Direktlänk till inlägg 7 januari 2012

Lite om hundarna.... (En hästparantes)

Av Ann-Louise Ryrvik - 7 januari 2012 18:41

Eftersom Essie det var sällan jag kunde träna något fokuserat så tog jag upp mitt gamla hästintresse som legat lågt sedan mitt halvblod Triano gick av tida. Också han alldeles för tidigt. Han blev bara tretton år antagligen en hjärntumör.

Jaha, det måste väl också ventileras nu när jag är i sentimentalitetens marker....

Det var också en chock när det hände. De ringde från stallet han var inhyst i till mitt jobb och berättade att Triano hade ramlat ihop helt plötsligt i paddocken, där han och de andra var utsläppta. Han låg fortfarande på marken. Jag kastade mig i bilen. Körde genom stan och klippte väl alla rödljus som fanns. Körde som en tok på landsvägen. Hjärtat klappade och jag kunde knappt andas. När jag var halvvägs såg jag runt en krök stoppad bil och människa mitt ivägen med varselväst. Polisen !??!?? Då är körkortet borta nu då. Jag brydde mig inte. Kille med varselväst kom fram till bilen. Jag vevade ner rutan. Det är filminspelning så vägen är avstängd ett tag sa han. Jag ber om ursäkt. Okey sa jag..... och så brast det. Jag började störtlipa som en idiot. Fick inte fram ett ord. Killen blev helt perplex och chockad. Mmmmmennn, meeeennnn..... Så småningom lyckades jag snyfta fram något om att "Han dör!!! Han dör!!!". Killen blev ännu mer chockad. Filminspelningen bröts och jag kunde köra vidare.

När jag kom fram låg han där. Denne vackre, stolte häst platt på sidan. Det fanns folk runt honom, som försökte få fatt på veterinär. Oj så hjälplös man är när hästar blir dåliga. Hundar lyfter man upp och åker med, likaså katter och andra husdjur, men det går inte med hästar. Han var så stor så det var nätt och jämt man kunde lyfta huvudet. Medan tre personer försökte få fatt på veterinär så försökte jag få upp honom. Det var oktober och kallt och jag ville inte att han skulle ligga där på marken. Efter mycket övertalande lyckades jag få upp honom. Jag och en kille höll på var sin sida av huvudet och han stod och ragglade. Han kunde inte gå framåt. Jag hängde mig i grimman fram och när tyngdpunkten flyttades så kom ett ben ut och skritten gick igång. Han gick väl 15 meter eller så, men då reste han sig rakt upp på bakbenen och vinglade och svajade sedan ramlade han ned på marken igen. Det var för farligt och det gick inte. Han fick ligga. Vi la täcken över honom och under hans huvud.

Jag vet inte hur länge människorna ringde innan de fick fatt på någon veterinär. Säkert dryga timmen eller två. Tillslut fick de kontakt med en veterinär som skulle komma (tror jag). Där har jag en minneslucka. I vilket fall kunde inte han avlivas av en veterinär, för det var för farligt, eftersom det satt i hjärnan (tumör eller blödning). Vi fick ringa slaktbilen. Den var på Tjörn och flera timmar innan han ev. skulle kunna vara på plats. Då tog jag beslutet att någon skulle skjuta honom. Om man skjöt honom så skulle det inte gå att obducera och se vad det varit för fel, men jag ville inte låta honom ligga där är flera timmar till. En jägargranne kom och skjöt honom. Fy f-n så hemskt det var!!!! Jag hade aldrig sett en död häst. Vi täckte över honom täcken och filtar och sedan fick han ligga där i oktoberdimman som en stupad hjälte på slagfältet tills slaktbilen kom. Det var plågsamt. Varje gång jag tittade mot paddocken så bröt jag samman. Min älskade häst. Så ung!! Varför????

Allmänt

Dela

Lena

7 januari 2012 19:37

Å nu gråter jag! Jag som fick äran och nöjet att få dela lite av denna underbara häst med dig. Än idag när jag passerar vissa ställen i våra skogar härikring tänker jag på Triano, och här red vi. På ett annat ställe minns jag hur han stannade som en kung allra högst uppe på ett berg med utsikt över hela Öresjö och där stod vi en lång stund medan han sög in dofterna av hela trakten, sen gjorde han ett jättefrustande och så lufsade vi vidare. Minnns de härliga galopperna på gräsvägar när jag tänkte att nu får jag aldrig stopp på honom! Men lika lyhörd som vänlig så räckte det nästan att man tänkte tanken och rätade upp sig en aning så saktade han in.
Tack Ann-Louise för att jag fick möjligheten att älska din häst!
Kramen

Ann-Louise Ryrvik

7 januari 2012 19:45

Ja han var en riktig gentleman Triano. Och så välriden - stort tack till Anna. Så cool och så lydig. Han hade varit den perfekta mamma-barnhästen. Hade planer på att skaffa en sån där barnbihang till sadlen. Det hade varit perfekt.
Ja, de fina vägarna borta vid er bjöd verkligen in till goa galopper =D!!!
Tack själv för hjälpen med honom!

Kram kram!

Anna Larsson Heribertson

7 januari 2012 21:07

Käraste Ann-Louise♥
Minns det som igår när Kattis o jag åkte ner till stallet för att ta farväl till en fantastiskt hästpersonlighet, vår älskade Triano:-( Kallt, mörkt, dimmigt o där låg han i paddocken, alldeles stilla. Vilka fina minnen vi hade med honom o vad hjärtego´han var o vad lyckliga jag var den tag du tog över honom. Tack!

Ann-Louise Ryrvik

7 januari 2012 21:50

Ja, uuuuuhhhh så hemskt det var. Fruktansvärt. Värsta hittills.
Du det var en ÄRA! Så vacker och så välriden och så god

Kim

7 januari 2012 21:12

Tänkte först skriva "roligt" att få ta del av dina tidigare djur, men det ordet känns fel :(
Men tack för att du delar med dej.
Våra älskade djur lämnar en massa fina minnen men också sorg.
Men ett liv utan djur...nä det är inget liv det ;)
Verkligt tjusigt halvblod det där!

Kram!

http://varmt.bloggplatsen.se

Ann-Louise Ryrvik

7 januari 2012 21:48

Ja nu bubblar det gamla minnen, men snart är vi ikapp :-)-
Det är det som är grejen. Hur jobbigt det är att mista dem vill man ändå inte vara utan dem. De ger såååå mycket!!!
Visst var han vacker. 174 cm. Stort på den tiden. Inte så stort idag... Torbolt-Optimist-Vagabond

Kram!

sarah

8 januari 2012 09:46

Gråter när jag läser. Så sorgligt. Men jag förstår att det var en fantastisk herre. Kram

Ann-Louise Ryrvik

8 januari 2012 09:54

Helt fantastisk... Man får vara glad för 14 år..

Pernilla & Hedda

8 januari 2012 10:55

Jag gråter jag med, tack för att du delar med dig. Han verkade vara en fantastisk häst. Man får gå igenom mycket när man har djur, både glädje & sorg. Hur jobbiga vissa stunder än är, så vill man absolut inte vara utan dessa underbara djur!! (hur konstigt vore inte livet utan djur härhemma..??) Skönt att vi fortfarande kan ha våra minnen kvar av de djur som lämnat oss! Kram

Ann-Louise Ryrvik

8 januari 2012 21:05

Ja, han var fin och en riktig gentleman.
De ger oneklingen livet glädje och ljus.

Kram kram!!!

Caroline cc

9 januari 2012 06:40

Ja usch, det är så tråkigt och obehagligt med den här biten! Min gamle gubbe gick över till de evigt gröna ängarna 2009, men det var något som dog då, som är håligt...man har en önskan om evig gemenskap med dem vi älskar! Men är lite orolig när det gäller vad djuren får för symtom och vad vi måste ta bort dem för,vad de har/får för sjukdomar. Man hör om och ser saker som inte riktigt är som det ska...hmm. Men som tur är har vi nya vänner och vi ger oss fler chanser att skapa dessa vänskapsband! :) kramelikram

http://www.preclassica.bloggsida.se

Ann-Louise Ryrvik

9 januari 2012 08:29

Mmm tråkigt är det, men samtidigt kan man inte vara utan dem. Att sörja tillhör livet... En naturlig del. Skulle man undandra sig risk för sorg kunde man inte leva...

Kram!

ubitt

9 januari 2012 17:02

Här gråter vi ikapp när vi läser den sorgliga betättelsen om den fine hästen Triano.
Men han var helt klart älskad och sörjd innerligt, så ett gott liv hade han haft. Och troligtvis fick han lida mindre än de flesta...
kram!

http://alpackaprinsarnasblogg.bloggplatsen.se

Ann-Louise Ryrvik

9 januari 2012 18:48

Jodu, vi var ett gäng...

Tack o kram!

Eget: Vintertid (7 av 365)

Kommentarer (2)

Av Ann-Louise Ryrvik - 22 januari 2015 18:41

241: Renoveringsobjekt (6 av 365)

Kommentarer (1)

Av Ann-Louise Ryrvik - 21 januari 2015 16:47

Nu är första "spadtaget" taget och de gamla husen är i förvandling... Snacka om renoveringsobjekt! ...

198: Morrhår (5 av 365)

Kommentarer (0)

Av Ann-Louise Ryrvik - 17 januari 2015 19:45

Kompis the Cat! <3

245: Rutor (4 av 365)

Kommentarer (2)

Av Ann-Louise Ryrvik - 17 januari 2015 08:38

Nose Work och lagerbladsdoft

Kommentarer (0)

Av Ann-Louise Ryrvik - 16 januari 2015 21:23

Denna vecka har det varit etapp 2 på instruktörsutbildningen i Nose Work. Jättekul. Det var kul att träffa alla igen och se deras utveckling och höra deras berättelser om sina testelever och deras framgångar. Sedan förra träffen har vi fått tr...

Visa fler inlägg