Vackert öga på min ögonsten.

Loke - hårig som få. Trots att manen gåtts hårt åt av terrängen. Huvudsaken att han har det bra, även om manen krymper och tunnas ur.

Loke käkar...

och käkar....

och käkar.

Så då är staketet förstärkt och hoppas att det ska hålla fålarna inne. Några bilder på grabbarna i novembersolen....

Rymlingarna, och tillika tjockisarna, Milou och Casino i förgrunden och Loke och Cazal i bakgrunden.

Junge letade efter ätbart i skogen.

Så även Salle så småning om.

Milou i fullt ös - matte är i hagen!

Salle och Milou solar.

Tja, vilka kan dessa vara?

Å så blev det såhär. Fräckt!

.

Jag har varit lite skral några dagar. Trodde det var magsjuka på ingång eller influensa men inget hände. Mådde bara pest sådär som när det precis ska bryta ut - inte kul. Pratade med Eiram i telefon igår och då sa hon; Du tror inte att det kommer från nacken då? Nä, det tror jag inte för det började lite annorlunda än det brukar göra när det kommer från nacken. Fast antagligen hade hon rätt för nu har det smugit sig av igen och jag kan vara uppe men har ont i högersidan av nacken.

Tur är väl det för jag får ut och staketa....

I går morse när jag mådde som allra värst ropar Peter till mig. Hästarna är ute!!! Panik! Jag såg för min inre syn hur minst två punghästar och två punglösa sprang ute på gärdena med sikten på grannarnas ston. -Klarar du detta, ropade gubben. -Jag måste! skrek jag och kastade mig upp ur sängen och på med kläder, nerför trapporna och ut. Sinnesnärvaro att slita med sig en påse morötter hade jag dock.   Fick på vägen en kontraorder; Salle är inne! Puh, andningen sjönk en aning. Valackerna är det ingen fara med och Milou kommer att ha svårt att ta sig upp på stona ;-) så liten som han är.

När jag kom gåendes mellan hagarna och Milou och Casino (det var småttingarna som var ute) fick se mig, så höjde de huvudena och satte fart mot mig. Tror ni det kändes bra eller?!?! Det knep i hjärtat av att se glädjen hos dem när de fick se mig och att de inte tänkte "nu kommer den kärringen bäst att dra...." De fick varsin morot och så gick vi hem - snören eller grimma hade jag förståss inte med - men de lufsade med så fint ändå och klev utan reservation in i hagen igen. De fick ta personalingången.

Trots mitt illamående och min matthet var det bara att gå över staketen och se var de hade tagit sig ut. Hade något träd ramlat ned? Hade någon älg dragit ner snörena?  Hittade ingenting! Jag har en idé om ungefär var de tagit sig ut, men allt var sig likt som det varit i tre år.

Den lille optimisten inom mig sa att det var nog slump. Händer nog inte igen. (Ha, ha, ha....) Jag orkade helt enkelt inte ta tag i det hela.

Jag hade koll på dem i natt och i morse. Det fick lysa i paddocken så jag kunde se dem. De höll sig inne. De var inne i morse också, men när jag hade kört Johan till skolan och kom hem, då var de små uslingarna ute igen. Ja det blev samma sak som igår, så nu finns det inget alternativ, det är bara att ge sig ut och dra tråd.

Misstänker att de slinker under tråden fastän den är  låg och kanske struntar de i elen. De är ju ganska isolerade nu ponnierna, så det är inte ens säkert att det känns. Det värsta är att när de väl kommit på något sådant så lär de göra om det.... suck!