(Hoppsan. Märks att jag skrev detta halv två på natten och att jag inte läst igenom sedan dess. Jag ska rätta och skriva det med något så när logik, när jag hinner. Jag ska till veterinären nu.) 

Det har ju varit lite inspirerande diskussioner kring detta med träningsmetoder och hästar. Riktigt spännande. Maria Yttermyr - denna kloka människa har fullt av läsvärda tankar på sin blogg.

Jag har punktat ned några tankar som virvlar runt....

Första tanken;  

Jag tror att de hästar som upplevs som "besvärliga", "dominanta" och allmänt stökiga oftast är hästar som inte reagerar på korrigeringar som den "snälla hästen gör". Den hästen som man tycker att man är så bra ledare över.

Det är de besvärliga som inte är så "willing to please" dvs inte så lätt tar åt sig av obehag, borrblickar och nejande.

Inom hunderiet är det ju vanligt med uttryck som att "rejäla" hundar (med mycket fart, fläkt och åsikter) kräver "rejäla" förare d.v.s. förare som kan ta tag i situationen handgripligen. Kan så vara, om man väljer att spela på den planhalvan som består av pos.straff och negativ förstärkning. Samtidigt får man strida också!  

Jag kan tycka att den energin, den viljan och den kraften som finns i en "besvärlig" häst/hund är bra att bevara, men att försöka kanalisera energin till beteenden som  vi tycker om. Korrigerar man kuvar man så småning om kraften, andan, energin.... sen står där en dag en död häst/hund....

Andra tanken;

(Å så lite oskrädda ord. Ta med en nypa salt och glimten i ögat. )Det verkar som många skaffar häst och hund av någon underlig anledning som inte jag känner till. Det verkar i alla fall inte som om man egentligen vill ha en häst eller hund  på riktigt.

Ibland hör man hundägare beklaga sig och förvånas över att deras hundar skäller, gräver i trädgården, gnager på möbler och skor, drar i kopplet, jagar o.s.v Då brukar jag säga; Jag förstår. Det är en hund!

Den hunden gör vad alla andra hundar gör. Det är hundars väsen. Gillar vi inte beteendena måste vi träna, för vi kan ju inte korrigera det som jag ser det. Hunden gör bara vad hundar gör. (Sen kan man ju undra om inte en hund i plysch hade varit bättre.) 

Lite åt det hållet är det med häst. Fast där känns det mer som det är ett fordon man är ute efter. Går den att rida (även om den är halt och lytt) - okey. Går den inte att rida - vad ska du ha den till? Ingen verkar bry sig HUR man rider. Att man gör så liten skada som möjligt på hästen. Ingen verkar heller tänka på att det inte är något NATURLIGT för en häst att bli riden. De är inte en biologisk varelse som är konstruerad för att ha en människa på ryggen, sen kan man träna dem att tåla det något sånär, men att det skulle vara det allra viktigaste för en häst att bli riden - det tror jag inte på! Det är kul och trevligt, men inte meningen med livet för hästen.

Oj, vad många som frågat i fjol om jag börjat rida på mina "småttingar". Dag efter dag samma fråga. Sedan när jag svarade JA det har jag, då var det slut på frågor. Ingen frågade hur det gick, hur jag red eller vad jag tränade. Det räckte med att man RED. Jag brukar annars säga att jag har inte så bråttom med inridningen, för jag har bil =D!

Tredje tanken;

Detta med backandet. Det ska jäklarimej backas i tid och otid. Tvärstopp - back - å jäklar den häst som inte är med på noterna. Är inte hästen tillräckligt rapp så tas det också personligt. Den försöker ta över. Den är ignorant. Spö på benen. Vad jag kan se är det hästar som inte förstår....

Ofta används backning som straff. Varför? Dessutom som Maria Yttermyr så klokt skrev. Varför använda något som man har nytta av som straff?

En gång hörde jag en känd tränare fnysa... Hur skulle man kunna få en häst att backa med hjälp av godis? Jag fnittrade lite inombords och tänkte; Det gör varenda häst! Och ju mer de vill ha sin godis ju mer backar de =D.

Jag fick frågan dessutom frånga om hur man får hästen att backa med belöning i dag, och blev så sugen att göra en liten bildserie. Fnasket har inte fått göra detta förut, så han fick bli visningsobjekt. Fotograf fick min lille höstlovsledige son vara, då gubben jobbar. Ursäkta klädseln, jag vet att det inte är påsk än, men jag frös och det regnade....

En liten bildsekvens. Det tog någon minut, så hade han förstått grejen.

Bara lite godis. Klicka för att hästen är mitt framför. Belöna lite mot bogen. Börja klicka allt bakåttänkt. En tyngdpunkts ändring bakåt. Huvudet dras bakåt. En hov flyttas bakåt o.s.v Hipp som happ har man sitt back utan att rört sig mer än klicka - belöna.

Det syns kanske inte så tydligt på bilderna, för det var inte lätt för Johan att fotografera. Fast jag tycker han gjorde det bra.           

När jag tröttnat  på backet, shejpade jag en stegring. Attans så lätt det går. Tog det en liten annan väg än på Milou. Vet inte om denna kommer bli lika bra, men det går väl att stöpa om i värsta fall. Milou tog jag på fem klick  bara genom att förstärka tyngdpunktsförändring bakåt. Fnasket tog jag via huvudet upp, huvud upp och lätta framben och sen var det i kartoteket.....  Fast det kräver några pass att få det mer balanserat.

Fjärde och sista tanken för idag.

Fördelen med affirmativ träning är att man inte behöver fundera över någon dold agenda. Tänker hästen ta över? Tänker den döda mig när jag vänder ryggen åt? Stegrar den sig för att den är "dominant"?

Vi har ju ändå ingen aning, så det är lika bra att skrynkla ihop och kasta bort funderingarna! It´s just behaviours, känns som en bra slogan. Eller min favorit. Våga släpp kontrollen för att få kontroll! Säg JA!!! (Tryckt upp lite tröjor och muggar nu som jag ska kränga på stackars oanande vänner, bekanta och internetare ;-) fniss )

Var inte så "sk-t nödig" utan våga släpp. Även om du är klickertränare med detaljmani - släpp kontrollen. Det finns ingenting som är så häftigt som att mötas mage mot mage med en häst (eller en hund)!!!!!!! Rocka!