ting till er båda !!!
Kram

Ann-Louise Ryrvik

17 september 2010 06:43

Tack kära du! Ringer så fort jag vet något.

 

Lin

17 september 2010 06:44

Ja gör det och oroa dig inte för mkt !!
Kram

Ann-Louise Ryrvik

17 september 2010 06:49

Vill, vill inte, vill, vill inte....
Ska nog gå bra.
Kram!

 

Annie

17 september 2010 07:49

Åh så jobbigt, i sådanna situationer vill man ju inte ha bängel, hjärtat värker nog ändå!
jag håller tummarna att det blir ett gott resultat av omständigheterna
tänker på er
kram
Annie

Ann-Louise Ryrvik

17 september 2010 08:41

Tack kära du. Ja, du vet... Man älskar dem så himla mycket så det gör ont.
Kram!!!

 

Camilla

17 september 2010 10:10

Hej hej =)

Hoppas allt ordnar sig med puppis!!!! Ni hade fått sovit här.... =)

Väntar med spänning vad dom säger om killen.

 

Anna, Faran & Axxa

17 september 2010 10:37

Klantigt! Dels för att det blir högre kostnad för dig, men även för att man vill ju ha svar!! Så fort som möjligt! Håller tummarna!!

http://www.rackartyg.net

 

Ylle

17 september 2010 11:53

Ofattbart klantigt av kliniken att göra så fel och sen inte stå för konsekvenserna... värre än kostnaderna måste väl vara att dra up på plågan som väntan innebär.. Jag håller alla min tummar för att det ska visa sig inte vara så illa som Du kanske befarar.. kramar i massor

http://ponnyflickornasblogg.bloggplatsen.se

 

Ann-Louise

18 september 2010 00:05

Camilla; Tack kära du. Du vet hur man är, man vill bara cocoona och gosa med sin vovve....
Får reda på lite mer till veckan. De skulle nog studera bilderna lite mer....

Anna o CO; Ja, det var det, men klart shit happens. Det gick bra och vi är hemma igen. Gott! Ska gå och sova nu :-)!

Ylle; Vi får se till veckan. Kanske operation. Det verkade vara en bra prognos. Kram!
Nu ska jag sova för nu vet jag snart inte vad jag skriver... Go´natt!!!

http://hastochhund.bloggagratis.se

 

Margareta

19 september 2010 12:09

Så positivt att diskbråcket gick att operera :-) För min Acke sade chefsvetten att det inte skulle vara ngn idé....missbildningen skulle ge problem på ngt annat ställe istället; senare.
Så vi grät; när vi fick beskedet..!
(och nu går vi och laddar inför nästa schäfers röntgen: höfter, arbågar OCH rygg! - min och din har ju samma pappa...)

http://www.arctoshundskola.com

Ann-Louise Ryrvik

19 september 2010 15:25

Vet inte ännu. Veterinären skulle ringa till veckan. Då spörs det.
Vi får hålla tummarna om din lille vän!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Nu är första "spadtaget" taget och de gamla husen är i förvandling... Snacka om renoveringsobjekt!   ...

  Kompis the Cat! <3

  Denna vecka har det varit etapp 2 på instruktörsutbildningen i Nose Work. Jättekul.  Det var kul att träffa alla igen och se deras utveckling och höra deras berättelser om sina testelever och deras framgångar. Sedan förra träffen har vi fått tr...