Hoppsan Kerstin..... jag lyckades uttrycka mig lite allmänt luddigt och får dra in med en dementi. Det är inte första gången heller... Det är så när man skriver som man tänker och tänker i gåtor =D!

Dementi nr 1; Jag menar inte att man ska ranta ut varannan timme och fodra, utan att det alltid ska finnas något att tugga på. Om man har en lättfödd häst så kan man försöka hitta "sämre" hö/hösilage eller dryga ut med halm. Inget fel i det, men att de ska ha något att tugga på i alla fall.

Att jag drog upp detta med tidsintervall över dygnet är för annars kan man lägga upp de så att pausen tex i grusig, lerig hage blir 8 timmar med argumentet att den har tillgång till hösilage + halm resten av tiden när den står inne. Det blir liksom tokigt det också.

Förstår ni hur jag tänker?!?

Dementi nummer två; Helgkursen handlade inte alls bara om rang/undvikand och ledarskap. Det var bara en procent typ, men det är det jag går igång på. Det räcker att det nämns, utan förtydligande.

Resterande tid var mycket känt och inget jag reagerade på t.ex detta med ättid, brunst, sinnen, hästens utveckling m.m

Å så hoppas jag att jag inte trasslade till det mer. =D

Denna helg var det första träffen på Hästens beteendebiologi i Skara. Jag började på denna kurs i fjol också, men den krockade med en massa annat så jag fick hoppa av. I år ska jag försöka göra klar den och är mycket motivierad.

Det var väl inte så mycket nytt under solen denna helg, både med tanke på att jag varit med på första helgen förra året också, plus att det säkert är så att det är ett speciellt urval av människor som går en sådan här kurs. De som redan är nyfikna på nya tankar och intresserad av forskning och nya rön. Alltså lite frälsning för de redan frälsta :-).

Föreläsare var bl.a Margareta Rundberg och Jenny Yngvesson. De var bra. Margareta skulle jag kunna lyssna på hur länge som helst. Hon är duktig, provokativ och underhållande.

Här kommer några personliga, ovetenskapliga och spretiga tankar från helgen;

Som vanligt kom dock rang och ledarskap upp. Jag tycker att det är sorgligt eftersom det tyvärr används för att berättiga hårda tag. Finns det en tanke om en statisk fastställd rangordning så vill människan gärna ingå i den och naturligtvis vara ”på topp”. Om då inte hästen gör som vi säger respekterar den inte vår rang och vårt ledarskap och vi har rätt att korrigera den. Jag tycker detta med rang är ett föråldrat uttryck, och det är tragiskt att det fortlever.

När Margareta visade rang/undvikandeordningsbilden hur häst A, B, C o.s.v flyttar på varandra, var jag tvungen och fråga om inte denna ordning varierade från dag till dag och situation till situation och därav är MOTIVATIONSSTYRT. Margareta höll med på det. Då blir ju begreppet undvikandeordning i stort ointressant, eller hur?! Varierar det från situation och dag beroende på motivation kan man ju inte kalla det för en ”ordning”. Lyssnade på Andrew McLean för ett tag sedan och han pratade om att detta är motivationstyrt. (Sen gillar inte jag hans praktiska träning, för den är lika gammeldags som vanligt, fast teoretiskt tyckte jag han var bra. Fast det är en annan story.)

Rangordning/undvikandeordning dyker ju upp i stort sett endast vid resursbrist, och främst på grund av onaturliga förhållanden i fångenskap, och då är det ännu mer ointressant eftersom det är ett onaturligt tillstånd.

Som jag ser det är det synd att man inte trycker mer på samarbete och motivation istället för rang och dominans. Människor suger upp det som svampar och hästhantering och träning blir därefter.

I varje samtal där det diskuteras hästhantering upplever jag att alla först är eniga med att det handlar om trygghet och inlärning, men att det ändå alltid slutar med att de andra klämmer i med att man minsann måste vara dominant och att hästarna ska lära sig att hålla sig på mattan. Den grundtanken gör att vi människor svarar med aggression på det mesta hästen gör istället för att bekräfta det hästen gör bra, ha tålamod med det den inte kan och lära den det den behöver kunna för att vi ska få en smidig vardag tillsammans. Jag upplever att hästar vill undvika aggression och konflikter. Om de inte kan komma undan eftersom de sitter fast i tyglar, grimmskaft eller round-pen så måste det skapa en stor stress och frustration och jag skulle inte bli förvånad om det är sådant som skapar agression, stress och nervösa beteenden hos hästar.

Vi fick också se en gammal film, The Zebra in your Stable. Jag undrar över hur aktuell den var med tanke på nya forskningar och nya rön. Den hade många år på nacken, Arne Weise var kommentator och jag upplevde den som stammad ur gamla patriarkala tankar.

I filmen pratade man bl.a om att det är ledarhingsten som bajsar sist på hingsthögen. Kom då att tänkte på mina egna. Där finns det ingen siste-bajsare som måste vara sist. Fick då tanken om en gammal teori från hundvärden att ”flockledaren” kissade sist och högst och drog det därifrån vidare till att om man kissade och hunden kissade över försökte den ta över ledarskapet och den skulle ha stryk. Ny forskning visar att det inte alls har med någon rang utan snarare att ”Flocken was here”. Alla hjälper till med att sprida det gemensamma budskapet utan inbördes ordning. Tänk så många hundar som i samarbetsanda kissade på samma plats och som fick stryk för det. TRAGSIKT!

Kan det vara så med hingstbajsandet också? Vilken nytta skulle det vara att ledarhingsten skulle bajsa sist? Hans doft lär väl kännas ändå och så ovanpå varandras bajsar kan de väl aldrig få till. Kulorna dräller väl lite huller om buller!?

En annan sak som jag verkligen fick fokus på och som gör mig synnerligen upprörd är att det finns regelverk runt t.ex takhöjd när det inte finns regler kring hur lång ättid en häst ska ha möjlighet till. Margareta menade att det är det största välfärdsproblemet i Sverige. Jag håller med.  Hur ofta ser man inte hästar som står hela dagar i grusade hagar utan något som helst att tugga på. Vissa gnager t.o.m på sin egna frusna skit i brist på annat (kan man misstänka). Varför finns inga krav runt detta???  Dessutom räcker det inte, tycker jag, med att reglera ättid. Den ska också fördelas jämt över dygnet så att uppehållen inte blir för långa.  Med tanke på att hästarna aldrig har längre frivilliga uppehåll än 3,5 h borde det vara absolut övre gräns, eftersom tvåtimmars intervall är det naturliga.  Att begränsa ättiden skapar både fysiska och psykiska störningar.

Det enda som skiljer en vild häst från en tam häst är just förmågan att lätt bli tam, i övrigt har de samma behov.

• Flock och social gemenskap är mycket viktigt - ändå isolerar vi dem en och en.
• Rörelsebehovet är stort - ändå hålls de i boxar och kommer knappt ut. Om så många gånger i en liten, liten rasthage.
• Ätbehovet är stort, upp till 18 h, men i alla fall 14-16 h. - ändå får de små givor av hö (och ingen halm), som på långa vägar inte räcker.   
• Hästar dricker helst ur hink/ho - men får oftast vatten ur vattenkoppar med för lågt flöde.
• Hästar har en väldigt hög biprodukt i form av värme vilket innebär att kyla inte är något problem däremot värme - trots det täcker vi dem många gånger i tjocka eller dubbla täcken med resultat att de INTE KAN äta för att de överhettas.

Sen får hästarna stereotypa problem som vävning, krubbitning eller uppgivenhet. Fast krubbitningen kan man ju lösa med krubbitarrem och vävning kan man göra mindre synligt med speciella boxgaller eller genom att hänga upp grejer som hästen dunkar huvudet i om den väver... och att hästen är apatsik är väl bara praktiskt. Då hittar den inte på en massa dumheter.

Hur kan det komma sig att kunskapen finns - fast den ändå inte kommer ut i praktik?? Är det för att vi är vanedjur? Kanske för att det är bekvämast för oss?

Vad tror ni?