Det finns ett ordspråk eller någon lär ha sagt; "It´s lucky horses don´t scream in pain.... because the sound would be deafening". Det med tanke på alla hårda händer, skarpa bett, felanvända finspänningstyglar, sporrmärken i sidorna, spörapp och annat smått och gott som vi åsamkar våra "älsklingar".

Jag skulle vilja tillägga att vi ska vara lyckliga att inte hästarna bestämmer sig för att det får vara nog. Då skulle vi ligga mycket pyrt till. 600 kg välbeväpnade muskler och vi flyger till Kina. Eller trampas ned till Hades......

Det är hästarnas välvillighet (och förståss successiv avtrubbning, avstängning och djävulska uttröttning av hästarna) som gör att vi kan fortsätta behandla dem som om vi har något att säga till om.

Respekt! Respekt för dessa stora, kraftfulla djur som med sina hovar undviker att trampa eller sparka oss och med sina vassa tänder och starka käkar undviker att slita köttstycken ur våra armar och ben. Respekt för deras tålmodighet och överseende! Respekt för detta underbara väsen!!!!!!!

Några sekunders LEK mellan två bästisar i hagen!!! Tänkt om dessa vapen och denna kraft riktades på allvar mot människan för att skada...... Hade man hunnit reagera ens? Ödmjukhet!

Att ha häst är mycket jobb. Att ha fyra är ännu mer. Det är ett ständigt mockande, krattande, vattenfyllande, hösilagefyllande och donande. Det blir liksom aldrig klart (förståss eftersom det hela tiden ätsupp och skits ned)....

Jag brukar nödmocka dagligen och en dag i veckan har jag "mockaredagen". Den inföll idag. Då letar jag mer högar och försöker krattaupp halm och hösilag som kommit på avvägar. Det är väldigt skönt när det är gjort och man ställer undan redskapen! Sen är det lika illa nästa gång man kommer ut även om det bara är någon timme senare. Suck! Här kommer några kvällsbilder.....

Första lyan är Junge och Milous. Andra Loke och Salles.

Lille Milou tankar. Det trasiga karet innehåller ett mineralblock och en tyngd. Det beror på att den lille ligisten (Milou) sparkar sönder mineralblocken, strör ut det över marken och det är borta på någon timme. Med tyngd i kommer han inte åt. Däremot blir plastkaret söndrigt.

Junge nopprar lite av halmen och Milou tittar på. Loke och Cazal har kommit hem från hagen bortom skogen.