Fick denna ram av Lin när Kiro hade varit sjuk. Det var för en bild i ena delen och i den andra delen kunde man sätta ett tassavtryck av hunden. Det medföljde lera och kavel.

 Nu är den klar. Trots att jag är en mycket okonstnärlig person så tycker jag att det blev fin. Det är ett fint minne av Kiro den dagen han är borta. Tack Lin!

När jag ändå la in bilder passade jag på att muntra upp med en blomma;

-

Jag blir så ledsen och förtvivlad när man använder korrigeringar och "tuffa metoder" på sina djur med tanke på hur lätt det är att forma dem genom att vara lugn, trygg och förse dem med det de vill ha.

Som ett exempel.

På en promenad med Cazal så råkade han bajsa vid vägkanten. Jag tyckte att det var ganska bra med tanke på framtida ridturer och att man då slipper hoppa av och putta bajset åt sidan. Jag berömde honom och gav honom en morot för det. Några dagar senare råkade han göra samma sak och fick återigen beröm och morot för det. Sista långpromenaden bajsade han fyra gånger. Varje gång gick han åt sidan bajsade och fick belöning! Fantastiskt. Att det inte bara är slump kan man också se med att det följer med bibeteenden. Han ställer sig nämligen i en pose och vänder halsen lite utåt och vrider lite på nacken :-).

Ett annat exempel är lille Milou. När hästarna får sitt kraftfoder brukar han, när han ätit upp, komma till mig som då brukar mocka eller fylla på hö. Han kan bli lite pushig då. Han kommer nära och står i vägen. Jag kände att jag började bli lite irriterad på att han blev närgången. I stället för att bli arg och gå på honom så funderade jag på hur jag ville att han skulle bete sig i stället. Jag ville att han skulle hålla sig någon meter ifrån. Jag stod stilla när han var pushig och så fort han tänkte bakåt belönade jag. Det räckte med ett par, tre belöningar så tänkte han bakåt och hade ökat avståndet markant. Ponnyn var inte längre närgången och jag slapp bråka. Hade jag bråkat hade jag också skadat vår relation. Han hade kanske blivit rädd för mig eller också arg och det hade inte varit roligt. Och kanske viktigast - Hur skulle han kunna veta hur jag ville ha det? Vilken rätt har jag att "korrigera" honom för någonting han inte vet?!?!?!?!?

Det är väl som uttrycket; där hjärnan tar slut tar nävarna vid.... Jag skulle önska att man istället tog en liten funderare på "Kan jag lösa detta på något annat sätt?". "Kan jag lösa detta så att bägge parter vill samma sak?" Det är ju till fakto så att kan man få bägge att vilja samma sak är det stor skillnad mot att hindrar djuret att göra det den vill. Det blir ju naturligtvis ett mer pålitligt beteende.

Tyvärr tycker jag att många träningsmetoder bygger på att hindra djuret att göra det den vill. Man förutsätter att djuret alltid skall försöka komma undan eller att den ska förstärka sig själv om man inte har full kontroll.

Jag upplever att det finns en rädsla för att "låta djuret välja". Att det finns en rädsla för att om djuret får vara ett djur och en individ så kommer den att ta över, gå ur hand. Jag tror att det i grunden är dåligt självfötroende hos djurägaren.

Speciellt bland hästfolk. Jag vet inte vad man är rädd för. Ibland undrar jag om man tror att hästen ska stå där i hagen och smida planer för hur den en dag ska sticka en kniv i ryggen på ägaren.

Jag tänker på vad Klaus Ferdinand Hempfling sa på en kurs engång... "varje dag plockas en matsked häst ur hästen och en dag är den "död".... " Med andra ord; man låter inte hästen vara häst och respekterar inte den för det utan man kuvar och en dag är det bara skalet kvar. Den står där och hjärtat slår men det är ingen häst längre..... Ibland sker detta också med "mjuka metoder" också. Man vågar inte släppa kontrollen och låta hästen vara främst häst och hunden vara främst hund.

Detta betyder dock inte att jag tycker att man inte ska träna med dem, men som jag ser det så måste man VÅGA lita på inlärningprinciperna och låta hästen/hunden vara frimodig. Låta den prova vad den tjänar på.....

För mig är i alla fall det häftigaste, och anledningen till att jag tränar, att jag som människa möter hästen som den häst den är och hunden som den hund den är, och att vi i det mötet kan kommunicera och känna enhet, förtroende och respekt. Trots att vi är olika arter.

Frukten icke, I människor! Djuren äro icke våra fiender utan våra vänner!!! ;-D