Detta inlägg har inget med hästar eller hundar att göra utan är bara skrivet som debriefing och i tristess. Nu har jag äntligen fått möjlighet att ha internet på rummet och då får jag passa på att skriva. Detta inlägg är mest för egen del och för att eventuella personer som inte ha något bättre för sig i midsommartid har något att läsa.... Kanske är ni strandade på någon kobbe, eller hos ännu tråkigare vänner  ;-) 

Så här började det.

Det var en ganska intensiv helg, med mycket stående och lite sömn.  Tog igen det på måndag genom att vila mest hela dagen och ligga mest hela tiden. Jag var frustrerad över denna tröttet och oföretagsamhet. Mest har jag känt mig som en slapphög och surkärring den sista tiden. Orken har inte riktigt funnits där. Psykiska viljan har varit stor och frustrationen gigantisk, medan den psykiska viljan varit obefintlig. Efter minsta lilla aktivitet har jag varit slut för dagen. Det har varit mycket man velat göra och mycket man egentligen måste göra, men dessa små, små uppgifter har varit oöverstigeliga. Att sitta vid datorn har gett en viss mental stimulans utan att ta fysik kraft, samtidigt som man känner sig som värsta slapphög och glidare.

På kvällen sitter jag och grejar med lite bilder från Skåne och gör ett inlägg. Pojken kommer springande. Han har hört glassbilen pingla. För några veckor sedan hade vi jagat i fatt den, för Johan ville prova bilglassarna, men de var slut. Vi fick i löfte att han skulle komma in när de åter fanns i lager. Nu hade vi hört honom för ett par veckor, fast han inte kommit in. Kanske hade han glömt bort?!?? Det var till att springa ut till bilen och försöka fånga honom igen. Puppis kom och ville med. Jag lyfte upp honom och ”hyste” in honom lite vårdslös. Han kan ofta inte hoppa in själv utan jag lyfter in honom. Dock brukar han få sätta upp frambenen och jag lyfter in rumpan genom att själv böja benen och lyfta med dem. Nu hade jag inte tid tyckte jag utan lyfte upp hela hunden a dryga 40 kg och vred och ”kastade” in honom i farten. Kände när jag satte mig i bilen att detta nog inte varit så smart. Det gjorde ont som et konstigt band runt ovansidan av magen. Inte ont, bara fel. Nå strunt sak samma. Säkert en sträckning, men tänkte att det kanske är olämpligt att göra så och att jag inte skulle göra om det.

Tack och lov för husfridens skull fick vi fatt i glassbilden och det visade sig att bilarglassen fortfarande var slut och det var därför inte glassbilen kommit in. Han kom ihåg att vi gärna ville ha och skulle förhoppningsvis ha fått nya till nästa gång. Vi vände hemåt. Jag kände av det konstiga trycket fortfarande och tänkte lägga mig en stund. Somnade och vaknade runt tolvtiden, mådde fint och gick på toa. Kändes ändå inte helt, helt prefekt utan jag tog med mig vovvarna ned i gästrummet och lade mig. Där har jag förberett sängen med upphöjda ben som gör att svullnaden i ben minskar lite, lite över natten. Efter denna stående helg, var jag svullen i dubbel storlek ända upp till höfterna….Stelt, irriterande och smärtsamt.

Efter en halvtimme vaknade jag och mådde dåligt. Toa igen, somnade och vaknade efter en halvtimme till. Mådde ännu sämre! Och sedan gick det snabbt utför minut för minut. Vad är det som händer!??! Trycket runt ovansidan av magen ökade och strålade runt, nedåt och gick bakåt precis vid den tänkta ;-) midjan. Inte jätteont men kramp eller håll känsla. Det blev svårt att andras djupt. Ångesten kröp på. En sådan ångest som man får ibland när man mår illa och inte har spytt än. Man vankar, stressar och är allmänt panikartad. Jag kände att det snabbt blev sämre minut för minut. Jag vankade runt, försökte ligga, försökte gå, försökte…. Tänkte att detta kommer inte att gå. Det ÄR något fel! Jag kommer inte att kunna ta mig in. Att sitta på akuten är inte aktuellt det skulle jag inte klara. Ambulans??!

Fick väcka gubben och ta kontakt med telefon rådgivningen. Han blev kopplad till förlossningen, där någon svarade som tyckte med stort tveksamhet (och suck i rösten) att ”det väl var bäst att vi åkte in så de fick titta på mig”. Fick känslan av att vara hypokondriker… Jag som är så stor motståndare av sjukhus, tabletter och sådant. Det är SISTA utvägen. Hade jag inte känt att det snabbt blev allvarligare hade jag ALDRIG åkt in…

Nu började jag spy och efter att vara hyfsat färdigt med det, slängde vi oss i bilen och åkte in. Vi har turen att bo ca 7 minuter från sjukhuset så det var ju väldans lyxigt nu och max vad jag orkade.

Väl framme släppte gubben av mig vid dörrarna för att själv åka och parkera. Det var förstås låst eftersom det var mitt i natten. Jag skyndade mig ändå att ringa på, för jag var tvungen att sätta mig. Kom in i foajen och satte mig att vänta. Det tog nog bara en minut för gubben att komma men det var precis det gick. Jag måste få fatt på en toa!!!!! Jag måste spy och kissa. Ingen i foajen. Tog hissen upp. Ingen toa där heller. Fortsatte till dörren till förlossningsavdelningen. LÅST!  Nu var goda råd dyra. Toa måste finna inom ca 30 sek, annars skulle jag spy ned hallen och antagligen i samma veva kissa ned den…  Det går ju bara inte! Pinsamt!

Det kom en go tjej och öppnade, försökte hälsa i handen, men den höll jag emot spyan i munnen och gubben ropade TOA, Hon visade en på sekunden, där jag sedermera for in kastade mig över handfatet och toaletten samtidigt så jag kunde uträtta bägge ärendena utan att spilla på golv. Efter en stunds ulkande och annat, var jag klar och kunde städa upp mig och komma ut.

Beskrev min situation för barnmorskan, en helt fantastisk tjej som snabbt fick fatt på en lika go’  läkare. Förklarade igen vad som hänt, hur jag upplevt det. Hon kände lite på mig och jag fick lite ångest. Jag kände mig ganska frisk där jag låg på britsen. Inga större problem. Tänk om jag åkt in och tagit deras tid i anspråk på just hypokondri?!?!. Tänkt om det bara var en sträckning!?! Men någonstans vet man att det aldrig är någon rök utan eld. Jag HADE haft ont hemma. Det fanns en anledning till att man åkte. Man kommer liksom inte bara på en sak som en blixt från en klar himmel. Man känner och har sällan fel, fast man vågar nästan aldrig lite på sin spontana känsla fullt ut. Jag berättade inget om min tveksamhet och stod ändå milt fast vid min känsla. Dessa kvinnor hakade snabbt på och jag förstod vad de misstänkte, havandeskapsförgiftning. De tog blocktrycket som visade sig vara 240/120 och som ska vara ca 120/70 om jag förstått rätt…. Dubbelt så högt m.a.o Maskinen började tuta och det var allvar!!!!

Nu blev det full fart. Jag lades in på förlossning. Nu startade försöken att minska blodtrycket och titta över mig. Ett akutsnitt låg i pipen… De ville helst att det skulle gå så länge som möjligt och att de skulle hinna förbereda den lille i magen. Om jag nu mått lite bättre efter att spytt och att ha känt mig ganska okey i undersökningsrummet och haft tveksamheter om varför jag åkt in, kunde jag efter några minuter slå den tanken ur hågen. Jag blev tvärdålig igen. Riktigt risig. Jag fattade inte så mycket vad som hände, men hade personal som grejade och testade mig var tionde minut som längsta intervall. Man höll koll på tryck, samtidigt som man tog prover. Fick väl dropp och tja allt. Jag var riktigt, riktigt risig och det var vad jag förstod fara för både mig och lille man .

Efter några timmar hade blodtrycket vänt. Maskinen skrek och larmade varje gång de testade, men det minskade i alla fall siffermässigt. När det sedan kom ur det akuta läget, så var det som att vända i en hand i kroppen. Som när åskan och regnet kommer en kvalmig dag och befriar. Det var naturligtvis illa fortfarande, men jag kände att något gick åt rätt håll och att jag rent fysiskt mådde mycket bättre.

Jag tänkte att ”okey, vi hann i tid”. Nu är det bara att åka hem igen och hålla lite extra koll i de kommande veckorna. Döm om vår förvåning när vi förstod hur det låg till. Hur paffa vi blev när barnmorskan sa att barnet skulle plockas ut samma dag eller allra helst dagen efter!??!? Va?? Nu?? Men jag mår ju bra nu!!!!!? Det är lång tid av graviditeten kvar!?! Det visade sig att min lever och njurar var skadade och enda boten är att plocka ut barnet. Samtidigt vill man helst vänta ett dygn. Kan man hålla mig stabil och ge betapred injektioner så hinner barnets lungor mogna lite snabbare och gör att de klarar sig bättre om de plockas ut så här tidigt i gravidieteten…

Gissa om det snurrade runt rejält i huvudet! Vad händer? Hur går det? NU??? Hur kommer barnet att må??? Som väl var så var personalen helt fantastisk. Glada, öppna, positiva och trevliga. Efter en stunds rejäl förvirring, så började vi förstå. Vi skulle bli föräldrar och storebror betydligt tidigare än vad vi trott!!!

Nu är jag ingen läkare och kan ha missförstått men som jag fattat det så utsöndrade jag protein, äggvita i urinen hade påverkan, skador, på lever och njurar. Man skulle försöka hålla mina värden i schack få dröja på snittet till dagen efter för att barnet skulle hinna förberedas en aning vad det gäller lungor. (Tydligen så är det ganska klara när de passerat vecka 30. Det är mest tillväxt som tillkommer sedan.) Enda boten är att få ut barnet samtidigt som man vill att det ska hinna förberedas lite. En balansgång. Skulle jag bli sämre skulle de vara tvungna att göra något direkt, detsamma om barnet påverkades. Flödet var dock bra i navelsträngen och han verkade må bra och jag mådde bättre. Värdena var ganska stabila. Lite upp och lite ned, men på det hela stabila. Att de kollade om jag samlade vatten var för att det skulle kunna leda till vatten i hjärnan på något sätt.

Med tanke på förhoppningsvis snitt dagen efter, men ändå vara lite redo för att det kunde ske precis när som helst under, så blev det fasta med endast flytande föda. Nyponsoppa. Juice och mineralvatten. En liten intressant sak är att jag varit helt galen i Ramlösa sista tiden. Kvällen innan jag åkte in så hade jag först tagit en 1,5 l Ramlösa och när jag gick och lade mig stax efter såg jag ett stort juicepaket vid Johans säng. Jag kände begäret krypa över mig. Finns det något kvar undrade jag. Ja, nästan hela. Jag svepte litern inom några klunkar och lämnade pliktskydigast en lite, liten skvätt i botten. Väl inne fick gubben hämta vattenglas på vattenglas och när personalen sedan kom med en kall ramlösa höll jag mig krampartat fast i den och dess sugrör som en drunknade till en livboj. Drack upp den i giriga klunkar. Så fort de fått vänt på blodtrycket dock så ville jag inte ha något att dricka. Gubben hade rusat ut för att få fatt på mer Ramlösa eller Loka, eftersom jag fått den sista de hade på avdelningen, men när han kom tillbaka hade det vänt och sedan stod den öppnad hela dagen utan minsta sug. Så knepig kroppen kan vara.

Från att ha frusit jättemycket, inträdde också en värme! Jag tempades och hade lite feber, men inte så hög.

Jag hölls under sträng övervakning och beredskap. Mest hela tiden kontrollerades barnets hjärtljud, mitt blodtryck, jag fick vätskedrivande och kateter för att kunna detaljmäta intag och utgifter. Jag hade som sagt drickfasta fram till midnatt (natt två) för att sedan gå på helfasta inför snittet. Jag var förvånad att jag över huvudtaget inte var hungrig. Det kan jag säga att hungern dök upp som ett monster frampå på småtimmarna och morgon kvisten. Med tanke på hur man ser ut i hullet kan ni förstå att det är en känsla som jag ofta inte stiftar bekantskap med ;-). Ha, ha, ha.    

 

AK

25 juni 2011 19:27

Omskakande berättelse och händelse!
Är så glad att det gått bra för er, dig och den lille Skrotten.

http://bacillen.wordpress.com

Ann-Louise Ryrvik

26 juni 2011 23:39

Tack så mycket!
Det är lite terapi i att skriva...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Nu är första "spadtaget" taget och de gamla husen är i förvandling... Snacka om renoveringsobjekt!   ...

  Kompis the Cat! <3

  Denna vecka har det varit etapp 2 på instruktörsutbildningen i Nose Work. Jättekul.  Det var kul att träffa alla igen och se deras utveckling och höra deras berättelser om sina testelever och deras framgångar. Sedan förra träffen har vi fått tr...