Förr trodde jag att jag bestämde. Jag trodde jag bestämde över både mig själv och över andra så ock över djuren. Med ålder och klokhet inser man att man inte bestämmer över något egentligen. Det enda man har en liten trivial inverkan på är om man ska ta en kopp kaffe till eller vilken tröja man ska ha på sig just nu - i övrigt står man sig i stort sett slätt.

Ett exempel på vad man trott sig bestämma över är HÄSTEN. Förr trodde jag att jag med hjälp av tyglar och bett kunde styra och stanna en häst oavsett om den ville eller ej. FNYS! så naiv man var. Om 600 kg häst VERKLIGEN vill sticka, få av en eller vägra så gör den. Vi har inget att sätta emot. Det händer dock ytterst sällan. Anledningen att de inte gör det oftare är nog fler, men jag tror att det är deras genuina vänlighet och tålamod som gör att de låter oss hållas. (De vill inte ha konflikt och obehag plus att de inte har testat våra krafter på riktigt. Tack och lov för det!)

Tänk så många gånger man ryckt i, spöat och bestraffat en häst... Den ska jäklar i mej...! Den testar mig bara och han ska inte komma undan!!! Som en galning har man suttit där uppe och bonkat, dunkat och dragit.... Och det räcker med att se sig omkring i de flesta settings så ser man det. Detta gäller inte bara unga kvinnor från Värmland ;-), man kan se det överallt från nybörjare till "proffs".

Hur kan man vara så säker på att man har varit tydlig i sin kommunikation? Hur kan man vara säker på att hästen förstår och struntar i en? Hur kan man vara säker på att hästen inte har ont? Hur kan man anse sig vara så skicklig så man har rätt att korrigera hästen? Och om man vore så skicklig så hade det inte behövts! Då hade man löst det på andra sätt.

Att uppmärksamma sin litenhet kan vara att skaffa sig en oinriden häst, att belöningsbasera sin träning, att ha ett långt riduppehåll och sedan börja rida i en sadeltyp som känns obekant och lös.  Då är man inte så styv i korken! Inte jag i alla fall.... Att man förr red mer eller mindre crazy hästar, att man hoppade 145-150, att man var "så jäkla duktig" och smidig är ett minne blott! Det är en helt annan värld nu och faktum är att jag inte vill ha den gamla tillbaka. Är man inte så stursk så missbrukar man heller inte hästens goda vilja utan man är tacksam och ödmjuk för det man får.

Kom att tänka på det när jag red (läs hasade runt) på Loke igår. Först ut till hagen. Fyra hästar kommer rusande; Ta mej! Ta mej!

In med Loke och på med utstyrsel. Han, denne vänlige varelse, har aldrig protesterat varken mot kapson, sadel eller sadelgjord. Nu drog jag den ordentligt för att sadeln inte skulle glida så lätt och han står där så snällt. Han får förstås en karamell då och då.

Sedan skuttar (läs stånkar jag mig) upp på pallen (läs stegen he he) och han kommer och dockar in. Han kliver så himla nära att han nästan står över den, för att jag som är smidig som ett kylskåp ska komma upp. Jag måste kliva rakt på eftersom sadeln snurrar om jag använder stigbygeln när jag sitter upp. 

När jag lite osäkert är halvägs tänker jag att ett skutt åt sidan och jag skulle vara gone. Han står stilla med vridet huvud mot mitt ben och väntar tills jag fått allt tingeltangel på plats. Rumpan där den ska vara, fötterna i stigbyglarna, fingrarna kring tyglarna.... Han får förstås en karamell.

Eftersom han står nästan över stegen måste han gå rakt åt sidan eller backa. jag föreslår att han ska backa. Han gör det. Sedan ber jag honom gå framåt. Han gör det. Vi går inte så långa sträckor än innan det är stopp och karamell. Han stannar på mitt ptroo och han går på min skänkel/smackning. Han svänger när jag vill (oftast ha ha). Små är de glädjande stunderna =D! Det man förr tog för givet är idag UNDER. Vi kommunicerar!!!!

Det är lite som när jag har hundkurs och kursdeltagarna får lära in ett nonsenord för ett beteende t.ex "gurka" för att lägga sig. Det blir en helt annan ödmjukhet när man ser att hunden lägger sig på ordet "gurka" än om den lägger sig på ordet "ligg". Vi tar för givet bara för att vi vet vad "ligg" är att hunden ska förstå, medans vi blir helt tagna av att hunden förstår att vi menar ligg när vi säger "gurka". Om inte hunden lägger sig på ligg blir det annars gärna; Ligg, LIGG... LIIIIIIGGGGG!!!!!! Men det är ingen som säger Gurka, GURKA.... GUUUUURRRKKKKKAAAA!!!! =D.

När vi var klara bad jag Loke stanna och jag skulle sitta av. Det blev avsittning medelst hasning och han står tålmodigt helt stilla tills jag kravlat mig av och jag fick möjlighet att tacka honom av hela mitt hjärta från Moder Jords trygga stabila grund. Vilken hjälte!

Trots att bedrifterna säkert såg flashigare ut förr så är jag så nöjd med livets små glädjeämnen. Snart är man kanske tillbaka "i sadeln" igen och känner sig mindre lost, men jag hoppas verkligen att jag behåller ödmjukheten och insikten om att hästarna bara låter oss hållas så att jag inte missbrukar deras tålamod och förtroende.

Om det är någon nu som läser detta och tycker sig vara en otroligt skicklig och duktig ryttare och lite lätt hånflinar åt detta (vilket jag i och för sig förstår), tänk i alla fall till innan ni använder kraftigare tag. För gör ni det så är ni inte så duktiga i alla fall.... =D

Trevlig helg!