Direktlänk till inlägg 7 mars 2011

Problembeteenden....

Av Ann-Louise Ryrvik - 7 mars 2011 15:53

Det kom en fråga som är mycket relevant; Hur man ska agera vid beteenden som inte är önskvärda, rent av farliga?

Med tanke på att vi klickertränare pratar om att belöna önskvärda beteenden, igonrera icke önskvärda eller eventuellt ta bort belöningsmöjligheten "stänga kakburken". ... Kan det ju te sig tämligen provokativt. Ska jag inte bry mig om att hästen nafsar och biter? Ska jag inte bry mig om att den står och skrapar som en tok på stallgången?

Naturligtvis ska man bry sig om det! Skillnaden är att vi har ett annat sätt att angripa problemet. Ofta när det är frågan om problembeteenden så är den som frågar orienterad i att få bort ett beteende. T.ex få hästen att sluta nafsa, få hästen att sluta knö med bogen, få hästen att sluta skrapa och om det är hundar få hunden att sluta dra i kopplet, bita matte i benet o.s.v. Genom att vi ställa den typen av frågeställningar är vi hänvisade mentalt till att bestraffa.

Vi försöker istället vända på resonemanget. Vad vill vi att hästen/hunden ska göra? Om jag inte vill att hästen ska skrapa på gången kan jag belöna den för att stå stilla. Om jag vill att hästen ska gå fint vid sidan belönar jag det. Anledningen är främst att man oftast alltid kan hitta en lätt smidig lösning på problemet utan att använda obehag. Och att använda obehag skapar alltid följdeffekter som är mindre lyckade; stress, aggressivitet, rädsla, oro....

Att vi väljer att belöna beteenden innebär ju också att vi jobbar med hästens vilja istället för emot. Då får vi individer som vill göra det som vill att den ska göra istället för att vi hindrar dem att göra något de vill. Det i sin tur innebär att vi inte behöver passa dem på samma sätt. För de försöker inte göra något annat. Hänger ni med?

Några vardagsexempel för att göra det tydligare;

Jag var inhyrd i ett stall där ägarinnan (en förövrigt numer god vän till mig =D) bl.a hade en 16 årig hingst. När han stod i boxen och någon gick förbi eller ens tittade på honom strök han öronen, for ut med huvudet och högg... Var matte närvarande så korrigerade honom genom att springa dit och "hytta", säga till honom på skarpen att lägga av. Hingsten backade in i boxen. Matte tittade på honom några sekunder med "onda ögat". Sa lite nådigt "bra" när han stod stilla där i boxen och gick sedan igen.

Känns det igen??? Varje dag! Flera gånger om dagen!?! Det är så det ser ut i stallarna. Många som är hängivna anhängare av korrigering gör just så. Korrigerar, korrigerar, korrigerar och undrar sedan vad de ska göra när de inte får korrigera. "Ska den få hålla på så?!?"

Jamen, hästen gör det ju i alla fall hela tiden! Hade det varit en "bra" korrigering hade det bara behövts en á två gånger och sedan hade det aldrig hänt igen. Sådana korrigeringar kan jag leva med när det är fråga om tex försök att bestiga en eller kanske eventuellet något annat. Själv har jag bara stött på bestigningsgrejen. Två gånger försökte en av hingstarna med några dagars mellanrum hoppa på mig. Då använde jag positivt straff. Eftersom jag aldrig använder det annars så hade det en enorm effekt. En effekt som man sällan når om man gång på gång hytter, skäller, vrålar och småslår hästen. Hingsten blev nästan chockad! Sen har det aldrig hänt igen heller!

Alla andra situationer har jag kunnat lösa utan korrigeringar genom att TÄNKA och att TA PROBLEMEN INNAN DE UPPSTÅR. Man måste inse att träning sker varje gång vi har hör och syn kontakt med hästen. Varje sekund tillsammans sker inlärning och genom att vara medveten och observant i varje läge kan man ge responser på olika beteenden hästen utför, redan första eller andra gången. Vill man har mer av beteendet eller mindre av det. Och beroende av vad man vill så manipulerar man konsekvenserna av beteenden...

Vi kommer tillbaka till det för nu blev det nog lite svårt...

Åter till hingsten;

Någon vecka efter att jag flyttat till stallet står jag och hingstens ägare utanför stalldörren och pratar. Jag sneglar in och ser hur hingsten står där med spetsade öron och tittar åt vårat håll. När han får syn på att jag tittar på honom så stryker han öronen och grinar.... Aha, tänkte jag, nu ser jag.... Varje gång någon tittar på honom blir beteendet förstärkt. Folk som skulle gå förbi hans box gick ju på andra sidan och tittade lite på honom med fasa. Uppmärksamhet - förstärkning. Att matte sprang dit - även om hon hojtade - förstärkning. Detta beteende skulle ju aldrig ta slut.

Jag sa till ägaren. -Du, ska du inte ta och göra något åt situationen?

-Jamen, det gör jag ju varje gång!!!

-Ja just det... VARJE gång! Det minskar inte hans beteende alls, snarare förstärker. Ska du inte försöka träna in ett annat, oförenligt beteende istället?

-Det går inte att ge hingstar godis! De blir farliga då! osv.osv.osv

Strunt samma tänkte jag. Not my problem! Mina hästar stod på lösdrift så jag var ju heller aldrig i stallet.

Någonstans hade matten börjat grunna för ett tag senare åkte jag till Syd-Afrika och var borta några veckor. När jag kom hem sa hon.

-Nu ska du få se! Hon hade lärt hingsten att sätta mulen på ovansidan en utsträckt hand och få godis. Det gick kanonbra. Dessutom hade det följt med en liten slick med tungan eftersom han hade godissmulor på näsan, som hamnade på handen

och som han slickade upp i samma veva som han targetade handen.

Det var ju kanonbra eftersom det definitivt är ett oförenligt beteende - att hugga i luften med utsträckt tunga. (Tja går och går, fast man gör ju inte om det ;-) .)

När vi skulle gå förbi hans box stannade vi till, han slickade på handloven och fick godis. Efter två veckor så hade han generaliserat det till alla som gick förbi. Så slutprodukten blev en hingst som istället för att stryka öronen och hugga i luften när folk passerar, står och sticker ut tungan på håll. Och vad händer då? Alla människor stannar och pratar med honom. Nämen, halledudane så söööt du ääääärrrr!!!!! Han fick sin uppmärksamhet och människorna fick ha sina kroppsdelar ifred.

Sen fick vi andra positiva bieffekter också. Förut när han skulle släppas i hagen så fick man skensläppa några gånger, och när man släppte på riktigt fick man ducka, för han vände och slog. Efter targetträningen var det också löst.

In genom grinden och vända - puss på handen o karamell

Ta av grimmskaftet - puss på handen o karamell

Gå ur hagen - hästen står kvar - puss på handen o karamell

Man går därifrån och tittar man bakåt så står han kvar vid grinden och sticker ut tungan.

Med andra ord blev vardagen trevligare för alla parter. Hästen nöjd och glad. Människorna nöjda och glada. Vi har heller inte bestraffat hästen med risk att den blev avogt inställd till männsikor, nervös, stressa o.s.v Tvärtom! Människor som kommer är kul! Det är positivt!

Vän av ordning fråga nu. -Ska jag hålla på att ge godis hela tiden då, som någon j-la godisautomat :-(. Nej efter ett tag när beteendet finns där räcker det med en bekräftande blick ibland, godis ibland, en klapp ibland. Det har blivit en vana.

Andra vännar av ordning säger; - Jamen, jag har så sällan godis med mig i fickorna. Jag glömmer det! Då brukar jag kontra med att; - Du kom ialla fall ihåg att sätta på dig byxorna, så då kan du säkert komma ihåg att stoppa godis i fickorna också =D! Man kommer ihåg att man ska åka till hästen. Man kommer ihåg att den ska ha mat. Man kommer ihåg att sätta på ett träns när man ska rida. Då kan man komma ihåg att ha godis med också =D mohahahhaha....

Allmänt

Dela

Carolina F

7 mars 2011 18:06

Mycket bra ämnesval och stor igenkänningsfaktor! Delar av detta känns som karbonpapper på den diskussion jag hade med en hästtränare härom veckan (ja, förresten karbonpapper på många av de diskussioner man tenderar att hamna i som belöningsbaserad tränare ;-).

Det är sådan otur att det är så förbaskat förstärkande för oss människor när vi lyckats avbryta oönskade beteenden så att vi upplever att bestraffningarna fungerat (varje gång... dagligen... i flera års tid... trots att han nu inte bara bits utan sparkas lite också...)

Ann-Louise Ryrvik

7 mars 2011 18:50

Ja, visst är det så!
Jag fick lite frågor idag och då insåg jag en viktig sak. Att ialla falla jag är otydlig med att ge exempel på vardagsbeteenden. Det blir lätt inlärning av nya önskvärda beteenden....

Malin

7 mars 2011 18:43

Tack för bra inlägg! De gånger jag har haft problembeteenden på hästarna så har lösningen kommit när jag börjat tänka "klickerskt" och träna det systematiskt (i regel lärt in något som är oförenligt med problembeteendet). Synd bara att det tagit så lång tid i början att börja tänka så. Tack o lov så blir ju mitt tänk belönat varje gång genom lyckat träning så jag tar till det oftare o oftare... Ibland funderar jag på vem som tränar vem egentligen... (men så länge det funkar så spelar det ju ingen roll)

http://vetmalin.dinstudio.se

Ann-Louise Ryrvik

7 mars 2011 19:14

Ja, det är effektivt och långsiktigt! Och det är självförstärkande som du säger.

Och man säger ju att det är när två viljor möts som det säger "klick" =D! Så det är bra när man tränar varandra!!

Carolina F

7 mars 2011 19:02

Otydlig tycker jag inte att du varit men det är svårt att hinna täcka alla områden i en blogg!

Tänkte förresten på den ursprungliga frågan du fått. Förutom att träna in oförenliga beteenden så är ju även att titta på och ändra motivationen till problembeteendet en ganska viktig metod i sammanhanget... Väldigt många problem jag stöter på under mina konsultationer är ju helt och hållet skapade av obehag. Hästar med utrustning som klämmer eller smärtor någonstans i kroppen. Kanske kan vara värt ett inlägg nu när du har flow? ;-) Ska förresten tipsa några av mina kunder om denna ypperliga gratisundervisning i bloggform. Du får väl debitera mig för att jag använder din blogg som läromaterial... Kram!

Ann-Louise Ryrvik

7 mars 2011 20:06

Ha ha... jodu tror du det eller!?!?

Man borde mind-mappa eller skriva en bok =D. Fniss fniss Fast där finns det bättre skickade än mig. Jag är varken beteendevetare eller nåt annat. Bara en glad amatör som gillar att babbla och greja....

Tankarna snurrar och pluttar ut utan inbördes ordning och logik =D!

Charlotte

14 mars 2011 11:06

tack för ditt utförliga svar! Det tål att tänkas på. När det gäller min hästs oönskade beteende att när jag spänner sadelgjorden så lägger hon öronen slickade bakåt och biter på allt och alla, har jag börjat fundera nu. Ignorera detta beteende, men de få gånger hon inte gör något belöna med godis. Tänker jag rätt då? För det beteende jag vill ha är en häst som står still och är "snäll". Min följdfråga blir då, hur vet hästen att det är det beteendet som jag belönar? Förstår hon det efter ett tag med belöningar? Och hur vet jag att min tajming blir rätt?
Super duper bra blogg! Mera vardagsexempel, det är sådana som är intressanta och som man kan känna igen sig i! Var finns du i sverige?

http://ridersdiary.blogg.se

Ann-Louise Ryrvik

14 mars 2011 15:47

Hola! =D

Mmm sadelgjorderiet.... Jag har ju ingen som helst aning hur du har gjort/gör, hur hästen är eller någonting. Så det är bara fria fantasier som man får ta med en nypa salt :-).

Först hade jag funderat på om sadeln verkligen ligger perfekt på hästen. Många gånger när det är sånt (om det inte funnits hela livet och jämt) kan det bero på sadeln. Att den klämmer. Hästen kan också ha ont sedan förra ridturen. Då hade jag för säkerhetsskull kollat av med en riktig sadelutprovare. (Dessa är värda att leta rejält efter, för det är många som säger sig vara det fast det nog är sisådär med det...)

Sedan hade jag nog funderat på hur inställningen är innan jag lägger på sadeln. Är hästen avslappnad? Står den lugnt? Kan jag ta överallt på min häst vid andra tillfällen utan att få denna reaktion? Biter den alltid när jag tar på magen så kanske det egentligen inte är sadeln som är problemet.

Är jag forcerad och irriterad? Har jag nyss skällt på hästen? Kan jag påverka attityden hos hästen OCH hos mig på något sätt?

Hur gör jag när jag lägger på sadeln och sedemera spänner sadelgjorden? Gör jag det lugnt och pö om pö eller kastar jag på den lite hastigt och drar åt nästan allt på en gång?

Jag brukar göra såhär med mina hästar om de är unga eller har haft något obehag...

Klappar, kliar och myser lite med hästen. Går ned i andning. Slappnar av.
Hämtar sadeln lugnt och låter hästen få nosa på den. Vissa får dutta på sadeln och får godis för det.
Sedan går jag bakåt med sadeln stryker lugnt på hästens rygg och sedan lägger på sadeln - hästen får karamell - (jag sträcker alltid godiset fram till hästens huvud så att den står hyfsat rakt fram).
Jag lägger ned sadelgjorden - hästen får karamell.
Jag sträcker mig efter gjorden och spänner i yttersta hålet - hästen får karamell.
Sedan kan jag ta något hål i taget - med karameller emellanåt. Plus kanske lite beröm och kli. Hästarna brukar uppskatta att få sadeln påsatt för då kommer det MYCKET karameller och det gillar de.

Många gånger har man bråttom och tar för givet att "hästen är så gammal och ska kunna detta" men om den inte gillar det hjälper ju inte det.

Så här mycket godis blir det inte i förlängningen. Då kanske man hämtar sadeln lägger på den. Fast jag sätter nog alltid i yttersta hålet och hästen får en godis varje gång.... Och alltid godis när jag drar det sista.

Fasen detta får nog bli ett eget blogginlägg... Det är ju många aspekter. =D

(Jag bor i Vänersborg.)

Charlotte

15 mars 2011 10:23

när det gäller sadel så ghar vi haft sadelproblem osv och haft ut sadelutprovare, så den biten akn vi egentligen lämna för det är nog som du säger inte det egentliga problemet. Det egentliga problemet är nog snarare att hon är väldigt känslig just i det området, eftersom hon blir sur och grinig och snappar i luften bara när man tar och borstar där och mellan frambenen (dock värst när man spänner en gjord runt henne). Tror du det kan vara så att det inte går att träna bort ens, för att det är för att hon är "kittlig" i området?

Jag började igår med att ge godis när jag tar runt området och hon står still. Hon är väldigt söt när hion får godis, tar öronen direkt frammåt och tittar på en med de värsta "puppy-eyes" som finns, så det är positivt! Jag vet dock itne om hon fattar sammabandet, men jag tänkte ge det ett försök iaf!

Vi är två som har hästen, och den andra tjejen har börjat med klickerträning med klicker (vilket hästen tycker har lite obehagligt ljud men det går tydligen frammåt). Jag känenr att jag mest vill arbeta med sättet i vardagen, dvs positivt arbete, försöka belöna positiva beteenden för att slå ut de negativa, om det visar sig att detta funkar! Det här blir eldprovet för mig och hästen :)

http://ridersdiary.blogg.se

Ann-Louise Ryrvik

15 mars 2011 14:14

Spännande!
Klickern i sig är inte det mest väsentliga, utan tankesättet. De förstår!!! De förstår direkt! Du får prova ang hennes ev. kittlighet. Förresten en intressant grej... Hmm nu fick jag en fundering ang kittlighet. Är det verkligen kittlighet eller är det misstro/osäkerhet/ogillande? Det är klart att om man pillar som en fluga så kan de ju reagera som om de är kittliga, men annars... Om man tar mer rejält?
Det är som min egen kittlighet... Jag är kittlig om det är någon annan som tar, men kittlar jag mig själv är jag ju inte kittlig. Samma om det är någon jag känner... Hmm
Igen fick jag något nytt att fundera på!! Tack!
Håller tummarna och ser fram emot fler rapporter!!!

(Ska till Enköping och hålla kurs i påsk. Om det låter spännande och du håller till i de regionerna....)

Maria Y

15 mars 2011 18:25

Lägger mig i igen ;-)
Boogie var väldigt kittlig när vi köpte henne. Sur när man borstade på "fel ställen" eller för löst. Gjorde fula grimaser och nafsade.
Idag är hon inte kittlig alls...
Till viss del pga av specifika (klicker)insatser som att göra beröring av vissa kroppsdelar och dragande av sadelgjord till positiva händelser. Men jag tror också att kittligheten var ett uttryck för den allmänna spändhet som fanns i hästen tidigare.
Om hästen trivs med hela sitt liv: mat, harmonisk hästflock, mycket utevistelse, lugnt och tryggt i stallet, snälla lugna människor som hanterar osv så den kan slappna av och känna sig trygg och säker försvinner kittligheten, det tror jag :-)
Man kan inte bara träna bort vissa symtom, man måste se till helheten också!

http://cowgirlup.bloggagratis.se

Ann-Louise Ryrvik

15 mars 2011 22:11

Bra att du gör det!!!
Håller helt med dig! Lite det jag for efter. Att är det "kittlighet" eller är det oro, stress, irritation.... Som naturligvis löses av att helheten blir lugnare.

Charlotte

16 mars 2011 10:30

Hon tycker nog att området är obehagligt hur man än tar på det! löst eller mjukt spelar ingen roll. Om man klappat ett tag där brukar hon slappna av lite mer men det är ingen garanti. Men jag fortsätter och ser om det blir någon förändring!

Står norr om sthlm, åkersberga, men det är inte helt omöjligt att jag kan ta mig dit! ska kolla upp det :)

http://ridersdiary.blogg.se

Ann-Louise Ryrvik

16 mars 2011 15:15

Okey. Testa på.
Kanske komma och kika bara...

Eget: Vintertid (7 av 365)

Kommentarer (2)

Av Ann-Louise Ryrvik - 22 januari 2015 18:41

241: Renoveringsobjekt (6 av 365)

Kommentarer (1)

Av Ann-Louise Ryrvik - 21 januari 2015 16:47

Nu är första "spadtaget" taget och de gamla husen är i förvandling... Snacka om renoveringsobjekt! ...

198: Morrhår (5 av 365)

Kommentarer (0)

Av Ann-Louise Ryrvik - 17 januari 2015 19:45

Kompis the Cat! <3

245: Rutor (4 av 365)

Kommentarer (2)

Av Ann-Louise Ryrvik - 17 januari 2015 08:38

Nose Work och lagerbladsdoft

Kommentarer (0)

Av Ann-Louise Ryrvik - 16 januari 2015 21:23

Denna vecka har det varit etapp 2 på instruktörsutbildningen i Nose Work. Jättekul. Det var kul att träffa alla igen och se deras utveckling och höra deras berättelser om sina testelever och deras framgångar. Sedan förra träffen har vi fått tr...

Visa fler inlägg