Samma sak igen, fast Gubben står i en annan vinkel. Här syns det mycket bättre när han sparkar igen dörren.

Hoppas han genar som min gamla Essie gjorde. Stänger innan hon lämnar av flaskan. Det hade sett ännu roligare ut. Annars får jag väl träna det separat.

men jag är väl för gammal ;-). Det går bra att ta många bilder också. Hela förmiddagen hällregnade det och man var inte direkt motiverad att gå ut och göra något. Det fick bli lite konvalecentträning med Puppis. Vi håller på med lite annat smått och gott, men gubben som var hemma en stund på fm fick ta några bilder på Puppis när han hämtar dricka...

Kolla sista bilden; NU KOMMER BELÖNINGEN STRAX!!!!

Det var en gång en bonde som hade en gammal mulåsna. En dag ramlade åsnan olyckligtvis ner i en tom brunn. Bonden blev ledsen, för han älskade den gamla åsnan. Men efter att noggrant ha undersökt möjligheterna att rädda åsnan ur den femton meter djupa brunnen, förstod han att det skulle bli omöjligt. Hon satt fast nere på botten av brunnen.

Trots att han avskydde att behöva göra det, insåg han att det barmhärtigaste han kunde göra var att fylla brunnen med jord och begrava åsnan där den stod. Det skulle förhoppningsvis bespara henne en del lidande.

Han bad några vänner om hjälp, och tillsammans började de kasta ner ett spadtag jord åt gången. När den gamla åsnan kände den första jordhögen träffa ryggen blev hon förfärad. "Varför händer alla dessa hemska saker just mig? Först ramlar jag ner i den här brunnen, och nu kommer ingen för att hjälpa mig. Nu försöker de glömma mig, genom att begrava mig här. Jag skulle ha förstått att mitt livs skulle sluta på detta ömkansvärda sätt. Aldrig har det hänt något bra i vår familj. Pappa Åsna blev aldrig något att räkna med. Mamma Åsna gick på lugnande medel. Broder Åsna var den fulaste i sitt gäng. Varför, varför måste detta hända?"

Men medan åsnan stod där på botten av brunnen och tyckte synd om sig själv, fick hon plötsligt en lysande idé. Istället för att bara stå där och låta jorden begrava henne, skulle hon i alla fall kämpa under sina sista timmar. Hon bestämde att varje gång hon kände jorde träffa ryggen, skulle hon skaka av den och kliva uppåt, skaka av den och kliva uppåt, skaka av den och kliva uppåt.

Så hon började göra detta. Oavsett hur trött hon var eller hur smärtsamt det var så fortsatte hon oförtrutet att skaka av och kliva uppåt, skaka av och kliva uppåt. Hon tivngade sig själv att vägra ge upp.

Tre timmar senare kunde åsnana triumferande ta klivet över brunnskanten och ställa sig på säker mark igen.

Samma jord som skulle begrava henne, räddade istället hennes liv. Allt tack vare hennes sätt att hantera sin svåra situation.

                                                  

                                                  
             (ur Det är aldrig kört. Argument förlag)