Eftersom en liten fågel, eller egentligen en väldigt stor fågel, viskade i mitt öra att det var många udda typer som läste min blogg.. (Hej brorsan =D!!!! Du var väl typ den siste jag skulle tro var här och kollade! Fniss! ),  så fortsätter jag på den inslagna vägen med Erik-rapporter. Dessutom har han ju kusiner på Nya Zeeland och även släkt och vänner på betydligt närmare håll som inte kan hälsa på pga att han inte får vara ute i stora världen än...

Brorsorna vet dessutom syftet med rubriken ;-)!   

Jag har inte ens varit här en vecka än, fast det känns som ett helt liv. Surrealistiskt är det ett helt liv för Erik. Idag är han fyra dagar gammal om jag räknar rätt. Man ser utvecklingen gå framåt hela tiden. Typ dag  ett  - kuvös, dag två - börjar skrika sig ut till annan avdelning, dag tre - öppnar ögonen och tittar mer och idag, dag tre - börjar han ligga och snutta plus lyfter upp nacken. Utvecklingen går fort!

Känsliga tittare får blunda nu och scrolla ned en bild ;-) !!!!

Vad gäller min utveckling är den inte lika linjär. I går var jag skral igen så jag nästan funderade på att skriva testamente. Blodtrycket var högt igen och jag var allmänt nere. Jag har egentligen bara två lägen; irriterande positiv, glad, energiskt och brötig  eller så är jag förbannad :-). I går hamnade jag i det sällan skådade tredje läget; apati och melankoli. Tyckte bra synd om mig själv, och det var såååå dystert, sååå hopplöst och allmänt surt.

Fick sedan sova lite och få blodtryckssänkande medicin och jag var back in business. I morse smidde jag stora planer och utökade mina aktiviteter....  Nu vid lunchtid var trycket på väg upp igen, fast det har inte tagit på humöret ännu. Denna gång ska jag kämpa emot och VÄGRA låta mig påverkas. HA! Vad säger ni om det då!??!!!

På kvällskvisten fick jag värsta överraskningen. När jag kom in i min "cell" höll svärmor (som lyckats fixa sig in på något skumt sätt) tillsammans med Johan på med att leverera värsta jättestora korgen med diverse gotter i!!! Tjohoo! Både för den kroppsliga och men mentala spisen. T.e.x hade svärmor lånat ut sin favoritobjekt nr ono; sin cd spelare så att jag kan lyssna på talböcker när Erik sover i famnen. En massa talböcker var med och min älsklingsskiva med Pink!!!! (Som ju också är nybliven mamma. Lägligt med en dotter som jag ska försöka fixa ihop Erik med så småning om. Jag har försökt övertala Johan men han vägrar ;-) ha ha )

Det mest hjärtknipande i korgen var nog ändå kortet som Johan fixat där han sett till att hundarna och katterna också har skrivit under med egen tass. Helt ljuvligt!

Han har kommit på det helt själv. Djuren skulle skriva under och han hjälpte dem med att sätta pennan mellan tårna i tassarna så att de skrev "sin" signatur på kortet. En katt hittade han inte. Gubben tyckte då att han kunde väl bara skriva kattens namn, men det gick INTE. Han hittade ock katten så att familjen blev komplett.

Snyft!!!!! Lite tårmild blir man allt....

Måste också skriva några rader om snälle Gubben, som sitter dubbelpass med Erik nu så att jag ska få sova. Vilket jag ska göra nu också, och inte bara blogga!

Go´natt!!!!

Världens goaste storebror, Johan!

      Erik 3 dagar gammal. (32 veckor...)

Börjar fundera på det nu. Jag har inte sett mina fyrbenta polare på flera dagar nu och det känns hur konstigt som helst. Enligt rapporter mår de fint, och kanske (är nog ganska säker) saknar mig mindre än vad jag saknar dem, men ändå. Undrar vad de tänker.....

Stora kavalleriet har anlänt från Dalarna. Farmor och farfar ska vara hustomtar en tid framöver och kolla att huset står kvar när vi kommer tillbaka till verkligheten. Då slipper Johan vara ensam hela sommarlovet också... Känns verkligen skönt och befriande för oss. Ett orosmoment mindre.

"Skrotten" har skrikit sig ur sin avdelning. Han är tydligen för frisk och stark och stör de andra. Får han inte det han vill direkt så blir han jättearg m.a.o är han lik mig :-).  Ve och fasa världen. Han har en sådan svart hård blick så man nästan blir rädd... Tänker på Damien.... Ska se om vi får den på bild idag.

Mitt blodtryck är värre igen och de har tagit prover som är på analys här på morgonen och jag får inte gå upp. Vi får se hur det går...

I övrigt är jag

• sängrufset personiferat. Håret står som svintoborste rakt ut och har dubbel volym.
• glad över att sjuksköterskan sa att jag inte skulle använda mina magmuskler när jag satte mig upp - jag trodde ju att jag inga hade :-)!!!
• kan jag titta på webb-tv och kollar allt möjligt "skit" får man kalla det om man betänker Grannfejden, Kvinnors hemliga liv och Bachelorette. Såg att livet på BB fanns men det tänker jag då rakt inte titta på.... 8-S   Hjälp!!
• är glad för att njurarna gått i gång ordentligt. I natt lekte jag leken "hur snabbt kan en buksnittad kvinna hinna på toa utan att gå upp i sömmarna eller  kissa på sig" ungefär en gång i timmen.
• känner mig som Emil i Lönneberga. När jag inte har mjölk kan jag inte pumpa någon, och nu när jag nu har mjölk kan jag inte pumpa ...  När i hundan ska jag leverera mjölk?

   Gammal bild från dag 1..

Klockan är 04.27 och en nysnittad gammal tant måste gå upp och gå på toa. Vilkert resulterar i big smärtschen. Sitta går bra, stå går bra, ligga går bra - men ändra ställning not så bra. Fick en bamsegrej till tablett i går på kvällen som gjorde att det i alla fall är överkomligt. Innan dess hade jag i stort sett ingen smärtlindring och det gick fint ändå. Kanske var det då kvar lite av ryggbedövningen för på kvällen fick jag tväront och kände varje milimeter av såren och stygnen skava, vrida och öppna sig vid varje rörelse.

Sedan tror jag utlösaren var att jag från att varit ganska nöjd och glad, känt mig ganska reda fick en liten kommentar att man kanske skulle sitta längre tid... Så känslig man kan vara när man vill vara en duktig mamma....

Jag hade som det verkade enligt personal kommit från typ dödens väntrum, blivit snittad, legat under övervakning... Var för första timmen uppe och gick från att ha varit fjättrad i kateter och dropp.... Pumpat ur lite mjölk och var glad för några milliliter. (Är ju också en stress att få igång det.... Jag har för mycket testosteron tror jag ;-). ) Körd i rullstol och gått en bit till "barnrummet". Hann bara in med huvudet - Du ska byta blöja här! Kan jag inte kolla på när ni  eller gubben gör först? -Nej. Du! Nu!

Okey, gjorde det. Var ju skoj. Litet barn, liten rumpa, liten bajs =D. 

Sedan var det bumselibums att dimpa ned i en fotölj, i ett taskigt läge kände jag för magen. Barnet till bröstet samtidigt som han fick mat i slang. Den lille var jätteredig och gjorde försök att göra vad små sådana ska göra... Efter nästan 1,5 timme kändes det lite färdigt. Johan hade träget väntat, och längtat och ville hålla. Jag tyckte nu kanske att han skulle få sitta och hålla lite också. Det fick han. Han höll i kanske tio minuter, en kvart, och höll andäktigt. Erik såg så nöjd ut och Johan var stolt som en tupp!!!!

Skoj, men aj vad ont det gjorde i buken. Satt illa som bara den i fotöljen, men vem kan och vill flytta sig med en liten mini me på bröstet. Från att inte ha fått rest på sig i sängen hade jag ju varit uppe läääänge.

Samtidigt kände jag pressen att här skulle vilas, här skulle pumpas, här skulle ätas.

Vi fick hjälp att lägga ned "Skrotten" och i samma veva en antydan att man kanske ska sitta en stund....

Och jag fick förstås mental härdsmälta. Inte först, för man är ju lite "välartad" och hjärnan tuggar klent, men ju mer jag funderade ju mer arg, grinig och frustrerad blev jag.

• Ena dagen "friskt".
• På natten "nära döden" eller i alla fall ganska rejält sjuk.
• Morgonen efter - "mamma" 6-8 v för tidigt.
• Hela dagen och natten - "fjättrad" och inte få röra sig för havandeskapsförgiftningen.
• Dag två - "kommer loss från slangar" och får öka radien från sängen till att sätta fötterna på marken och komma längre bort än 0,5 meter. (Jag var allt uppe och stod även med slangar he he...)
• Sitter för första gången, går för första gången, sätter sig 1h 20 min, har lyckats få ut lite mjölk... Är ganska nöjd...
• OCH FÅR DÅ ANTYDAN ATT MAN "KANSKE SKULLE SITTA LITE LÄNGRE..."

Att sedan kombinera det med resten av "kanske skulle..." som är

• mata Erik 1.30, 4.30, 7.30, 10.30, 13.30, 16.30, 19.30 och 22,30 med tillägg att man någon natt kan i början kan få hjälp "på nåder" för att få sova ut. Så det är ytterst tillfälligt.
• Att sitta med barnet en timme är i minsta laget, 1,5 timme sågs med "kanske skulle sitta längre"...
• kombinera det med att jag själv har mattider frukost 7.45, lunch 12.00, middag 17.00 och kvällsfika 20.00
• starta mjölkproduktion. Pumpa var tredje, fjärde timme.'
• Du ska återhämta krafter. ...
• Viktigt att vila... Tänk på det nu!

Lycka till att få ihop den mattematiken!!!!!  Hur jag än vände och vrider kan inte jag få ihop det i alla fall. Speciellt nu i början. Det kommer säkert att lösa sig. Jag försökte beklaga mig lite eller få förståelse lite här och där, men det verkar bara vara jag som ser att det inte riktigt kan gå. All personal är hur gullig som helst men det är väl hur summan blir för en annan som inte förstås riktigt, tror jag.

(Jag och barnet har samma ättider fast i olika avdelningar, så om han ska ha mat 16.30 ska jag ha mat 17.00 - m.a.o oförenligt. Ska han ha morgonmål 7.30 ska jag äta min frukost 7.45 Om nu tiden man ska sitta minst är 1,5- 2 timmar med barnet förstår alla som har den allra minsta matematiska förmåga att det är OMÖJLIGT!)

 Annars må jag nog vara den snällaste patienten på länge, ringer inga klockor, klagar inte, stöttar och peppar personalen i deras jobb, är tålmodig och har förut inte ifrågasatt något... ;-).

En dag gammal har han sluppit av med kuvös och en massa slangar!

Nu kan vi SE honom! 

"Erik den förskräcklige",  "Avokadon", "Äppelskrotten" eller vad han nu ska heta mår dock fint som det verkar och det är ju det viktigaste =D.

Skönt att skriva av sig lite frustration. Nu ska jag se om jag kan baxa mig tillbaka i sängen i en och en halv timme innan jag ska på´t igen. Tänker precis att man ska vara runt 17-20 när man skaffar barn för att orka och förstå....

Och tack och lov för uppkoppling!!!! En mänsklig rättighet! En källa till överlevnad!! =D

God morning Sweden och glad midsommar!!!! 

Kuckelikuuu klockan är sju, men att stiga upp är otänkbart. Jag är fjättrad i sängen på bägge sidor. Åt ena sidan av kateter och åt andra en maskin som mäter barnets plus och väbefinnande. Att få gå upp och duscha är en dröm, att borsta tänderna en fantasi och att komma loss är en utopi.

Min enda frihet och kreativa stimulans är att nå telefonen och försöka formulera ett inlägg på bloggen. Jag når telefonen, kopplar upp mig – vilket jag väl antagligen inte får. Fast ´då jag är ensam på mitt rum och inga maskiner är igång så fuskar jag ändå. Jag får till ett riktigt skojsigt inlägg mitt i inspirationen. Det är dock jobbigt och tar tid, men tid är å andra sidan jag har, där jag ligger. Eftersom kameran i mobilen inte funkar blir det bildlöst, men bilder kan jag ju alltid stoppa in senare. Trycker på sänd…. Inget händer…. Provar en gång till… Inget händer och tadaaaa…. Hade tappat mottagningen och allt är förlorat. NATURLIGTVIS! Det gör det alltid när man får till flöde och då det är svårt att spara mellan varven…. Provade att få fatt på datorn och skriva ett worddokument, men inspirationen saknades. Inlägget skulle bara bli en blek kopia av förra utan vits och klarsyn. Dessutom intensifierades besöken av personalen så jag fick lägga ned. Det enda som återstod var rubriken… 

Detta inlägg har inget med hästar eller hundar att göra utan är bara skrivet som debriefing och i tristess. Nu har jag äntligen fått möjlighet att ha internet på rummet och då får jag passa på att skriva. Detta inlägg är mest för egen del och för att eventuella personer som inte ha något bättre för sig i midsommartid har något att läsa.... Kanske är ni strandade på någon kobbe, eller hos ännu tråkigare vänner  ;-) 

Så här började det.

Det var en ganska intensiv helg, med mycket stående och lite sömn.  Tog igen det på måndag genom att vila mest hela dagen och ligga mest hela tiden. Jag var frustrerad över denna tröttet och oföretagsamhet. Mest har jag känt mig som en slapphög och surkärring den sista tiden. Orken har inte riktigt funnits där. Psykiska viljan har varit stor och frustrationen gigantisk, medan den psykiska viljan varit obefintlig. Efter minsta lilla aktivitet har jag varit slut för dagen. Det har varit mycket man velat göra och mycket man egentligen måste göra, men dessa små, små uppgifter har varit oöverstigeliga. Att sitta vid datorn har gett en viss mental stimulans utan att ta fysik kraft, samtidigt som man känner sig som värsta slapphög och glidare.

På kvällen sitter jag och grejar med lite bilder från Skåne och gör ett inlägg. Pojken kommer springande. Han har hört glassbilen pingla. För några veckor sedan hade vi jagat i fatt den, för Johan ville prova bilglassarna, men de var slut. Vi fick i löfte att han skulle komma in när de åter fanns i lager. Nu hade vi hört honom för ett par veckor, fast han inte kommit in. Kanske hade han glömt bort?!?? Det var till att springa ut till bilen och försöka fånga honom igen. Puppis kom och ville med. Jag lyfte upp honom och ”hyste” in honom lite vårdslös. Han kan ofta inte hoppa in själv utan jag lyfter in honom. Dock brukar han få sätta upp frambenen och jag lyfter in rumpan genom att själv böja benen och lyfta med dem. Nu hade jag inte tid tyckte jag utan lyfte upp hela hunden a dryga 40 kg och vred och ”kastade” in honom i farten. Kände när jag satte mig i bilen att detta nog inte varit så smart. Det gjorde ont som et konstigt band runt ovansidan av magen. Inte ont, bara fel. Nå strunt sak samma. Säkert en sträckning, men tänkte att det kanske är olämpligt att göra så och att jag inte skulle göra om det.

Tack och lov för husfridens skull fick vi fatt i glassbilden och det visade sig att bilarglassen fortfarande var slut och det var därför inte glassbilen kommit in. Han kom ihåg att vi gärna ville ha och skulle förhoppningsvis ha fått nya till nästa gång. Vi vände hemåt. Jag kände av det konstiga trycket fortfarande och tänkte lägga mig en stund. Somnade och vaknade runt tolvtiden, mådde fint och gick på toa. Kändes ändå inte helt, helt prefekt utan jag tog med mig vovvarna ned i gästrummet och lade mig. Där har jag förberett sängen med upphöjda ben som gör att svullnaden i ben minskar lite, lite över natten. Efter denna stående helg, var jag svullen i dubbel storlek ända upp till höfterna….Stelt, irriterande och smärtsamt.

Efter en halvtimme vaknade jag och mådde dåligt. Toa igen, somnade och vaknade efter en halvtimme till. Mådde ännu sämre! Och sedan gick det snabbt utför minut för minut. Vad är det som händer!??! Trycket runt ovansidan av magen ökade och strålade runt, nedåt och gick bakåt precis vid den tänkta ;-) midjan. Inte jätteont men kramp eller håll känsla. Det blev svårt att andras djupt. Ångesten kröp på. En sådan ångest som man får ibland när man mår illa och inte har spytt än. Man vankar, stressar och är allmänt panikartad. Jag kände att det snabbt blev sämre minut för minut. Jag vankade runt, försökte ligga, försökte gå, försökte…. Tänkte att detta kommer inte att gå. Det ÄR något fel! Jag kommer inte att kunna ta mig in. Att sitta på akuten är inte aktuellt det skulle jag inte klara. Ambulans??!

Fick väcka gubben och ta kontakt med telefon rådgivningen. Han blev kopplad till förlossningen, där någon svarade som tyckte med stort tveksamhet (och suck i rösten) att ”det väl var bäst att vi åkte in så de fick titta på mig”. Fick känslan av att vara hypokondriker… Jag som är så stor motståndare av sjukhus, tabletter och sådant. Det är SISTA utvägen. Hade jag inte känt att det snabbt blev allvarligare hade jag ALDRIG åkt in…

Nu började jag spy och efter att vara hyfsat färdigt med det, slängde vi oss i bilen och åkte in. Vi har turen att bo ca 7 minuter från sjukhuset så det var ju väldans lyxigt nu och max vad jag orkade.

Väl framme släppte gubben av mig vid dörrarna för att själv åka och parkera. Det var förstås låst eftersom det var mitt i natten. Jag skyndade mig ändå att ringa på, för jag var tvungen att sätta mig. Kom in i foajen och satte mig att vänta. Det tog nog bara en minut för gubben att komma men det var precis det gick. Jag måste få fatt på en toa!!!!! Jag måste spy och kissa. Ingen i foajen. Tog hissen upp. Ingen toa där heller. Fortsatte till dörren till förlossningsavdelningen. LÅST!  Nu var goda råd dyra. Toa måste finna inom ca 30 sek, annars skulle jag spy ned hallen och antagligen i samma veva kissa ned den…  Det går ju bara inte! Pinsamt!

Det kom en go tjej och öppnade, försökte hälsa i handen, men den höll jag emot spyan i munnen och gubben ropade TOA, Hon visade en på sekunden, där jag sedermera for in kastade mig över handfatet och toaletten samtidigt så jag kunde uträtta bägge ärendena utan att spilla på golv. Efter en stunds ulkande och annat, var jag klar och kunde städa upp mig och komma ut.

Beskrev min situation för barnmorskan, en helt fantastisk tjej som snabbt fick fatt på en lika go’  läkare. Förklarade igen vad som hänt, hur jag upplevt det. Hon kände lite på mig och jag fick lite ångest. Jag kände mig ganska frisk där jag låg på britsen. Inga större problem. Tänk om jag åkt in och tagit deras tid i anspråk på just hypokondri?!?!. Tänkt om det bara var en sträckning!?! Men någonstans vet man att det aldrig är någon rök utan eld. Jag HADE haft ont hemma. Det fanns en anledning till att man åkte. Man kommer liksom inte bara på en sak som en blixt från en klar himmel. Man känner och har sällan fel, fast man vågar nästan aldrig lite på sin spontana känsla fullt ut. Jag berättade inget om min tveksamhet och stod ändå milt fast vid min känsla. Dessa kvinnor hakade snabbt på och jag förstod vad de misstänkte, havandeskapsförgiftning. De tog blocktrycket som visade sig vara 240/120 och som ska vara ca 120/70 om jag förstått rätt…. Dubbelt så högt m.a.o Maskinen började tuta och det var allvar!!!!

Nu blev det full fart. Jag lades in på förlossning. Nu startade försöken att minska blodtrycket och titta över mig. Ett akutsnitt låg i pipen… De ville helst att det skulle gå så länge som möjligt och att de skulle hinna förbereda den lille i magen. Om jag nu mått lite bättre efter att spytt och att ha känt mig ganska okey i undersökningsrummet och haft tveksamheter om varför jag åkt in, kunde jag efter några minuter slå den tanken ur hågen. Jag blev tvärdålig igen. Riktigt risig. Jag fattade inte så mycket vad som hände, men hade personal som grejade och testade mig var tionde minut som längsta intervall. Man höll koll på tryck, samtidigt som man tog prover. Fick väl dropp och tja allt. Jag var riktigt, riktigt risig och det var vad jag förstod fara för både mig och lille man .

Efter några timmar hade blodtrycket vänt. Maskinen skrek och larmade varje gång de testade, men det minskade i alla fall siffermässigt. När det sedan kom ur det akuta läget, så var det som att vända i en hand i kroppen. Som när åskan och regnet kommer en kvalmig dag och befriar. Det var naturligtvis illa fortfarande, men jag kände att något gick åt rätt håll och att jag rent fysiskt mådde mycket bättre.

Jag tänkte att ”okey, vi hann i tid”. Nu är det bara att åka hem igen och hålla lite extra koll i de kommande veckorna. Döm om vår förvåning när vi förstod hur det låg till. Hur paffa vi blev när barnmorskan sa att barnet skulle plockas ut samma dag eller allra helst dagen efter!??!? Va?? Nu?? Men jag mår ju bra nu!!!!!? Det är lång tid av graviditeten kvar!?! Det visade sig att min lever och njurar var skadade och enda boten är att plocka ut barnet. Samtidigt vill man helst vänta ett dygn. Kan man hålla mig stabil och ge betapred injektioner så hinner barnets lungor mogna lite snabbare och gör att de klarar sig bättre om de plockas ut så här tidigt i gravidieteten…

Gissa om det snurrade runt rejält i huvudet! Vad händer? Hur går det? NU??? Hur kommer barnet att må??? Som väl var så var personalen helt fantastisk. Glada, öppna, positiva och trevliga. Efter en stunds rejäl förvirring, så började vi förstå. Vi skulle bli föräldrar och storebror betydligt tidigare än vad vi trott!!!

Nu är jag ingen läkare och kan ha missförstått men som jag fattat det så utsöndrade jag protein, äggvita i urinen hade påverkan, skador, på lever och njurar. Man skulle försöka hålla mina värden i schack få dröja på snittet till dagen efter för att barnet skulle hinna förberedas en aning vad det gäller lungor. (Tydligen så är det ganska klara när de passerat vecka 30. Det är mest tillväxt som tillkommer sedan.) Enda boten är att få ut barnet samtidigt som man vill att det ska hinna förberedas lite. En balansgång. Skulle jag bli sämre skulle de vara tvungna att göra något direkt, detsamma om barnet påverkades. Flödet var dock bra i navelsträngen och han verkade må bra och jag mådde bättre. Värdena var ganska stabila. Lite upp och lite ned, men på det hela stabila. Att de kollade om jag samlade vatten var för att det skulle kunna leda till vatten i hjärnan på något sätt.

Med tanke på förhoppningsvis snitt dagen efter, men ändå vara lite redo för att det kunde ske precis när som helst under, så blev det fasta med endast flytande föda. Nyponsoppa. Juice och mineralvatten. En liten intressant sak är att jag varit helt galen i Ramlösa sista tiden. Kvällen innan jag åkte in så hade jag först tagit en 1,5 l Ramlösa och när jag gick och lade mig stax efter såg jag ett stort juicepaket vid Johans säng. Jag kände begäret krypa över mig. Finns det något kvar undrade jag. Ja, nästan hela. Jag svepte litern inom några klunkar och lämnade pliktskydigast en lite, liten skvätt i botten. Väl inne fick gubben hämta vattenglas på vattenglas och när personalen sedan kom med en kall ramlösa höll jag mig krampartat fast i den och dess sugrör som en drunknade till en livboj. Drack upp den i giriga klunkar. Så fort de fått vänt på blodtrycket dock så ville jag inte ha något att dricka. Gubben hade rusat ut för att få fatt på mer Ramlösa eller Loka, eftersom jag fått den sista de hade på avdelningen, men när han kom tillbaka hade det vänt och sedan stod den öppnad hela dagen utan minsta sug. Så knepig kroppen kan vara.

Från att ha frusit jättemycket, inträdde också en värme! Jag tempades och hade lite feber, men inte så hög.

Jag hölls under sträng övervakning och beredskap. Mest hela tiden kontrollerades barnets hjärtljud, mitt blodtryck, jag fick vätskedrivande och kateter för att kunna detaljmäta intag och utgifter. Jag hade som sagt drickfasta fram till midnatt (natt två) för att sedan gå på helfasta inför snittet. Jag var förvånad att jag över huvudtaget inte var hungrig. Det kan jag säga att hungern dök upp som ett monster frampå på småtimmarna och morgon kvisten. Med tanke på hur man ser ut i hullet kan ni förstå att det är en känsla som jag ofta inte stiftar bekantskap med ;-). Ha, ha, ha.    

Vi hade en grov sikttid på kejsarsnitt vid halv tio på förmiddagen. Och det blev väl i de krokarna. Jag mådde förträffligt förutom smärtsam kateter och hungermonstret. I övrigt mådde jag fint. Jag tillhör ju den skaran människor som kan om jag är lugn och trygg strunta i om det kommer och går människor i min närhet var tionde minut. Tar man prover  så somnar jag så fort jag lägger ned huvudet på kudden igen. En mycket praktisk egenskap vid sådana här tillfällen men mer olämpligt när man t.ex går på bio och jag somnar under reklmfilmen. Eller sitter på en föreläsning och jag helt plötsligt somnar. (Som tur är så tycker jag att det är kul att köra bil så sådana situationer händer det dock aldrig tack och lov! )

  Johan väntar....

 Efter skrubbtvätt av kropp i ”avlusningsmedel” ( det är egentligen bakteriedödande medel, fast det låter roligare med ”avlusning” tycker jag, så blev det viss rakning och mer prover gjorda. Eftersom jag var akut så fick andra planerade stackare vänta och jag var först ut.

Jag kördes ned på operation där jag fick ligga på en operationsbår som Jesus på korset. Armarna rakt ut och det var dropp, blodtrycksmätar och annan övervakande apparatur.  Narkosläkare kom för att sätta ryggbedövning, vilket är att föredra framför narkos eftersom det inte påverkar barnet. Mina erfarenheter från ryggbedövning är att det är opålitligt. Jag fick det när jag skulle föda Johan, och den hamnade fel så den smärtlindrade inte utan tog bara bort krystvärkarna. Mycket tokigt. Jag skulle dock ge det en chans igen. Jag var noga med att förvissa mig om att de skulle märka om det inte bedövade smärtan! Men efter lite prat kände jag mig trygg.

Att stoppa in ryggbedövningen på en övrig pigg människa var smärtsamt. Speciellt då det kände som han grävde i ryggmärgen med en pinne. Tillrop som att slappna av och andas, var svåra att följa, men det gick faktiskt ganska bra. Fick väl höra detta med smärtkänslighet. ”Det är så olika hur man upplever smärta.” Vissa känner inte det alls”. Då kryper man ned i ”Jag är så oduglig och ramlar ned i vek-träsket. Jag tycker att det gör ont men alla tror jag är en svag, vekling…” Lustiga är att jag efter snittet inte hade något ont och kund både sitta och stå i stort sett direkt bedövningen gått ur benen och jag var fysiskt förmögen. Där ansåg alla tvärt om att så okänslig du är!?!?!?

Nåväl, tillbaka till snittet. När ryggbedövningen tog inträdde en häftig känsla. Sockerdricka i kroppen från armhöjd och nedåt. Att känna fötterna men inte kunna rubba dem. När de sedan började skära och trycka på magen, kändes det som om man hade en fylld sopsäck där som de grejade med. Något hände men man visste inte vad de gjorde med sopsäcken.

Tämligen snabbt gick det tills jag hörde ett konstigt ljud. Är han ute nu? Japp! Och millisekunden senare gladdes man av ett ilsket skrikande!

Jag trodde han skulle vara slapp som en disktrasa och inte se ut som ett barn. Här kom det ut ett ”färdigt” barn fast ett litet ett. Han vägde 1800 gram och var 42 cm lång.

Fick säga ett snabbt hej, sedan stack de iväg för koll och avtorkning. Efter ett tag kom de tillbaka för ett litet längre hej eftersom han mådde bra. Det var skoj. Gubben och Johan var där hela tiden.

Fördelen denna gång jämfört med förra gången var att nu var jag pigg på ett annat sätt. Förra gången hade jag tre dygn utan sömn, mer än någon enstaka svartnande ögonblick i kval. Jag hade inte fått någon näring eller vätska, förrän lite på slutet, så när Johan väl föddes var jag s borta och utsliten att jag varken brydde mig om honom, om någon annan, om vad som hände eller den där ”jävla brickan med flagga och varm choklad”. Sedan slog trumman på då det svartnade, pulsen försvann och larmet gick. Jag kunde inte engagera mig på riktigt och bry mig om Johan förrän vi sedan länge var hemma.

Nu var jag glad redan när jag fick syn på Erik. Vi kunde åka in och jag kunde ta kontakt och kolla in honom på prematuravdelningen. Så trots att Erik är liten och ligger i kuvös och under övervakning är har jag närmare kontakt så här direkt, samma dag än jag hade med Johan som var stor, stark och jag fick hos mig direkt. Färdig och klar.

           Denna gången var brickan uppskattad även av mig. Efter två dygns fasta så....

Just nu ligger han på prematuravdelning, eller vad det heter, och jag ligger kvar på förlossning för att kollas så att mina värden blir bättre och att allt funkar som det ska. Dessutom är det fullt på hans avdeling så flyttas jag någon stans emellan så blir det till BB.

Här ligger jag på en säng på sjukhuset. Blev tvärdålig i går natt, fick åka in och hade havandeskapsförgiftning. Efter lite stök är blodtrycket sänkt och jag är tämligen pigg. Å andra sidan betyder detta kejsarsnitt i morgon om inget händer och det måste ske inatt. Jag ser att jag fått kommentarer på inlägg, men kan inte svara på dem för jag har bara mobil tillgänglig och den visar på ett oläsligt sätt. Återkommer med svar när jag kan använda dator igen. Har det bra, personalen är super och det ska bli kul att träffa "Erik" i morgon :-).Ha det gott go' vänner!!!