Solen sken så vackert. Jag var helt allena på bygget. Härligt. Det skulle bli en riktigt skön dag med hästarna och hundarna. Jag kånkade ned sadlar, huvudlag, långa tyglar, korta tyglar, tonvis med godis och annat tingeltangel ned till paddocken, för att finna att den var körd. Den var för hård och knögglig. Besviket var det bara att kånka grejerna tillbaka upp till sadelkammaren. Vad göra nu då? Rida ut i skogen med Loke... nä, inte idag.. tyckte det var kallt och ville vara i solen.

Grunnade en stund. Det fick bli Fnasket. Han fick komma in i trädgården och leka. Han är allt väldigt rolig han. Mycket skruttibangbang och show. Vi gjorde inget särskilt utan lite vad som föll oss in, lite huller om buller och utan struktur. Lite löslongering. Ha ha fattade han direkt. Både gå på volt, vända in och byta om volt. Vi körde lite klossen, huvud på marken, klia sig mot benet, stegra, inkallning, ruska och springa runt ett träd. Vid ett tillfälle så förstod han inte riktigt vad jag var ute efter (antagligne in te jag heller he he), såg hur han grunnade. Då apporterade han en nedblåst pinne och ja, jag belönade. Sedan låg det i pipen också.

Efter min lekstund med Fnasket blev det lekstund med Zack i solen på gräsmattan. Han är lika rolig han. Jobbar lite extra på fart. Han springer på som de flesta, men är inte lika snabb som Puppis (förstås). Snabbare schäfer än Puppis får man leta efter, synd att han inte få nyttja det.  Det kom en fråga härromdagen om mina vovvar. Var de kommer ifrån o.s.v Här kommer en liten, kort presentation.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------  

Min första hund hette Bricards Queenie. Hon var en omplaceringshund och den snällaste lilla schäfertik man kan tänka sig. Det fanns bara ett ord att beskriva henne och det är SNÄLL. I övrigt var det inte så mycket. Vet inte om det hade med erfarenheter att göra men hon gillade inte att kampa, leka, eller ens att äta speciellt mycket godis. Att träna med henne var en grannlaga uppgift. Kanske hade det sett annorlunda ut med de erfarenheter man har idag, men då var det inte lätt. Vi blev väl uppflyttade ur appellen och hade förstapris i lydnadsettan. Sedan lyckades jag göra henne skottberörd också pg av okunskap, så det blev inget mer där. Hon var som sagt enastående snäll och lätt att ha att göra med. Hon var "jättelydig". Sprang aldrig fram till främmande hundar eller människor, lämnade aldrig tomten, gick alltid lös, grävde inte, skällde inte. Allt detta bara för att hon inte hade något intresse av det. Jag tyckte dock att jag var världens bästa hundtränare som hade en så lydig hund. FNISS!

Sen skaffade jag Nemårs Kiro. Dvs HUNDEN! Min stora kärlek. Det måtte ha varit världens bästa hund alla tider. Synd bara att jag inte kunde så mycket. Han blev hunden jag fick lära mig i stort sett allt på, och han ställde upp på allt. Fick öva mig upp i elitlydnad, elitspår, högresök, testade rapport och så blev han bevakningshund för flygvapnet. En riktig träningsnarkoman. Tröttnade aldrig. Brydde sig aldrig om väder o vind eller miljö. Att träna på torget bland folk och hundar spelade ingen roll. Rådjur eller kaniner som popcorn runt benen - strunt samma. Hälsa på höglöpande tik - ska vi köra lydnad på samma plan som henne? Okey morsan vi kör!!!

Han stod också ut med olika träningsinriktningar dag för dag som varierade beroende på vilken kurs jag gått på sist, eller vem jag pratade med sist. Vilken underbar hund för en nybörjare... 

Under de 14 år jag hade äran att få vara i hans sällskap såg jag honom bara osäker vid två tillfällen. En gång när han var 9 v. på klubben då en av våra "speciella" gubbar kom rakt fram mot oss med pilotsolglasögon och keps neddragen i pannan hävde sig över honom . Då såg man en liten hmm på en millisekund och sedan var det okey. Andra gången var han 4 månader och tittade till på en GB-gubbe som vickade fram och tillbaka vid ett färjeläger på Gotland. Thats it. Annars sååå trygg och happy-go-lucky. För att få honom att bli arg fick man anstränga sig och det gjorde man två gånger. En gång i Boden och en på Såtenäs och JA han kunde bli arg, men man fick överbevisa honom om att man var dum och inte bara klumpig. Då bet han bra också. Han hade kort kors, Kiro och höll svansen som en gråhund nästan, rakt i vädret. Och jag kan inte komma ihåg att den neverever var under horisontalplan. Oavsett hur jag grälade på honom. Han gjorde dock alltid som jag ville, men egentligen bara av nådighet kan jag tro. För bekymrad var han aldrig.

Träffade han osäkra hundar så lät han dem morra, skälla och bita honom. Han vände andra kinden till och stod lugnt och tog emot. Väntade tills de lugnade sig. De värsta slagskämparna som kom rusande avväpnade han effektivt genom att bara stanna till, höja svansen lite - då vände de.

Om någon hanhund kom fram när han låg bunden, bekom honom inte. Inte heller om de tog hans grejer. Han var lika lugn i det. 

Jag får nog skriva hans memoarer någon gång, för han var verkligen, verkligen en alldeles speciell vovve. Hur många människor träffar jag inte än idag som man snackar med och pratar hund, när jag nämner Kiro kommer de ihåg den fantastiske schäferhannen som såg ut som en gråhundstik.

Fasen nu lipar jag igen. Han har en del av mitt hjärta för evigt och utan honom är jag halv!!!

Foto: Krister Hammar    

På en av våra spårtävling i råkade jag ramla över en dansk-svensk gårdshund som var till salu och mellan spåret och lydnaden åkte jag till bankomaten och sedan tog jag den lilla skåningen och stoppade in henne till Kiro. Det var Max Factors Paulina Ollesdotter "Inka" det. Den lilla bedårande hunden var med oss länge också.

Inka så bedårande söt med en enastående attityd.

Fortsättning följer.Så småningom kommer jag nog till dags dato =D.

 

Sabina

6 januari 2012 21:11

Vad underbar beskrivning av din stora hundkärlek! Jag blev alldeles rörd. Det är så fint att man får dela livet med dessa fantastiska varelser. Funderar på en schäfer igen i framtiden, de är svårt att släppa rasen helt.. ser fram emot fortsättningen! :)

Ann-Louise Ryrvik

6 januari 2012 21:21

Tack! Ja, den vovven var sååååå speciell. Så fantastisk, så trogen så.... Ja det finns inte ord. Lite som inom islam där man säger Gud är större. Här är det Kiro är större...

 

Lena

6 januari 2012 21:51

Och för mig hette han Xo... Även om Cola kommer högt han också =O) Ser fram emot fortsättningen... Både Kiro och Inka har jag ju träffat. Kiro gick rätt in i hjärtat och Inka var den enda tiken på kurserna som accepterade Cola även när han var inne i sina jobbigaste stunder =O). För det kommer jag alltid älska henne också.

http://klingemaden.bloggagratis.se

Ann-Louise Ryrvik

6 januari 2012 21:58

Ja de finns i våra hjärtan.
Inka var go hon också. En riktig räpa men med hjärta :-). Ska skriva lite till om henne också, men jag har ont i min arm... Musarm =D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Nu är första "spadtaget" taget och de gamla husen är i förvandling... Snacka om renoveringsobjekt!   ...

  Kompis the Cat! <3

  Denna vecka har det varit etapp 2 på instruktörsutbildningen i Nose Work. Jättekul.  Det var kul att träffa alla igen och se deras utveckling och höra deras berättelser om sina testelever och deras framgångar. Sedan förra träffen har vi fått tr...