När man äntligen förlikat sig vid att det är höst - så blir det VINTER!

Snöglopp i dag och jag är surare än vanligt.... (och det vill inte säga lite!)

Brrrrrr.... fast hästarna verkar föga bry sig.

Brrr va´ruggit det är. Det går knappt att göra något vettigt förrän klockan är två på em och vid fyra är det för burrigt igen och dags att gå in. Überdjävligt.

Nå, nu har jag väl beklagat mig tillräckligt över vädret (som man ändå inte kan göra något åt) och det är dags att acceptera läget.

Idag var det dags. Nyfixade däck återbördades till rockarden, ponny plockades ut och en (illasittande?) sele sattes på. Idag var det D-day. Milou skulle få en rockard efter sig.

Milou var på ett alldeles strålande och charmerande humör. Innan vi kom till skott och fick alla grejer framplockade fick han gå lös på gården. Han var riktigt i sitt esse. Tiggde godis än av mig, än av gubben, än av Johan. Johan hade plockat ihop en matsäck inför begivenheten och hade både banan och festis. Milou var himla intresserad av den bananen. Han var som en kalv på grönbete och tanken väcktes att man kanske skulle köra budföring med honom. Eller varför inte rapport?  Ni som kommer ihåg Casino, kommer kanske ihåg att han var en fena på att spåra. Synd att man aldrig kom till att prova appellen med honom hi hi.

Milou var så uppsluppen så han t.o.m hingstade sig. Krökte på nacken, skuttade och pep. Det är bara charmerande när en liten ponny gör det och man ser att det är pur glädje över uppståndelsen.

Efter att sele satt någotsånär på gick vi över krönet tills vi kom på den platta raksträckan, innan vårt hus. Gubben fick dra vagnen precis bakom oss och Johan bära hästgodis. Tur man har assistenter! Så provade vi att lägga skaklarna i läge  fast inte sätta fast dem. Vi gick och gubben fick hålla vagnen i läge medans jag berömde och gav godis emellanåt. Inte en reaktion. Detta trots att den nuddade sidor och nästan "körde på honom" när han stannade.

Han är ju fruktansvärt flexibel, orädd, cool och tillitsfull den lille pojken. Dessutom är han inte så reaktiv. Vi satte fast vagnen allt medan Milou stod som ett ljus. Först tog jag en vända rakt bortåt. Jag förberedde mig och iakttog Milou mycket nogsamt när det var dags att göra en u-sväng. Det var ju möjlighet att göra en ganska vid sådan. INGA problem. Som om ingenting var konstigt!

Skakel mot sidan - inga prob.

När vi nästan var tillbaka kom jag på. Hur vänder vi nu? Åt andra hållet blir det lite uppför plus lite snävare sväng och sedan lite nedför naturligtvis. Chansa? Ta av och sätta på igen? Nöja mig?

Gissa! Naturligtvis chansade jag. Han hade inte visat någon som helst berördhet hittills. Om han visade minsta missmod så skulle han snabbt tryckas i snask och sedan tas av.

Brydde han sig? Nej. Återigen som om inget hänt vände vi.

När vi stod åt starthållet igen var det dags att få någon i vagnen också. Glada optimister. Johan väger nada och allt var lugnt och stilla. Johan joxade upp sig i rockarden, plockade upp sin picknicksmat och sedan bar det av. Det blev fram och tillbaka med Johan i också och inga problem. Jag ser dock att lille ponnyn behöver skor om han ska ut och göra något på riktigt...

Hjälm! Missade det i hastigheten. Klart man ska ha hjälm!

Innan backen hem fick Johan kliva ur och Milou fick dra tom rockard upp och nedför kullen och hem på gårdsplanen. Där stod han fanimej som ett ljus, som en gammal ardenner, och blev avtagen vagnen. Det kan ju vara lite känsligt där.

Född till körponny?

Milou var väldans nöjd över uppståndelsen. Han fick kånka runt på Johan något varv på gräsmattan också. Sedan hade han ingen som helst lust att gå till hagen igen. Det är mycket skojsigare att vara med tvåbeningarna tycks han tycka. Klart det han är ju en godisgris .

Loke kollar på. Vad håller de på med?