MILOU SOM KNÖR OCH ÄR IVÄGEN;

Förr blev Milou alltid färdig med sitt kraftfoder först av alla hästarna när de fick mat. Han fick så mycket mindre. (Nu drygar jag ut med lucern hackat strå i så de får ungefär samma ättid. Han måste tugga mer och det blir lite mer volym än det lilla kraftfoder och mineraler han får.)

Medan hästarna åt brukade jag greja i lösdriften. Jag mockade, fyllde vatten o.s.v Varje gång han var färdig så kom han och knödde som en gnu. Han var ivägen, smakade på mina skor, körde upp sitt kraftfoderindränkta huvud i mitt ansikte och torkade av sig på mina kläder. Det är då man börjar bli lite irriterad. Efter några sådana dagar på rad börjar man bli trött på det och skulle helst vilja stypa hästen, klippa till den eller dänga den med ett tillhygge. (Nä, inte jag, fast andra. Ja, jag kanske också... lite grann... Kanske lite irriterad... ;-) Hrmmm....)

De flesta gör det också! Men då bestraffar jag hästen för något som jag inte har lärt den. Hur fel är inte det? Hur oschysst är inte det? Att bara straffa utan att lära?!??! Snacka om skadligt för relationen.

Men om man då vill träna affirmativt så får man tänka tvärt om. Vad vill jag ha. Jag vill ha en häst som håller sig ca en armlängd bort från mig. Okey då får vi träna det!

Jag shejpade upp backandet på träning utanför hagen först. Så det låg högt i "beteenden-jag-tar-till-för-att-få-godis" eller "tigga-mappen" som jag kallar den.

När sedan Milou glad i hågen kom för att härja med mig belönade jag när han var på det avstånd jag ville. Kom han närmre, knödde, buffade så rörde jag mig inte en millimeter. Gick han bakåt. Godis. Det behövdes inte många karameller för att han skulle ha hittat vilket avstånd det var lönt att vara på.

Första dagarna var jag noga med att alltid träna detta och gav honom så småning om på oregelbundna tidsintervall vilket innebar att han stod i närheten och väntade. ibland kom godis efter 1 sek ibland efter 30 sek, ibland efter 15 ibland efter 23 o.s.v  Då blir att stå och tigga en bit ifrån väldigt hållbart. 

Om man, som jag, ser beteenden just som beteenden och inte lägger några värderingar i dem  så är man nöjd över resultatet.

Om man nu anser att knöende och "invaderande av ens personliga sfär" är ett sätt för hästen att ta över, kan man ju eventuellt tänka att jag statuerade mitt ledarskap genom att hästen måste följa min vilja för att få det den vill ha... Eller hur!?!? Nu blir alla nöjda både de som tror på rangkonflikter och de som inte gör det =D.

Casino och Milou.....

Jag gjorde förresten likadant med min monstershettis. Han var alltid ivägen när jag mockade.  Han lärde sig "frysa" dvs stå blick stilla som tiggbeteende. Där kunde han bli stående. Några gånger var jag på väg in och kom på att han fortfarande stod kvar där ute och "frös". Då fick jag springa tillbaka ge honom en karamell eller klappa om honom  och meddela att det var slut på mockningen =D.

 

Maria Y

7 mars 2011 17:40

De enstaka gånger jag fått förtroendet att hålla i Hottis på ridbanan har vi passat på att öva på vad som väl kommer att bli vår umgängesform på otaliga framridningsbanor i framtiden: Stå i varsin bubbla och göra ingenting. Hur svårt som helst när man är i "allting-vill-fastna-i-min-mun-åldern". (Lite lättare för damer 40+)
Första gången ignorerade jag tappert alla muddrinngsförsök och förstärkte minsta rörelse bort. Snabbt fick jag fram backa bort från mig, och sedan förstärkte jag "stå kvar på samma fläck" en halvmeter från mig med oregelbunden ff. Det förflöt sedan minst tre veckor från detta första pass till nästa träningstillfälle. När jag då fick grimskaftet i min hand smakade Hottis lite på min jackfika, jag stod helt stilla, han plirade lite på mig och backade sedan en halvmeter med en oslagbar "vad sa du nu då" min. Sedan stod han där och väntade på snask.

Ann-Louise Ryrvik

7 mars 2011 20:00

Exakt =D! Underbart!

Bra att ni övat in er i era roller =D.

Ps. Förresten ni vill inte ha en westernhäst till? Har fått nys om en som nog skulle behöva komma till ett nytt kärleksfullt hem...

 

Carolina F

7 mars 2011 18:19

Hi, hi! Jag har nästan glömt kvar en häst på ridbanan på detta sätt. Han var väääldigt aktivt parkerad efter träningspasset medan jag gick in i stallet för att hänga ifrån mig huvudlag och lite prylar jag använt. När jag plötsligt kom på att han stod kvar stack jag ut huvudet och ropade på honom men fick en blick i still med "mig lurar du inte, jag vet att det är att stå här som lönar sig". Det var alltså dags för även lite inkallningsträning ;-)

Ann-Louise Ryrvik

7 mars 2011 18:33

Ha ha ha ja, jäklar så effektivt när de har väl förstått principen =D
ha ha ha

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Nu är första "spadtaget" taget och de gamla husen är i förvandling... Snacka om renoveringsobjekt!   ...

  Kompis the Cat! <3

  Denna vecka har det varit etapp 2 på instruktörsutbildningen i Nose Work. Jättekul.  Det var kul att träffa alla igen och se deras utveckling och höra deras berättelser om sina testelever och deras framgångar. Sedan förra träffen har vi fått tr...