Alla inlägg under mars 2011

Av Ann-Louise Ryrvik - 17 mars 2011 15:42


Underbart väder om än lite kallblåsigt... Nu är vägarna bara och sinnet i topp. Dags för en promenad med Cazal. Han är så snäll, vänlig och genom go den hästen!!! Jag älskar honom så mycket!


Visste inte riktigt hur testosteronstinn han skulle vara nu i vårvinden, så jag tog inga hundar med. Det kan bli lite mycket att hålla koll på om man har en häst som står på bakbenen och vevar och hundar som springer under den.... Nu gör inte Cazal sån´t men man vet aldrig. Han börjar ju bli stora hingsten nu.


     

Konstigt, det verkar inte vara någon som saknar mig, för ingen gnäggar...

Undrar om de klarar sig själva när jag är borta en stund?

 

Sötis provar skogen lite...

 

Som ett skolbarn på utflykt!!! Kul och spännande!!!


     


   

Kolugn som en älg =D!

 

 

Mycket god doft i vinden!



  

Vackraste älsklingen!

 

 

  

Fast ibland ser han ut som en åsna....

 

 

  

Kul att leka med locket till grannens brevlåda =D!

(Han har ju gammal kunskap om att sätta mulen på/targeta främmande, ev. otäcka föremål. Så gör han fortfarande ibland på vissa saker. Han är inte rädd, men annorlunda saker ska man sätta mulen på. Här öppnade han och stängde locket så det small gång på gång.)

 

Å hej vad det blåser!!!  

 

 

Jag bad Salle lägga sig på gärdet och döm om min förvåning när han gjorde det. Plättlätt. Flera gånger. 


Så lätt de ändå har att generalisera. Jag hade svårare med lina, godis och kamera. Det blev inte så bra träning och inte så bra bilder men kul ändå....    


   

Isn´t he beautiful!!!!?!!!!?!???!

(Lite tjock just nu kanske, men va f-n, hur ser jag ut då!??!)

 

  

Puddingen....



    

Älg-gener i blodet?


 

 

 

 





Av Ann-Louise Ryrvik - 16 mars 2011 18:27

Varning för känsliga läsare!!!


Loke var maniskt intresserad av Fnasket när de introducerades, samtidigt som han inte var helt nöjd. Cazal brydde sig inte. Loke följde dock efter i hasorna på den lille mest hela tiden. Fnasket spankulerade ganska sorgfritt omkring.


De fick bara gå tillsammans under övervakning. Vid ett tillfälle klämde Loke in Fnasket i lösdriftshuset mot en halmbal och stegrade och hävde sig ned över honom i något slags försök att stampa ihjäl honom. Jag var ju där så jag fick undan honom.  Han hann kasta sig över honom ett par gånger men det gick bra för det var så mjukt.


Sedan blev det lugnare och lugnare.  De kunde äta tillsammans, stå  och hänga o.s.v., fast Loke var fortfarande lite manisk.

  

 

 

   

 

Emelies fina bild av dem....

 

  

Ännu en fin Emelie-bild!

 

    

 

 

 

     

Undrar om Loke förbereder sig... Hrmmm

 

 

 

 

  

 

  

 

 

 

       

 


Femte dagen de fick gå ihop under övervakning. Det gick så bra. Jag tänkte att nu snart kan de nog gå ihop permanent utan mig som en hök. (Gissa om jag var standby i många timmar under dessa dagar!??!)

 

Efter ett par timmar ute gick jag in för att ta kaffe och kollade genom fönstren. Det var ju mitt i vintern och tämligen kallt. Pratade med Gubben om hur bra det gick och hur skönt det var. Det gick någon timmer. Jag hade ögonen på dem där ute. De börjar springa lite, leka, fast det gick så långsamt ut och så balanserat. Annars verkar ju springa vara något som drar igång mördarinstinkten på hingstar...


Det går fortfarande fint. Och så plötsligt! Fnasket halkar på lös is utanför stallet och ramlar. Då förvandlas Loke från intresserad häst till ett odjur från helvetet. Jag har sett hingstar slåss förut, och det är inte trevligt, men detta var något annat. Något helt annat!!! Precis som när ett lejon kastar sig över en zebra, så kastar han sig över Fnasket. Biter tag i halsen, skakar, tuggar, kastar honom. Jag skriker. Kastar min bok. Springer ut genom altandörren i strumporna. Snön går upp på halva låren. Jag vrålar och skriker i förtvivlan. Tar mig fram i djupsnön till staketet som tack och lov inte är så långt bort. Tomten gränsar till hagen med ett högt grunnebonät. Såpass högt att jag aldrig skulle drömma att forcera det normalt sett. Även nu hejdade det mig. Försökte få iväg några snökoklor/bollar fast jag hann inte krama och kunde då inte heller kasta så långt. Hur det gick till vet jag inte men jag tog mig över nätet och landade i hagen. När jag vrålande landade i hagen, bröt Loke och stack därifrån. Fnasket låg på marken och skakade, skakade, skakade. Jag var säker  att det var dödsryckningar. Han var död!

Det hade inte tagit mig många sekunder från att stå inne tills jag var i hagen, men nu var han död!!!

(By the way; hur smart är det på en skala 1-100 att hoppa in barfota och obeväpnad i en hage under sådana omständigheter. Å andra sidan är det tur att man inte tänker för då HADE han varit död.) 


Där på marken låg han och skakade, och där bredvid stod jag i is och hästbajssörjeslasch upp ovan anklarna. Iskallt! Jag kunde inte gå därifrån och hämta hjälp, eller skor eller något för jag var rädd att Loke skulle komma tillbaka och mosa honom ännu mer om det nu fanns lite liv kvar i kroppen... Jag grät för jag trodde att ryggraden var av på hästen...


Som tur var hade gubben hört mig vråla och tyvärr också sett vad Loke gjorde (det satte men hos hans förtroende för hästar. Det tog nog dryga halvåret innan han vågade sig nära en häst igen.) Ut kommer han i alla fall iklädd t-shirt, kalsonger och träskor med ett skohorn i handen - Behöver du det här? undrade han med referens till skohornet.

-Nej, men ett par SKOR! tyckte jag vars leder hade börjat stelna i issörjan.

- Och en långpisk så jag kan hålla undan hästarna och stänga av med elrep runt fnasket.

Medans jag inväntade mina skor. En  väntan som förövrigt kändes oändigt, vilket ändrade min gråtpanik till ilska... Åkte han och köpte skor!?!? Medans ilskan hindrade mig från att frysa ihjäl medans jag väntade, reste sig Fnasket och ragglade upp och in i lösdriften. Där lutade han sig mellan en halmbal och väggen så han stöttades upp och sedan stod han bara och hängde med huvudet och skakade.


När jag fått mina skor och min långpisk och kunde stänga av runt lösdriftshuset, fick jag äntligen tittat till honom mer. Han såg helt borta ut. Han håller på att dö av inre skador tänkte jag! Gubben hämtade telefon en och jag ringde veterinären. Som jag kommer ihåg det så var det som det var... var han så alvarligt skadad så dog han i alla fall... SNYFT! 


Ganska snart var veterinären hos oss. Då hade Fnasket tagit något enstaka steg, men mest raglat och hållit på att ramla.  Inte mycket att göra, se veterinären, bara vänta och se. Fnasket hade stora bulnader på kroppen och halsen hade börjat bli dubbelt så tjock. Han fick någon spruta.


Vi fick lösa det med isolering i en sjukbox och sedan var det att vänta. Han kunde inte äta och inte dricka. Jag tittade till honom någon gång i timmen. Ställde klockan på varannan timme under natten. Vid tre var jag ute, provade med vatten igen och nu drack han. Jag höll upp hinken eftersom han inte kunde böja ned halsen. Han drack halva hinken och sedan började han skaka något fruktansvärt, ragla och fara... Ringde jourveterinären som på veterinärers vis säger; inte mycket att göra. Vänta och se. Det enda vi kan göra är att komma och nödslakta.

Precis var en panikslagen matte vill höra.


Hur det än var, så klarade han detta också. Han börade sakteliga få i sig lite vatten och lite hösilage. Jag fick lyfta hinken till honom och ge höet i huvudhöjd för han kunde inte böja sig ned. Hela kroppen hade stora hematom som gjorde att han var dubbelt så stor. Värst i en flank och på halsen. Halsens hud stod ut som på en gravid kvinna i nionde månaden. Detta skulle resorberas sa veterinären. Dag fyra sprack huden. Inte vackert! En blodgeggfylld hudfliksskål hängde ut från halsen. Veterinären ut så snabbt som möjligt. Naturligtvis var det kväll! Det är ju alltid då det händer. Veterinären skulle försöka få ur gegget ur "skålen" och försöka sy ihop huden. När hon började peta i det kom färskt blod så hon vågade inte. Hon var rädd för störtblödningar och det kunde hon inte stoppa där på plats. Hon försökte få kontakt med Hästsjukhuset i Skara men de svarade inte trots att det skulle vara öppet... Hon försökte gång på gång på gång... Tills öppetiden var slut vid 21.


Det var bara att lägga bandage runte hela halsen och hoppas att det skulle gå bra till dagen efter. Ännu en orolig natt innan jag kunde sätta på släp, lasta sjukling och åka till Skara.

Där väckte han lite uppståndelse. Kom och kolla! Wow! Han fotograferades och fascinerades... När de började ta tag i hudskålen så gick den i bitar. Huden hade varit så uttänjd så den dött och det var bara att klippa bort den. Därunder var ett hål in i halsen och över på andra sidan. Loke hade malt halsmusklerna till köttfärs, som naturligtvis följde med när det öppnades. Det hade dessutom börjat lukta lite nu... Inte färscht!


Veterinärerna var dock vid gott mod. De hade hört om någon häst i USA som haft hål rakt igenom och överlevt. Där kunde man numera sticka igenom handen!! Lite skratt och gravhumor hade vi nog alla som var där... Det man var orolig för var hur skadade nerverna i halsen var eftersom det var så ytterst nära halskotpelaren. Det var bara att vänta och se....


Jag var ju nöjd bara att han LEVDE! Aldrig ridhäst, men han lever tänkte jag. Han fick stanna, tror det var två veckor nästan, på Skara. Nästan hela halsen på ena sidan var utan hud och det var fickor inne i halsen. (Tror Loke hade dragit ut någon muskel och köttfärsat den också..för det blev hålrum både uppåt och nedåt i halsen.)

Hur som haver hade de ett hårt jobb med honom. Vet inte hur många de var tvugna att vara varje dag för att göra rent såret trots lugnande medel. Det var mycket därför han fick vara kvar. Han var tvungen att få lugnande intravenöst och sedan en hel stab för att hålla honom. Bremsad nos och bremsade öron...


Hur det än var hade det kommit något nytt lugnande medel som man kunde ge som salva i mun. Med det utskrivet skulle jag på försök få ta hem honom och med distriktsveterinärerna som kom ut då och då.


Hur skulle det gå?

Av Ann-Louise Ryrvik - 16 mars 2011 17:34


Mitt lilla Fnask, Edipo, var otursförföljd till en början. Dagen innan jag fick rycket att åka och titta på honom hade han tagit sig ur hagen och lyckats skära sig i karleden på en harv.


För att börja i rätt ände måste jag väl ändå börja från början. Jag hade varit lite sugen på en lusitano sedan jag såg en isabellfärgad lusitano i en dansk annons. Han såg så extrem ut. Sådär ful, snygg, konstig och vacker.... Fascinerande var den! Jag hade ju egentligen hästar så det räckte ändå, men kunde dock inte släppa tanken.... Tittade på några lusitanokillar i Sverige som var jättefina men som ändå inte var DEN jag letade efter... Till slut var jag tvungen att åka ned till Danmark och titta på den hästen som startade det hela. Han var verkligen jättefin, men lite för gammal (3 år), lite för liten och lite för smal över bogen. Annars sååå fin. Jag fick åka hem till Sverige igen utan häst och med uppgivet sinne. Nähepp, det blir ingen lusitano här. Jag slog det hela ur hågen.


Någon vecka senare skulle jag till Lysekil och träna sök. Jag var lite sen så jag skippade färjan och körde runt istället. Strax innan jag var vid samlingspunkten messade jag en träningskompis och sa att jag skulle komma ett par minuter sent. Vart? Fick jag till svar. Söket är inställt!! Hoppsan har vi missat att meddela det.


Oj, luften gick ur min stressade kropp. Ja ja, shit happens. Sånt händer ibland. Jag fick svänga i korset och åka ner mot färjan för att ta den tillbaka hem. Medans jag satt på färjan var jag lite fundersam.... Vad ska jag göra idag då??? En hel dag vikt till sökträninge och ingen träning.. Hmmm..

Och här var jag ute vid kusten. Kanske skulle göra något annat i krokarna... Kom då på att det fanns någon liten lusitano till salu i Göteborg. Äh, jag kan väl åka och kolla i alla fall... Jag skuttade in på hemsidan på telefonen, fick tag på nummer och ringde. Jodå, jag var välkommen fast han var skadad....


Jag åkte förstås. Och där stod han. Den mest bedårande, fula lilla lusitano. Precis sådär konstig, ful, söt och snygg som jag önskade. Kikade på mamman och hon hade en bog som Brennerpasset...

Jag behövde bara kasta ett öga till på honom i boxen.

- Jag tar honom!!!


Ytterligare en vanvettsaffär av fru Ryrvik. En nyskadad, nysydd liten ful lusitano. Såg ut som ett föl och inte som en åring. Nu är inte jag så bra på exteriör, men jag brukar ha lite rätt om vad som är bra även om jag inte riktigt vet vad jag ser. Den här tyckte jag hade alla fel... Var "tom" i överlinjen, toppig över ryggen, karpryggig?, kobent och skygg.... Han var skadad och halt.. "Veterinären trodde inte det skulle bli några bestående men..."

Jamen tjenare, och den ska vi ha!?!??! Vissa skulle nog ha övervakare :-). Men vad gör man? Jag var kär!!!


Vi skrev papper dagen efter och när stygnen var tagna hämtade jag honom. Jag tänkte att om han aldrig kan gå ordentligt vill jag ha honom ändå. Bara som vän och ögonfägnad.


  

Av Ann-Louise Ryrvik - 14 mars 2011 08:30


I helgen var det full fart. Lördag var jag till Strömsholm. Där var Gerd Heuschmann och höll föredrag och clinic i Islandshästsällskapets regi. En av mina studiekamrater var med som arrangör och vi skulle passa på att träffas och diskutera vårt grupparbete.

Gerd Heuschmann föredrag var mycket bra. Jag har läst hans bok "Tug of War" och sett filmen  "If Horses Could Speak" så det var väl inte så mycket nytt, men det är aldrig fel att höra det igen. För mig känns det här helt rätt och naturligt, för att inte säga självklart, men jag förstår att det verkligen sticker i ögonen på många.

Otroligt provokativt och svårsmält eftersom kulturen i dressyr ser ut som den gör.

Gerd var en mycket underhållande föreläsare. Både engagerad, rolig och med "små stick" ibland. Sån´t gillar jag. Utan tvekan är det en person som drivs i sin gärning av sin kärlek till hästen och bekymmer för deras väl och ve.


Detta var väl en väckelserörelse för redan frälsta trodde jag nog. De som borde vara där och lyssna ville nog inte vara det. Som jag skulle tycka skulle föreläsningen vara full av Strömsholmsfolk och av dressyrryttare från nejden. Men så var inte fallet... (Fanns inte ens nämnt på Strömsholmssidan. Det borde vara intressant även om man har en annan åsikt...) 

Det var islandshästfolk, som visst är väldigt nyfikna och öppna för allt, enligt min studiekamarat och sedan en näve utbölingar som redan tänker i dessa banor.


Nu ska inte jag skriva något större om innehållet i föreläsningen, som innehåll mycket biomekanik, för det skulle säkert bli helt förvanskat. Läs böckerna och se filmen istället!

1,3 miljoner ryttare fanns det i Tyskland. Av dem tävlar 85000. I alla hästtidningar är det bilder av toppryttarna som är ca 1500. Dessa bilder tittar alla unga flickor och pojkar på och vill bli likadana. Då gäller det att det de ser är bra exempel.


(Som jag då kan tänka är att konsekvenserna av det domarna premierar och accepterar blir stora. Det är det som är ridning. Om då denna ridning är mindre hälsosam för hästarna - man sprutar hästar i lederna i parti och minut, och levnadsåldern på hästarna är väl inte alls så hög längre!? - så är det olyckligt.

Rent spontant kom jag att tänka på en hästkvinna som har X-rated dressyrtävlingar för sina döttrar ;-). Ha ha ha... De fick se vad som helst fast inte det =D. Faktum är att jag tror det är pudelns kärna. Vi är inte vana att se hästar som är självbäriga. Hästar som går utan spänning. Jag vet själv när jag kom i kontakt med akademisk ridning så såg jag ingen större skillnade, mer än att det gick långsamt :-). Allt eftersom så började man SE. Och då blir det uppenbart. Kanske är det så att det man inte sett, det som  inte är vanligt, är konstigt. Och att det är svårt att smälta att det skulle kunna vara något bra....)

 

Här kommer några som jag tycker tåls att titta på (hjärtligt snodda på nätet för den goda sakens skull);

 



    

Anja Beran                                Nuno Oliveira

 

 

Nuno Oliveira 

 

Bent Branderup

 

 

    

Egon von Neindorff

 

    

Anja Beran


På clinicen red man några hästar i taget och Gerd Heuschmann kommenterade lite allmänt om plus pratade och frågade publiken lite av varje.

Vad jag kunde tycka var lite intressant är vägen från instruktion- tanke - handling. Ryttarna hade varit med på föreläsningen (antar jag) ändå var det korta tyglar, lite sågande och mycket sitta i ryggen. Sedan försökte Gerd få lite lättnad på tyglarna, men det hade föga inverkan. Så är det säkert. Ändring tar tid.

 Även om man kanske vill och kanske har förstått så kan man ändå inte rent fysiskt göra det. "Ge långa tyglar, ända till spännet" - blev i praktiken lagom tygellängd för ridning... Det kan ta 50 minuter att få ut tyglarna ibland skämtade han lite.

Jag är imponerad över hans lugn och diplomatiska lirkning. Hade det varit jag hade jag nog blivit lite upprörd. (Jag hörde om, jag tror det var Egon von Neindorff som slet ryttarna av  hästen om de tog ett tygeltag bakåt :-)!)


Som sagt, inget ont om ryttarna, de gjorde nog så gott de kan. Men det är intressant att reflektera över olika kulturer och detta med från tanke till handling! 

Av Ann-Louise Ryrvik - 11 mars 2011 08:23


Nu ytterligare en liten historia =D.


En kompis skulle skaffa häst och letade. Jag hade lite uppdrag att hålla ögonen öppna å hennes vägnar. Dum idé! Akta er för det! Det är ungefär lika dumt som att åka och titta på valpar. Dömt att sluta med att man får med sig något hem :-)!


Jag trodde jag gick säker eftersom jag redan hade fyra hästa och det absolut inte fanns någon önskan om fler. Tji fick jag. Jag brukade kolla av lite olika sidor i Sverige, Norge och Danmark.  Så även denna ödestigra dag. Jag gick in på en norsk saluhästsida och började scrollade min vana trogen ned i listan. Ganska snabbt stelnade jag till. Vad var det? I bakgrunden på en bild med en brun häst syntes en svart hårig häst.... Men j-lar!!!! Shit!

Ögnade igenom annonsen. Två dölehästar säljes snabbt pga...

Jag sprang till telefonen och ringde! Tänkte inte ett dugg.


Jag var samtal två som var intresserade av den svarta. Den mannen skulle komma och titta på hästen nästa vecka. Jag höll på att DÖÖÖÖ! Jag var som en tonåring som är kär. Det bubblade i hela kroppen. Jag pendlade mellan hopp och förtvivlan. Tänk om jag inte fick honom... Jag skulle inte kunna överleva...


Efter många om och men och lite förhandlingar blev han min. Jag köpte honom osedd och han var en ohanterad 4-årig hingst. Jag och ett par kompisar gav oss iväg för att hämta honom. Det var en historia för sig, ni som gillar sånt kan ju kolla i bloggen från juni eller juli 2008...


I vilket fall kom han hem hit. Han var så vacker, så magnifik, men han hade en sorts avvaktande inställning till en. Nyfiken, avvaktande och lite hotfull samtidigt som han var social... Svårt att ta på, men man fick klart känslan att man inte ska vända ryggen åt honom. När man gick i hagen och var tvungen att vända ryggen åt honom, hade jag en pinne eller något bakom mig för att slippa få honom så nära nacken. Han stod alltid och blängde lite under lugg, ruskade på huvudet och sedan gick han emot en på ett aningen spänt sätt...

Vid ett tillfälle hade jag med en hästvan kompis i hagen och hon skyndade sig faktiskt ut. Hon hade aldrig varit rädd för en häst förut, men hon kände att hon inte litade på honom. Ändå hade jag inte sagt något och försökte se till att vi inte hamnade i en situation som skulle vara för riskfylld.


Efter en tids acklimatisering var det dags att börja greja med honom. De gånger förre ägaren, (han hade ärvt honom och var väl ingen hästkarl egentligen), försökt leda honom hade han slitit sig. Han provade direkt med mig men jag hade turen att hinna runt och hamna framför honom. Han vrängde bara huvudet utåt och bogade bort mig. Hade nog en jäkla tur med hjälp av miljön som gjorde att hans högersväng bromsades, för en millisekund senare hade jag hamnat bakom  bogen och då hade jag inte haft en chans. Nu hann jag framför honom och sa nämen hej vill du ha en karamell. Det ville han. Sen kunde jag faktiskt leda honom, fast han gick bredvid och slog med frambenen, ruskade  och kändes som han ville trycka på en.


Någon gång skulle Gubben med och ta bilder, och han tyckte han var så läskig att han klättrade upp i grävskopan som stod i paddocken =D. Stackars Gubbe, vad han får stå ut!!! (Han och Loke är förresten bästisar nu mer...)


Förste gången jag släppte honom i paddocken sprang han iväg. Nosade lite. Sedan vände han sig mot mig. Tittade. Ruskade på huvudet. Slog med frambenen och sedan tog han fart rakt mot mig. Det var ett par tre sekunders funderande. Vad ska jag göra? Vad tänker han göra? Vill han leka? Vill han döda mig? Vad?


Eftersom jag inte visste vad han ville så stod jag kvar (kanske inte så smart om  han ville döda mig) och jag gjorde ingenting. "Han stannar nog..." 

Han slide-stoppade framför mig. Nästan PÅ mig. Ruskade. Jag sa "-Hej på dej du! Här får du en karamell!". "Nu får du springa iväg igen och leka." Jag klappade honom och gick bort från honom lite snett bakom honom. Han såg onekligen förvånad ut.

Sedan gjorde han två sådana ruscher till mot mig och jag gjorde likadant. Jag gav honom en godis, klappade honom och lämnade honom. Den sista gången kändes det som om luften gick ur. Han frustade, mjuknade i kroppen och sedan gick han med mig när jag gick.


Det häftiga var att efter den dagen har han aldrig gjort något liknande. Han har aldrig kännts obehaglig att ha bakom sig och han har varit foglig som ett lamm att leda och hantera. Han tvärslutade också med ruskandet och slåendet med frambenen.


Jag vet fortfarande inte om  han ville skrämma mig eller om han ville leka. Det kommer jag aldrig att få veta heller, men oavsett så fick inte beteendet att rusa emot matte fått något resultat. Jag blev inte arg. Jag blev inte rädd. Resultatet var att han fick en klapp och en karamell.


Nu i efterhand kan jag väl tycka att jag var ganska naiv och att det var ganska riskfyllt. För att inte säga helt idiotiskt. Fast vad hade jag för val. Hade jag gått emot, hade jag kanske fått fight och då hade jag förlorat. Hade jag flyttat på mig hade det kanske blivit en bra strategi att skrämma eller leka med tanter.

Antagligen hade jag gjort likadant idag, men jag hade nog inte placerat mig mitt i paddocken utan kanske närmre en grind ;-).



    


 


    

Av Ann-Louise Ryrvik - 11 mars 2011 06:38


Jag har ju några dagar i rad skrivit om problem och att tackla dem utan handgripligheter. Nu fick jag kalla fötter så att ingen missförstår hur mitt fokus ligger...  


Det ligger på att belöna önskvärda beteenden och jag har ett affirmativt synsätt på djuren och deras träning.

Jag tycker att negativt straff och positivt straff ändå ligger på just straffsidan och där vill jag vara så lite det bara går. Vi människor har så lätt att fokusera, som jag skrev i början av veckan, på att få bort, på ha kontroll, att styra. 


I vardagen har jag samma relation med djuren som jag har med övriga familjemedlemmar. På samma sätt som jag uppskattar och accepterar min man och min sons olika intressen och personligheter accepterar jag djurens personligheter och intressen. Och lika lite som jag funderar på hur jag ska ändra människornas betende i familjen, lika lite funderar jag på hur jag ska ändra hästarna och hundarnas. Däremot är jag observant på vad som händer bland två och fyrfota...

När jag umgås med familjen och med mina vänner funderar jag inte på rang, dominans och straff (även om det gäller negativt straff och time-outer.) då bara njuter jag av samvaron och uppskattar våra likheter och olikheter. Ser och bekräftar. Detta gäller djuren också. 


När det gäller träning så försöker jag alltid hitta ett sätt att belöna. Kan jag inte hitta ett sätt att belöna, då kanske jag ska göra något annat. Har jag ett djur som jag inte kan BELÖNA till dressyr eller tävlingslydnad, utan måste begränsa deras övriga liv för att de ska prestera, då skulle jag försöka hitta en annan aktivitet åt oss eller hitta ett annat sätt att få utlopp för mitt intresse. 


Andledningen till att jag har hästar och hundar handlar inte om prestation utan om relation. Jag tycker om deras väsen och de beteenden som kommer med det!


Av Ann-Louise Ryrvik - 10 mars 2011 08:52


Appropå godis är inte allt.....


Måste bara ta en anekdot om Milou. Lille Milou-pralinen skulle hingstvisas. Jag är ju ingen utställningsmänniska gud bevars. Så fjärran man kan bli, men a girl's gotta do what a girl's gotta do ...


Efter att ha både badat och borstat, piffat och puffat.... (tur det finns G&T och RiksFM ;-) ) gav vi oss av till Småland. Det var visning tillsammans med Welsh-arna av olika storlekar och då förstår ni vilka udda fåglar vi var. Jag tyckte vi var piffade för hästen inte var lerig, manen var borstad och jag hade rena skoridbyxor. Här var det barbie-hästar med dito förare. Guud va´pinsamt det var, by the way!


Nåväl, lille Milou skötte sig exemplarisk. Lasta ur, stoppas i box, veterinärundersökning, ögonlysning, visning - han stod helt stilla inför domarna och var snäll och tyst. Sa inte flaska till någon. Nöjd och glad i hågen trodde jag att vi var klara. Jag tog ned honom till stallet, tog av nummerlappar från tränset, plockade ned pryttlarna och stoppade dem i bilen. Bara att hämta ut papprena och sedan åka hem.


Då kom någon och sa till mig att jag skulle upp och in med hästen igen för att få kritiken. Chock! Nämen, jamen....

Det var bara att springa efter pick och pack, sätta på lappar igen, tränsa på, ta bort det värsta sågspånet ur man och svans och rusa upp till ridhuset. Milou var som en ny häst. Han levde fan. Helt tokig. Slog med frambenen, ruskade, knuffade, skrek och voltade runt mig. Då kände jag först att jag ville strypa honom förstås, stressad som jag var, och så pinsamt som jag tyckte att det var. "Jag som ju hade en sådan välartad hingst."


Det finns väl inget som kan få en att ta till våld som stress och frustration samt andra människors "onda öga". (Nu var det väl inga onda ögon här för de andra betedde sig väl likadant, men ändå.)


Som tur var kunde jag behärska mig och tänka! Vad är skillnaden från förut till nu? Jag är stressad och uppvarvad! Alltså måste jag åtgärda MIG! Jag fokuserade på avslappnade axlar, andning och började gå med honom med avslappnade axlar och ganska hasiga steg. Jag har en kompis som har ett rörelsemönster som är väldigt coolt, där hon liksom tar ut hela stegrörelsen i höften. Henne brukar jag tänka på när jag måste gå coolt... Det tog inte mer än ett tiotal sekunder så var han som förut. Hellugn!!!!


Som vanligt var det mitt fel. Hade jag i detta läge bråkat med hästen hade det också blivit tokigt. Antagligen hade han inte blivit lugnare av det utan snarare tvärt om. Vilka associationer skulle han få till andra hästar och ridhus om jag korrigerat honom. Antagligen mer stressad nästa gång.....



Samma gör jag när jag är ute och går med eller rider någon av hästarna och jag känner att jag är stressad eller börjar bli orolig för att passera något speciellt. Det är så lätt att man blir spänd och håller andan. Hästen känner det bums. Ibland är det svårt att spänna av trots att man vill. Då brukar jag sjunga - endera något klämkäckt så  jag blir lite fnissig eller något med någon svårt text med många verser så jag måste koncentrera mig på texten. Typ "Balladen om den kaxiga myran"...

Ni måtte tro att jag är GALEN, och ja, det är jag nog. Fast för mig funkar det :-). Man skulle också kunna tro att hästarna skulle falla i sken med tanke på min sångröst och tondövhet, men endera är de lika tondöva eller också kanske de  blir så rädda för att jag ska ta en vers till så de knatar snällt med.....



  


Av Ann-Louise Ryrvik - 9 mars 2011 18:55


 

Nu dags för ett annat exempel från Ryrviks hage.


Jag hade en häst här en gång, vilken är ointressant. Han var en trevlig häst som var normalt hanterad. Av sin förre ägare hade han blivit normalt hunsad för "farliga beteenden" som att nafsa i armar och kläder. Lite då och då hade han väl nafsat och fått en hurring, men på det stora hela bet han inte.


Så kommer han till tant Ryrvik. Han provade väl att bita och inget hände, han bet igen och inget händer. Då eskalerade bitandet dramatiskt. Typiskt cross-over djur dvs.  djur som blivit tränade med korrigeringar brukar bubbla ut en massa undantryckt ofog.


Det gjorde lite ont och tant Ryrvik funderade. Helst hade man kanske velat ge honom en durving, men då skulle jag ju behöva göra det lite då och då för att hålla beteendet stånget eller ta i såpass rejält att han aldrig gjorde om det. MEN det hade ju riskerat vår relation och förtroende och utgången av att försöka är heller inte säker. Om man skulle gå förlorande ur en drabbning skulle man vara körd sedan.


Nåväl, eftersom detta var en häst som ville jobba jättemycket och som var social, tänkte jag nyttja detta och om han bet mig skulle jag ta mitt pick och pack och gå. Inga mer karameller och inget mer kel. Hypotetiskt skulle detta bli ett negativt straff. Beteendet att bita matte skulle minska (straff) för att kliande matte och karameller skulle försvinna (negativt).

Om han däremot skulle ogilla min närvaro och karameller skulle man misstänka att beteendet att bita mig skulle öka (förstärkning) för att jag och karamellerna försvann då (negativ).


Jag testade min hypotes och mycket riktigt. När han nöp mig så bara vände jag och gick därifrån ur hagen. Det hade god effekt på beteendet. Man såg att frekvensen (hur ofta) minskade.

Dock är jag en lat människa så detta orkade jag inte så länge. Jag gick över till att ignorera beteendet och då föll beteendet rakt ned till noll, eller kanske man skulle säga nästan till noll för alla beteenden finns där även om de inte syns.


Vilken strategi man ska ta vid olika problem är olika, även vid problem som ser ut som samma kan strategierna för att få bort dem vara helt olika. Anledningen till det är beroende på vad det är som förstärker beteendet.


Två exempel;

1, Jag står och kliar hästen. Hästen nafsar mig. Jag går.

2, Jag står och kliar hästen. Hästen nafsar mig. Jag går.

Dessa är ju lika dana. Fast effekten av att jag går kan få beteendet att bita mig att öka i det ena fallet och minska i det andra.

Med andra ord måste man vara observant på vad som händer med beteendet. Minskar det eller ökar det?


Hur kommer det sig då? Ja, nu vet vi inte vad de tänker men vi gissar för en stund.

Vi säger att hästen i första exemplet tycker att det är trevligt med människor. Uppskattar sällskapet. Konsekvensen av att den biter blir att människan går. Det kan man misstänka att hästen tyckte var dumt och då kommer hans benägenhet att bita minska.

Vi säger att hästen i andra exemplet är osäker på människor. Tycker att det är obehagligt att ha dem nära. Konsekvensen av att den hästen biter blir också att människan går, men för denna häst kan man tänka att det var något bra. Den otäcka människan försvinner. Då kommer hans benägenhet att bita att öka.













Presentation

Fotoutmaningen 2015

 

Kategorier

Fråga mig

88 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5 6
7 8 9 10 11
12
13
14
15
16 17 18 19 20
21 22 23 24 25
26
27
28
29
30 31
<<< Mars 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästboken!!!


Skapa flashcards