Nu ytterligare en liten historia =D.

En kompis skulle skaffa häst och letade. Jag hade lite uppdrag att hålla ögonen öppna å hennes vägnar. Dum idé! Akta er för det! Det är ungefär lika dumt som att åka och titta på valpar. Dömt att sluta med att man får med sig något hem :-)!

Jag trodde jag gick säker eftersom jag redan hade fyra hästa och det absolut inte fanns någon önskan om fler. Tji fick jag. Jag brukade kolla av lite olika sidor i Sverige, Norge och Danmark.  Så även denna ödestigra dag. Jag gick in på en norsk saluhästsida och började scrollade min vana trogen ned i listan. Ganska snabbt stelnade jag till. Vad var det? I bakgrunden på en bild med en brun häst syntes en svart hårig häst.... Men j-lar!!!! Shit!

Ögnade igenom annonsen. Två dölehästar säljes snabbt pga...

Jag sprang till telefonen och ringde! Tänkte inte ett dugg.

Jag var samtal två som var intresserade av den svarta. Den mannen skulle komma och titta på hästen nästa vecka. Jag höll på att DÖÖÖÖ! Jag var som en tonåring som är kär. Det bubblade i hela kroppen. Jag pendlade mellan hopp och förtvivlan. Tänk om jag inte fick honom... Jag skulle inte kunna överleva...

Efter många om och men och lite förhandlingar blev han min. Jag köpte honom osedd och han var en ohanterad 4-årig hingst. Jag och ett par kompisar gav oss iväg för att hämta honom. Det var en historia för sig, ni som gillar sånt kan ju kolla i bloggen från juni eller juli 2008...

I vilket fall kom han hem hit. Han var så vacker, så magnifik, men han hade en sorts avvaktande inställning till en. Nyfiken, avvaktande och lite hotfull samtidigt som han var social... Svårt att ta på, men man fick klart känslan att man inte ska vända ryggen åt honom. När man gick i hagen och var tvungen att vända ryggen åt honom, hade jag en pinne eller något bakom mig för att slippa få honom så nära nacken. Han stod alltid och blängde lite under lugg, ruskade på huvudet och sedan gick han emot en på ett aningen spänt sätt...

Vid ett tillfälle hade jag med en hästvan kompis i hagen och hon skyndade sig faktiskt ut. Hon hade aldrig varit rädd för en häst förut, men hon kände att hon inte litade på honom. Ändå hade jag inte sagt något och försökte se till att vi inte hamnade i en situation som skulle vara för riskfylld.

Efter en tids acklimatisering var det dags att börja greja med honom. De gånger förre ägaren, (han hade ärvt honom och var väl ingen hästkarl egentligen), försökt leda honom hade han slitit sig. Han provade direkt med mig men jag hade turen att hinna runt och hamna framför honom. Han vrängde bara huvudet utåt och bogade bort mig. Hade nog en jäkla tur med hjälp av miljön som gjorde att hans högersväng bromsades, för en millisekund senare hade jag hamnat bakom  bogen och då hade jag inte haft en chans. Nu hann jag framför honom och sa nämen hej vill du ha en karamell. Det ville han. Sen kunde jag faktiskt leda honom, fast han gick bredvid och slog med frambenen, ruskade  och kändes som han ville trycka på en.

Någon gång skulle Gubben med och ta bilder, och han tyckte han var så läskig att han klättrade upp i grävskopan som stod i paddocken =D. Stackars Gubbe, vad han får stå ut!!! (Han och Loke är förresten bästisar nu mer...)

Förste gången jag släppte honom i paddocken sprang han iväg. Nosade lite. Sedan vände han sig mot mig. Tittade. Ruskade på huvudet. Slog med frambenen och sedan tog han fart rakt mot mig. Det var ett par tre sekunders funderande. Vad ska jag göra? Vad tänker han göra? Vill han leka? Vill han döda mig? Vad?

Eftersom jag inte visste vad han ville så stod jag kvar (kanske inte så smart om  han ville döda mig) och jag gjorde ingenting. "Han stannar nog..." 

Han slide-stoppade framför mig. Nästan PÅ mig. Ruskade. Jag sa "-Hej på dej du! Här får du en karamell!". "Nu får du springa iväg igen och leka." Jag klappade honom och gick bort från honom lite snett bakom honom. Han såg onekligen förvånad ut.

Sedan gjorde han två sådana ruscher till mot mig och jag gjorde likadant. Jag gav honom en godis, klappade honom och lämnade honom. Den sista gången kändes det som om luften gick ur. Han frustade, mjuknade i kroppen och sedan gick han med mig när jag gick.

Det häftiga var att efter den dagen har han aldrig gjort något liknande. Han har aldrig kännts obehaglig att ha bakom sig och han har varit foglig som ett lamm att leda och hantera. Han tvärslutade också med ruskandet och slåendet med frambenen.

Jag vet fortfarande inte om  han ville skrämma mig eller om han ville leka. Det kommer jag aldrig att få veta heller, men oavsett så fick inte beteendet att rusa emot matte fått något resultat. Jag blev inte arg. Jag blev inte rädd. Resultatet var att han fick en klapp och en karamell.

Nu i efterhand kan jag väl tycka att jag var ganska naiv och att det var ganska riskfyllt. För att inte säga helt idiotiskt. Fast vad hade jag för val. Hade jag gått emot, hade jag kanske fått fight och då hade jag förlorat. Hade jag flyttat på mig hade det kanske blivit en bra strategi att skrämma eller leka med tanter.

Antagligen hade jag gjort likadant idag, men jag hade nog inte placerat mig mitt i paddocken utan kanske närmre en grind ;-).

 

mattemia

11 mars 2011 09:43

Vilken underbar story.
Tror att du gjorde precis rätt, ibland behövs mycket is i magen o hårt skinn på näsan.
När jag mjölkade 80 kor på ett sambete, hade vi i kosshögen en tjur som vi bemötte på samma sätt, men det tog en ände med förskräckelse;)

http://lusitanoqsen.blogspot.com

Ann-Louise Ryrvik

11 mars 2011 09:49

Men shit vad hände? Blev någon mos???

Ja, det är nog ganska lurigt. Nu gick det bra denna gång... Jag hade gosat, gett mat och godis, kliat i en månad drygt. Tänkte att han vill nog inte att jag ska dö ;-). Hrmm.. Han vill nog bara kolla om jag står för att jag inte tänker bråka...

 

Ann-Britt

11 mars 2011 11:41

Maffig kille och modigt gjort att stå kvar.

http://gustavsborgpre.bloggagratis.se

Ann-Louise Ryrvik

11 mars 2011 11:57

Ja, eller dumdristigt och naivt. Nu funkade det denna gång i alla fall.
(Han har mycket på sitt samvete den hästen. Det kommer längre fram. Bl.a höll han på att döda Fnasket.... Hmm tänkt om han gjort så med mig..)

 

AK

11 mars 2011 13:01

Kallar ibland "min" kuse för lokomotIVVE... Han står sig dock rätt slätt mot LOKEmotivet! :D
Underbar häst, underbart samspel. Tack för att du delar.

http://bacillen.wordpress.com

Ann-Louise Ryrvik

11 mars 2011 20:40

Ha ha det var bra namn lokomotIVVE :-).
Ja eller inget. Hästen springer, tanten står still =D
Tack för att ni läser :-)!

 

Ari

11 mars 2011 16:10

"Han vill nog bara kolla om jag står för att jag inte tänker bråka...", det tror jag också. Du är rätt modig i alla fall (jag har lämnat hagen i ett liknande fall, långsamt, men jag gick och lämnade hästen..den var inte min och jag tänkte inte strula ;-)). Vad roligt att ni kommer så bra överens nu! Det förtjänar du/ni!

Ann-Louise Ryrvik

11 mars 2011 20:36

Äh, det är mest att jag är trög och naiv :-). Är det inte Nalle Puh som säger något om att man måste vara rädd för att vara modig... Och har man inte förstånd på att vara rädd så är man inte så modig :-).
Förstår att du gick. Jag hade nog inte offrat livet för någon annans häst heller :-). Tror inte det är så stor förtjänst, men han är "snäll" nu

 

Ann-Britt

12 mars 2011 13:54

Tjohej, vågar man läsa fortsättningen?

http://www.gustavsborgpre.bloggplatsen.se

Ann-Louise Ryrvik

13 mars 2011 10:56

ha ha man vet aldrig ;-)

 

walter

13 mars 2011 12:17

Läste just ifatt en backlogg på nio inlägg, riktig kul! Många bra kommentarer också. Jag hoppas bloggmanin fortsätter för det finns säkert mycket kvar att hitta i Ryrviks ask!

Inser också vilken tur jag haft som aldrig behövt bry mig om verkliga eller upplevda krav från omgivningen i min relation till barn, djur och sambo/fru. Har iofs ett selektivt minne. :-)

Ock just i denna stund spelar radion Fucking Perfect, vilken tajming! ;)

Ann-Louise Ryrvik

14 mars 2011 15:27

Ha ha nu har det sprutat inlägg ett tag. Tyvärr känner jag mig själv och det kommer snart att ta slut och ersättas av små söta bilder bara :-).
Men emellanåt så...

Mycket skönt!!! Det är är ju fantastiskt.
För att inte säga Fucking Perfekt =D ha ha ha

 

Marianne

14 mars 2011 11:27

Åh, vad roligt det är att läsa det du skriver. Jag har mer och mer börjat använda din metod att leta efter beteenden att belöna i stället för att bestraffa. Just nu har jag en blivande förstföderska som inte uppskattar att man rör juvret. Det går lite bättre för varje dag.

http://seglingepre.bloggplatsen.se

Ann-Louise Ryrvik

14 mars 2011 15:23

Så skojigt!!!! Ja, det brukar funka fantastiskt bra!
Det blir så mycket roligare och lugnare för alla parter.

 

Viveca

15 mars 2011 09:08

Tack för att du delar med dig! Det är roligt att läsa och mycket känns igen.

Det där med att stå kvar är lurigt. När Vilda var ca två år fick jag ofta ha med en pisk för att kunna fösa bort henne när hon bets och sparkade i luften och ibland träffade hon. Men då var jag väldigt novis och oklar i mitt kroppssspråk.

Senast igår var jag ute hos mina två våryra hästar och öppnade upp favorithagen. Efter lite lek och bus kom mitt nordsvenska lokomotiv Marko rakt emot mig precis som du beskrev. Jag stod kvar, men hjärtat slog ganska snabbt och någon pisk eller pinne hade jag inte denna gång. Han är inte så burdus så jag var ganska säker på att han skulle stanna på mitt kommando och mitt kroppspråk, men hundra kan man ju aldrig vara. Jag är säker på att han ville leka dock, men med min andra visste man aldrig. Fast hon var ju mycket mindre.Nu är hon dock snäll och uppfostrad;) Vi hade i alla fall väldigt roligt igår. Någon slags frihetsdressyr/lekstund blev det och matte fixade en liten kort pinne i alla fall;) Ursäkta utläggningen;)

http://perasperaadastra.bloggplatsen.se

Ann-Louise Ryrvik

15 mars 2011 14:20

Härligt det låter med vårystra hästar!!
Jag älskar utläggningar så det får du gärna göra!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Nu är första "spadtaget" taget och de gamla husen är i förvandling... Snacka om renoveringsobjekt!   ...

  Kompis the Cat! <3

  Denna vecka har det varit etapp 2 på instruktörsutbildningen i Nose Work. Jättekul.  Det var kul att träffa alla igen och se deras utveckling och höra deras berättelser om sina testelever och deras framgångar. Sedan förra träffen har vi fått tr...