....brukar jag säga till pojken när han kör med mig och sen så skrattar vi gott. (Han är så go och hjälpsam, Johan, så vi kan skoja om detta när han ber mig hämta ditt och datt....)

Faktum är att ibland känner man sig dock som värsta passoppen. Hundar, katter, hästar,son, gäster och ibland gubbe.... I o f s är det självvalt, men ibland är extra utstuderat.

Tex kör katterna brutalt med mig. -Mjjjjeeeeeeeeeeeeee! "Orientaliska" för - Dålig service, kärring, skynda dig! Maten är slut!!!! och sedan stirrar de anklagande på mig och springer före mig in mot rummet där de har sin mat. Jag tar svängen förbi rummet där deras Iamssäck finns i andra änden av huset. Och vad tror ni väntar mig när jag kommer tillbaka. Katterna har hoppat upp på bänken och sitter på rad och väntar. MYCKET väl medvetna om att de precis har fått "kärringen" att gå till andra änden av huset, hämta kattmat och att hon snart kommer och levererar! Lömska djur `-´! (Hundarna rantar ju med oförmögna att tänka i fler led ;-) )

Sen är det -Mjjjjeeeeeeeeeeeeeeeeee! "orientaliska" för -Kan NI (läs betjänten) vara vänlig och öppna dörren åt mig så jag ser om jag eventuellt har lust att gå ut!?!!!! Anklagande blick igen. Stannar på tröskeln. Funderar lääääänge. Nej! Går in igen!

Gaaaaaahhhhh! Nervpåfrestande.

Sen är det hästarna. Det är ett ständigt mockande. Och precis när man plockat upp alla högar, krattat och känner sig alldeles nöjd. Då kliver någon häst fram och dekorerar med en ny rykande hög. Neverending story. In med mängder av hö i ena ändan, spola med vatten och ut i andra ändan..... Suck! Allt detta för att få leka en stund i sandlådan.... 

Fast det har sina ljusa stunder också. Som idag. Stod och mockade samt fyllde på ny halm hos Loke och Salle. Då kommer Salle in till mig. Lägger sig i den rena, nyhalmade ändan och studerar mig medans jag grejar. Då kände man sig verkligen som en passopp. Men sen tänkte jag att det är ju ändå en hel del förtroende han visar mig som kommer in och lägger sig medans jag kastar runt halm, kör skottkärra och mockar. Går och sätter mig på huk vid honom och klappar och kliar. Då lägger han sig raklång. Hmm tänkte jag. Jag lägger mig bredvid. Så där låg vi, mule mot näsa, raklånga ett tag tills Loke kom in. Jag var lite rädd att han skulle missförstå vad jag var där i halmen, plus att jag inte ville hamna mellan dem om det blev något lattjo så jag gick upp.  Fortsatte med mitt. Salle lade ned huvudet igen och Loke ställde sig att sova. Sedan snarkade de gott medans jag slet vidare......

Nå, dags att gå ut igen och fylla på hö......

En bättre begagnad bild (har varit på bloggen förut), men bra ändå, får illustrera hur katterna dominerar både människor och hundar.....

- Mmmmmmm....... sa Diva

- Hundtikar och deras slicka-valp-byte-jaga-schizofreni. Det är bara och tålmodigt vänta tills de är lite okoncentrerade och sedan obemärkt glida iväg! sa Kompis med ett stoiskt lugn. - Det är bara FÖÖÖÖR jobbiga de där hunddjuren..... Suck!