I morse när jag vaknade var min älskade gamle Kiro dålig. Han stödde inte på ett ben och han kunde knappt gå. Ena bakbenet har varit lite skralt vid några enstaka tillfällen under senaste året. Han kan ha busat med Essie och sedan haltat på det efter att han har vilat eller sovit.

Jag kände i morse att det var mer än så. Han hade svårt att gå över huvud taget. Han lade sig i köket och försökte inte ens resa sig när jag öppnade kylskåpet eller tog ut en plastbunke som jag brukar hämta hundarnas mat i. Oroväckande! Jag gick till honom med en kaka och den åt han glatt. Jag lade en mjuk fäll på golvet och det var knappt jag fick honom över till den. Jag var tvungen att åka iväg en stund på dagen. Han hade Essie hos sig och han har ju repat på sig när han varit dålig någon gång tidigare. Kände dock att oron gnagde.

När jag kommer hem kommer Essie i dörren men ingen Kiro. Panik! Hittar honom på sängen i gästrummet. Han sitter upp men kan/vill inte resa sig. Jag bär honom ut i trädgården och ställer ner honom. Han blir stående en stund och ser skitdålig ut. Sedan hoppar han fram två meter, bajsar en jättehög, skuttar två meter framåt och lägger sig. Lägga sig på det sättet har aldrig den hunden gjort oavsett hur han varit/mått. Han andas kort och ser ut att ha jätteont. Full panik. Ringer Solstadens smådjursklinik i Karlstad (världens bästa djursjukhus!!!!!!!) och får komma direkt. Ringde farfar som skulle komma och ta hand om Johan, kastade till hästarna hö (som det förståss var nästan slut i höhäcken) och gav mig av. Jag fick förståss lyfta in honom i bilen.

De två timmar det tar att köra till Karlstad var inte roliga.  Jag var säker på att det var slut och att jag inte skulle få med honom hem igen, så det var ett konstant gråtande hela vägen upp. Jag mindes hur det var med Queenie….. Det kändes som om hjärtat höll på att brista. Det låter som en kliché men så kändes det. Det gjorde rent fysiskt ONT. Man tänker på hur mycket ofattbart roligt man gjort tillsammans och så mycket han lärt mig om hundar och träning och hur HAN HAR FOSTRAT M IG till att bli en bättre människa. Och hur mycket jag älskar honom!

När jag närmade mig djursjukhuset försökte jag skärpa upp mig. Det gick ganska bra och jag kände när jag klev in att jag hade kontrollen. Att jag var lugn och sansad. Jag står snällt och väntar vid disken tills en tjej kommer. Jag berättar kort. Det går bra. Så ska jag säga att jag tror att vi måste bära in honom… och då brister det igen. Tjejen frågar om hon kan göra något och om jag vill vänta i ett rum, i väntrummet eller ute vid bilen… Jag satte mig i väntrummet och efter en stund hade jag sansat mig igen.

När veterinären kom höll jag ihop bra. Vi gick ut till bilen. Veterinären

kikade och gick för att hämta en bår. Konstigt nog hade han piggat på sig och såg inte ut att ha så ont. När tjejerna kom tillbaka med båren beslutade vi att jag skulle försöka bära honom in, När jag bar in honom var utav det hemskaste jag gjort oc6h det var tur att han är fluffg så jag iunde glömma mig i hans päls.

Hipp som happ. Undersökning och blodprov. Hunden är ok, men har antagligen inflammation bak och ont i lederna bak som nästan alla gamla hundar. Smärtstillande spruta direkt och sedan Metacam. Efter en vecka ringer veterinären upp  på en förutbestämd dag och stämmer av. Fantastiskt bra!  Jag fick stoppa hunden i bilen igen. 

Det var en helt annan visa denna resväg!!!! Att detta är temporärt och att den hemska dagen ofrånkommerligt dyker upp. Även om det kommer en dag ,så kom den inte i dag i alla fall!!!!!!!!