Idag sitter jag på kvällskvisten och försöker plugga. Vi har två vetenskapliga artiklar som ska läsas och skrivas synpunkter och frågor till, vilka ska lämnas in senast onsdag. De handlar om födosök, och de är sådär....  Måste dock göras.

Har varken tid eller lust att skriva något blogginlägg, men bilder är alltid kul (tycker jag) så här kommer några från dagen.

Tre av mina pojkar på ett bräde. Loke blir mer och mer kavat och hingstarna är ju aldrig dumma på något sätt. Det är gott.

Min gudahäst - Cazal. Vackrare och godare kan ingen vara...

Tre skimmelhingstar på led. Jag och hundarna ska på promenad och det verkar som om pojkarna också vill med. Kanske nästa gång :-).

Så här glad och yster blir Diva när det är dags för promenad.

Två vovvar med flaggan i topp...

Nu ska jag käka lite rester från middagen. Kan inte låta bli. Har ni smakat Milko´s créme fraiche med soltorkade tomater och fetaost? Guuuuudomligt gott. Bara steka kyckling och sedan på med "geggan". Låta puttre lite - klart! Mmmmm...

Ett barn, en hund, en boll och en kamera = bildbomb =D!

Johan och Puppis i föreställningen "Död krokodil"

Puppis ligger på sidan och Johan ska dra honom...

Puppis och Johan har kommit på det ihop.

Och så fick mamma låna hund och boll och fortfarande kamera....

Ett...

Två....

Tre!!!

Ja, egentligen blev de 13 år förra lördagen. Här ser ni dem tillsammans med Puppis....

Puppis ligger och smågosesover med Kris (vid nosen) och Panik (vid fötterna).  

Panik...

Lite öronputs :-)

Gosegull!

Förövrigt har det varit en eländig dag. Där jag körde upplet förra veckan på barmark ser det ut som såhär;

Hästarna stod också och tryckte...     

Måste bara få dryfta en sak som är intressant tycker jag, och som jag har grunnat lite på. Hur olika strömningar går i vågor, att vissa saker tas för givet och hur det som är självklart är omvälvande...

Nu får jag väl på moppo men det kan vara skoj, det var ett tag sedan ;-).

Ett längre tag har det varit modernt med kurser i att leka med sin hund. Många har uttryckt ett wow! Det är viktigt att leka! Tänk om jag vetat det! En ny värld har öppnat sig. Man kan leka med sin hund och inte bara ge godbitar!

Som gammal "uv" och "skräcködla" står man som perplex... Vad hände nu då? Vad har man missat?

Att leka med sin hund.... Att utforska vad ens hundkamrat gillar för typ av lekar... Ja det torde vara självklart. Från valpen kommer över tröskeln. Kan man undgå att leka och härja med sin hund? Det kommer liksom i paketet i alla fall på de flesta hundar. De pockar på det och de hundar som inte har så mycket med sig brukar man ändå hitta någon typ av lek som fungerar eftersom man som människa också är så himla leksugen. Det är väl lite därför man skaffar hund.

Vad hände? Pratade någon gång för länge sedan med en annan gammal "uv" och vi diskuterade gamla tider. Hur man började på brukshundklubben och hur det var. Då sa hon något som gjorde att bitar föll på plats.

-Första gången hade vi med oss leksaker och det var ju totalförbjudet att ha godis på den tiden. Då hade de säkert slängt ut oss ha ha. 

-JA! där har vi det.

Är man gammal ödla så är man inskolad med leksaker och lek. Då fanns inget alternativ. Man var så jäkla tvungen att hitta lekar som motiverade hunden, om man nu inte valde öronomvridningar, koppelryck och alfa-rullningar förstås.

Kommer by the way ihåg min schäfertik som inte ville spåra. Jag var väl tonåring och visste inte vad som var "förbjudet" eller som "inte gick". Jag knöt två hotdogs i ett snöre och drog efter mig. Hunden spårade. Och spårade sedan den gången alltid även utan korv :-). När jag glad ihågen berättade det på klubben så stelnade alla till. -MEN! HUR KUNDE DU??? NU ÄR JU HUNDEN FÖRSTÖRD!

(Det som raljerades som "godisspår", körs idag av samma människor fast kallas då "näringsspår" =D)

Så småningom gjorde godiset successivt entré. När jag sedan kom i kontakt med klickerträning, så såg jag det geniala i att träna baskunskap på detta sätt. Hög frekvens och hunden i lagom intensitet med koncentrationsmöjligheter, vilket man inte alltid haft förut med bollgalna och kamptokiga hundar. För mina har varit rejält leksugna och på tårna. Jag tänker bara på Kiro... oj ojoj.

Att ha en sådan hund, men börja med godisbelöningar på grundfärdigheter, tycker jag har haft sådana fördelar. (Fast riktigt duktiga tränare behöver nog inte det.) Sedan när hunden kan och vet och ska göra och utföra "större bedrifter" då kommer lekbelöningen in i själva träningen. Det betyder dock inte att man aldrig leker.

Missen från min sida (och kanske en del andra "uvars" också???? ) har nog varit att jag tagit för givet att människor leker med sina hundar, på många olika sätt, och provar vad som funkar bäst i olika situationer.  Leken är något som uppstår i relationen mellan människa och hund och som utvecklas beroende på vilken respons de två parterna får från varandra. Jag är en big fan av att hitta vad min hund gillar för typ av lekar och aktiviteter istället för att belöna den med mat för att leka. (Fast det går säkert det också...)

Oavsett hur tröga de kan te sig tycker jag att det alltid finns någon aktivitet någon stund på dygnet som man kan hitta lek som hunden uppskattar och genom att nyttja den växer leklusten. Först en kort lek på kanske bara någon sekund. Slutar man på topp, när det är som skojigast, brukar hunden vara mer på tårna nästa gång det händer. Det är det som är fördelen med lek - suget efter lek bara ökar och ökar om leken är bra. Man kan inte bli mätt på bra lek.

Med andra ord: Jag har haft fel! (Vilket inte hänt sedan 1978    ha ha ha...)

Jag har förstått att det INTE är självklart att experimentera och leka tillsammans med sin hund, och ska hädanefter trycka mer på det.

Det är intressant att strömningar varierar och att gammalt blir nytt och nytt blir gammalt....

Tänker på en sak som kloka Maria Y sa en gång, typ; Visst korrigerade vi hundarna ibland, men vi var jäkligt duktiga på att motivera dem också!

Ännu en underbar dag. Helt ljuvlig. Isen hade smält undan såpass att jag kunde ta ut Loke på en promenad. Jag har haft så dåligt samvete för honom ett tag. Det har inte gått att vara i paddocken. Jag har inte kunnat ta ut honom på grusvägarna för allt har varit så isigt. Idag hade det dock smält undan så att det fanns lite, lite bart i vår backe så att vi kunde gå en sväng. Det var lite halt på vissa partier men det gick å få fäste på jämna mellanrum så det gick.

Det var jag, Loke och hundarna. Så mysigt vi hade. Loke var så pigg och glad att han bockade, ruskade och vevade med frambenen. Man kan inte annat än skratta för det var pur livsglädje och lycka =D!

På vägen fick vi syn på detta;

Jag har börjat förbereda lite för våren inne också. Jag har köpt på mig lite fröer för att försöka vara med i tid i år. Är jag inte förberedd blir det ingenting sått. Förr hade jag alltid gigantiska, megastora krukor med spaljeer i på altanen fulla med luktärter av olika färger och höjder. Det som är så bra med luktärter är just att de luktar så gott och att de blommar och blommar.

   Luktärter och lite annat smått och gott.

 Och några jag hittade i England.

Måste också lägga in några bilder från härromdagen. Johan käkar frukost tillsammans med Kompis. Jag tycker att de är så söta.

Nu på kvällskvisten var jag ute och gav kraftfoder till kusarna iklädd mina nya Muck Boot Tay Sport Arctic. De ska funka ner till -40 grader, men det får vi väl inte hoppas att det ska bli. Man kan ju undra varför man väntat tills nu och köpa ett par. Jag har haft sökkompisar som haft dem och lovordat dem max och ändå har det inte blivit av.

De var i vilket fall jättesköna och varma i alla fall nu när temperaturen ligger kring noll.

Oj, nu hällregnar det ute och storm är på ingång. Det är väl sista stöten mot iskakan som vi är täckta av innan det kommer ny kyla och istid igen :-(.

I morse efter kaffe. dator och lite nyhetsmorgon var det dags för dusch. Innan jag gick in kikade jag ut genom fönstret. Jag så Salle spankulera i ensamt majestät genom paddocken (Det står öppet nu under vintern för ökad rotation och yta i hårdgjorda hagen. Det ska göras om i vår...). Lite underligt var det så jag tittade till. Såg bara Loke stå och glufsa hö i höhäcken. De små ligisterna såg jag ingenstans. Nåväl, jag skuttade in i duschen och tog en riktigt lååång, varm dusch. Gôtt mosig och med inställning lotion och sedan kaffe, spanade jag ut genom fönstret (Det går inte att undgå, då väggarna är helglasade mot hagen o paddocken :-).) Då ser jag Salle spankulera utmed långsidan på paddocken. Ännu konstigare. Då får jag syn på Fnasket och Milou... på utsidan av hagen!!!

Panik! Shit! Jag rullade en handuk som turban över håret, fick på mig en morgonrock. Hittade inget skärp utan slet åt mig ett hundkoppel. Fick tag på mina vinterarraksbrallor och gubbens skor. Repade åt mig ett tiotal morötter och fyllde morgonrockens fickor. Sen var det till att springa.

Medans jag sprang så tänkte jag lite självgott att "det är tur att man är så observant på sina hästars beteenden så man direkt ser när det är något som är på tok". Jag brukar se när det är en liten, liten störning i mönstren i hagen och reagera och jag har haft rätt. Jag springer nu genom skogen för att nå grinden som vetter ut åt det hållet fast en 75 meter i från där jag såg dem i det andra skogsbrynet.

Jag var väldigt nyfiken om de skulle komma när jag ropade på dem. Och kom gjorde de. Och ropa behövde jag inte. Det räckte med att de skönjde mig i hagen så kom de som små projektiler, med Salle i täten, INNE i hagen!!! Hur i h-vete???!? Jag stod som förbluffad (och fattar ärligt talat innte ännu). Hur gick detta till? Hästarna fick morötter och jag gick och kollade staketet. Inga skador. Hela trådar. Det hade alltså varit en synvilla eller kalla det inbillning. Aningen moloken lufsade jag in. Jag var iskall, men jag var i alla fall vaken =D!

Några bilder från, låt oss säga, "dagens pinne";

Rejäla hundar kräver rejäla pinnar!

Med gemensamma ansträngningar orkar man flytta de största berg...

Teamwork

"Gråben" verkar drömmer sig in i att slakta ett villebråd.

Avslutar med en liten länk från Facebook. Det var Ellen Ofstad som hade hittat den. If You give a horse a cookie. Som om vi inte redan visste det ;-).

Mer om detta i morgon.

Go´natt!!!

Oj, vad härligt det är ute nu. Milt och skönt och ljust till efter fem. Härligt. Kraften återkommer för varje dag som går, men det gäller att förbereda sig för bakslaget som lär komma nästa vecka.

Jag hade hoppats att det skulle hinna isa av helt så tex paddocken skulle bli ridbar, men jag vet inte. Samma är det med grusvägarna. Vår backe från huset är hur halkig som helst. Den ligger i skuggan. Tyvärr är det därför heller inte aktuellt att ta ut hästarna åt det hållet heller.

Eftersom mina pojkar skuttar, springer, leker, stegrar och håller på så kan jag ju inte ha brodd på dem och därav heller inte skor. Det gör att all verksamhet står helt stilla nu. Eller nu förresten... hur länge som helst :-(. Surt!

Man får väl använda tiden till att planlägga för bättre tider.

Puppis fick sitt andra upplet sedan operationen. Jag har lagt dem på gärde för att det inte ska bli så mycket skutt för hans rygg. Han är så glad så. I går lade han sig i uppletsrutan med gappay-bollen och ville inte följa med hem när vi var klara. Idag låg rutan längre bort, plus att Johan var med, så nu var han mer benägen att komma med hem =D.

Fyra föremål, ganska stora, fick han idag. Det var ju ett tag sedan som sagt.

Hej å hå va´det går!

Han ser nästan ut som en hare...

Första föremålet på väg in.

Å en hanske.

Pucken  

Å en strumpa som legat i snön...  ´

Johan fick leka lite med Puppis efter uppletet.

En liten pinne.

Världens vackraste vovve!

Lite föraningar om våren.  

Nu kommer sista delen i sagan om Junge i Skogen.

Allt var frid och fröjd. Junge, Casino, Cazal och Milou var ett gott gäng. Sedan kom den femte hästen in i bilden. Det var det norska vidundret Loke. Han var en 4 årig ohanterad dölehingst som jag råkade ramla över, blev störtförälskad och bara var tvungen att få. Jag var som en tonåring och gick som en nervös, ny kär fjortis med svängningar mellan gråt, hopp, förtvivlan och fjärilar i magen medan jag cirkulerade kring telefonen för att få besked om han kunde bli min. Jag gick runt med dubbla telefoner för att alltid kunna nås, ifall att. Jag ville inte säga något till Gubben eftersom jag trodde att han skulle ha protesterat, men tillslut kunde jag inte låta bli att svara honom när han frågade vad det var för fel med mig. -Jag är kär! sa jag. - Va?!? sa han med förvåning och viss oro. - Jag är kär i en häst! Jag MÅSTE ha honom!!! -Jag kommer att DÖ av hjärtesorg annars!!!

Jag vet inte om det var lättnaden av att det var en HÄST det var frågan om , men det var inga som helst problem. - Klart du ska ha hästen om du vill ha honom, sa gubben. Tack o lov. Har man redan fyra så är det ju lite galet att vilja ha en till....

Manipulerandet av Gubben inträdde ju egentligen från första början. Först var det fölet jag ville beställa. -Det är så låååångt fram och vi har gott om tid att förbereda oss! sa jag till Gubben. Okey sa han.

Två veckor senare typ, så hade jag skaffat staketmaterial m.m Någon månad senare hade jag skaffat Junge. Jag var ju tvungen att ha någon att öva på tills det kom en helt otränad häst till mig! Sen behövde ju ändå fölet sällskap av en annan häst när de skulle bo hemma hos mig!

Veckan efter Junge kom Casino. Jag var ju tvungen att ha en sällskapshäst till Junge eftersom han inte kunde gå ensam!

- Hur gick det här till?!? undade Gubben. - Det har knappt gått två månader och vi har redan två hästar och den ursprungliga hästen har inte ens kommit än...

När Cazal hade anlänt var det heller inte stopp med det, för sen kom Milou. En hästflock är bäst om det är fyra hästar eller fler och då kan de gå i jämna par om de vill! Stackars Gubbe. Jag vet inte om han går på det eller om han bara låter mig hållas. Antagligen det sista, för han är inte dum, Gubben. =D

Nåväl. Jag fick klartecken att jag fick köpa honom av Lokes ägare och efter en vecka fick jag åka till Norge och hämta.

Loke och Cazal

Pojkarna

Fin var han...

Loke och Johan

Junge var inte glad i Loke. Jo, först men ganska direkt började han gå undan. Om Junge var vid stallet och Loke kom så gick Junge iväg över ravinen och till gammelgärdena. Om sedan Loke kom dit efter några timmar så gick Junge tillbaka över ravinen och till stalldelen av hagen. Loke följde aldrig efter och de skrittade bara. Efter några veckor så började Loke gå efter. Ytterligare någon vecka senare började Junge springa iväg när Loke kom. Det verkar vara en dödssynd i hingstarnas värd. Springa iväg gör man inte!!! Då började Loke jaga Junge. Det gick ytterligare någon vecka och det eskalerade successivt.

 En dag kom Junge hem och hade blivit rejält "tumlad" av Loke. Jag vet inte om det var enkomes sparkar eller om han också ramlat tex i ravinen. Han var genomknackig med bulnader här och där. Inga öppna sår dock.

Han var rejält stukad. Både fysiskt och psykiskt. Jag var inne med honom till hästsjukhuset Skara, men det var inga skelett eller ledskador. Bara rejält mörbultad. Han fick gå själv ett tag för att hämta sig. Första två dagarna gick det bra för då var han nog så dålig att han inte orkade bry sig. Sen började han staketvandra. Under tiden gick de andra ihop. Loke var på krigsstigen och ville ta de små också, fast då gick Cazal emellan. Rör inte mina kompisar tycktes han säga. Konstigt nog så höll Cazal honom ändå rejält stången, så ung Cazal var.  

Ångloke!!!

Loke och Cazal!

No hard feelings...

Uppvisning...

Cazal stod alltid mellan Loke och småpojkarna.... 

När Junge krävde sällskap igen tog jag beslutet att Loke skulle få gå själv.  Jag delade på hagen och fick fixa en sovsal till... Det lustiga var att om det var några som stod och gosade med varandra över staketet sedan så var det Loke och Junge. Skumt va!?! Å andra sidan var väl Junge trygg då och eftersom han inte sprang iväg så blev heller inte Loke sur... 

Våren efter så smet Loke in till de andra, då vi höll på att ta in halm. Elen var av, mellangrinden var halvt öppen och han drog in som en avlöning. Alla stack utom Cazal som stod kvar och tog smällen. De hade en stunds handgemäng med mig bredvid. Riktiga markeringar. De stegrade, vevade och slog med framben, fast ytterst kontrollerat. Bägge var svettiga så de ångade och sedan var det bästisar. Då tog jag snabbt beslutet att Cazal, Loke och Milou skulle få gå ihop, eftersom jag tyckt synd om Loke som gått ensam. De kom så hinmla bra överens. Och så fick Junge och Casino gå ihop som de alltid gjort förr.

Tyvärr blev glädjen kort. Casino hade haft fångkänningar varje vinter. Han tålde vilket bete som helst - inga problem. Han reglerade hösilagintaget så han var smalare än när jag fick honom och han hade begränsat med mat. Ändå fick han känning i december. Av vad vet jag inte. Han hade inte tillgång till frostnupet gräs för jag hade stängt till och han gick på den hårdgjorda, grusdelen. Han hade inte haft några kraftiga foderändringar. Hösilaget var från samma skörd på samma gärde. Vi hittade ingen orsak. När det hände tredje vintern fick det vara nog. Han gick illa och hade dubbel-islag. Började bli pigg, hovarna hade rättat till sig och han började gå bättre och bli sig själv i november och sedan var det dags igen i december :-(. Det var veterinärer och täta verkningar. Sista gången, när han inte kunde resa sig utan låg och åt när jag gav honom hösilage så ringde jag slaktbilen och han fick sluta sina dagar.

Vackre lille Casino...

Junge fick total sorg. Trots att Milou flyttade in så tog det ett år innan han blev sig själv igen. Han såg helt utslagen ut. Visste inte att hästar kan sörja så. Men det var kanske en kombination av hans knäckta psyke efter Loketumultet och förlusten av Casino. Efter ett år piggade han dock på sig och sedan när Edipo "Fnasket" flyttade in var han riktigt i sitt esse. Edipo eller Fnasket som jag kallar honom är en lusitanokille som jag fick av Gubben i 20-års present. Inte illa va!?!? =D

   När det sedan blev sommar började Junge helt plötsligt gå undan för Milou. Jag blev jätteförvånad och Milou verkade lika förvånad. Precis som med Loke eskaledrade det från att Junge gick undan och Milou inte brydde sig, vidare till att Junge började springa undan och Milou följde efter, till ren jakt med bett och sparkar.

Det var när Milou blivit fyra år. Loke var också fyra år då det skedde. Jag hade sett att han reagerat med rädsla på snälle Cazal också. Antagligen utstrålar de testosteron som gör att Junge blir rädd och springer, trots att han känner dem väl och att de inte bryr sig om honom. Springet väcker efter ett tag fel tankar hos hingstpojkarna och de blir arga. Jag vet att Junge har fått stryk av hingst förut i sitt liv och det är kanske det som satt spår och gör att han beter sig som han gör.

Nu fick han gå med bara Fnasket. Det gick fint, fast det var antagligen ändå bara temporärt. Om Junge har blivit rädd för en 4 årig liten Milou så lär han bli rädd för Fnasket också om ett par år. Det hade väl gått. Jag hade väl fått skaffa ytterligare en häst eller kastrerat Fnasket, men så fanns det andra problem också. Trots att Junge inte ville och kunde gå med de andra hästarna så var han ändå tvungen att ha kontroll var de var. Gick de andra hästarna utom synhåll för honom så spelade det ingen roll att han hade hästsällskap i sin hage. Efter en stund började han alltid staketvandra och det var åtskilliga nätter jag har fått stå ute i trettiograders kyla mitt i natten för att försöka lugna honom. Då har Loke och Salle gått till en ände av hagen där han inte såg dem och varit utom synhåll förlänge. Han sprang så han ångade. Så har han i o f s alltid gjort när hans ordning var rubbad. När han stod hos Marie kunde han ju gå igång på att hon inte tagit ut de andra hästarna i exakt rätt tid. En kvart senare än vanligt och han var i full trans. Antagligen kände han ändå att han ville hålla ihop alla eftersom de tillhört hans gäng tidigare...

När han och Milou gick ihop kunde jag ta ut Milou i ca en timme. Köra lite eller så, men tog det för lång tid fick han panik. Det resulterade tex i att jag inte kunde åka på hingsvisningen i våras inte heller på någon körkurs. Det hade inte gått.

Junge i juni...

Jag våndades i ett halvår. Satte in en annons i Nordiska ridhästar, men ingen som ringde var aktuell. Det var alltid något som jag inte trodde skulle funka. Om jag skulle sälja honom skulle han få det bättre än hos mig.

Jag gav upp ända till Charlotte hörde av sig. Hon hade varit här och tittat på Loke för att ta ett föl efter honom, men sedan ville jag inte det eftersom han och Cazal funkade så fint ihop. När hon frågade om Junge fortfarande var till salu, sa jag först nej, men sedan funderade jag lite och kom på att jag aldrig kan få tag på en bättre matte till Junge. Alla förutsättningar där var perfekta och jag var helt övertygad om att han skulle få det bra. Inte bara bra utan betydligt BÄTTRE än hos mig. Och på den vägen är det!

Junge i september...

Junge och Caroline i september.

Jag kan bara gratulera Charlotte till en alldeles fantastisk häst och gratulera Junge till den underbaraste matte man kan få!!! Jag önskar dem all lycka!